20140404-002507.jpg
Jag visste att hennes tid höll på att rinna ut, men jag trodde att hon skulle hinna uppleva våren innan hon försvann. Men så blev det inte.
Hon lämnade oss idag.

Cancern som hon besegrat och blivit friskförklarad från kom tillbaka och hennes kropp orkade inte bekämpa den ännu en gång. Hon visste att hon skulle dö, hon planerade sin egen begravning.
Jag kan inte ens föreställa mig vilket öde det måste vara, knappt passerat 40 år innan hon blev tvungen att säga farväl till sina två tonårsdöttrar och sin stora familj, att ha dom där samtalen – ”när jag har gått bort, då…”.
Bara en månad innan begravde hon sin pappa. Så mycket sorg!

Jag är så rädd för döden. Jag tror jag upptäckte det först när Jocke gick bort i mc-olyckan år 2008. Han var där ena dagen och andra dagen var han borta, utan någon förvarning och sorgen överväldigade mig.
Hans död förde med sig att jag fick många nya vänner, hans vänner, som tog emot mig i min sorg trots att dom inte kände mig. En av dom var Prillan.
Nu sitter väl hon med Jocke och tittar ner på oss stackare som får leva kvar med vår saknad och oförståelse inför dessa vidriga sjukdomar och frågetecken om orättvisor.

Kenny säger att ”nu vet Prillan vad som kommer efter livet, hon kanske är lycklig nu”. Han tänker att om vi alla hade vetat att vi kommer till ett bättre ställe så skulle vi vilja dö snabbare, det är därför vi inte får veta. Jag tror på att det måste finnas något mer. Det måste göra det!