Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

Kenny

Turtelstur i Akumal!

Idag åkte vi hem från Tulum, men på vägen till Playa del Carmen så stannade vi i Akumal för att snorkla med sköldpaddor.

Vi hade fått höra och läst om att man på vägen till stranden skulle bli överfallna av säljare som vill sälja snorkelturen eller hyra ut flytvästar, snorklar och så vidare. Andrew hade också varit där och menade att vi skulle strunta i alla säljare och att de inte hade någon rätt att hindra oss snorkla på egen hand.

Eftersom barnen sov så lämnade jag och Kattis Kenny i den väntande taxin och gav oss ner mot stranden. Stora klungor av säljare stod längs hela promenaden ner mot stranden och skrek efter oss om flytvästar, snorklar och guidade turer. Vi ignorerade dem totalt och gick med bestämda steg mot havet.

Stranden var fullsatt och det var människor överallt i snorklar och flytvästar. Vi slet av oss kläderna och sprang ut i vattnet med sikte på plätten där flytvästarna verkade samlas ute i vattnet. 

Inte länge efter att vi simmat över repet som markerade platsen för sköldpaddor så såg vi dem. En ganska stor och en jättestor, betandes på gräset på havsbotten. Strax efter att vi fått syn på sköldpaddorna så insåg jag att det var stök runt om mig. Någon försökte få kontakt med oss men jag låtsades som att jag inte såg det. 

En vakt, i vattnet, försökte få Kattis att förstå att vi inte fick vara där utan flytväst. Hon försökte även hon att låtsas som att hon inte hörde eller förstod men när vakten, iförd flytväst och snorkel och grejer tar fram en visselpipa som han blåser argt i för att hans kollegor ska uppmärksamma oss så kände vi att det blev lite mycket uppståndelse och simmade tillbaka mot stranden, mycket nöjda över att vi fått se sköldpaddorna och lite nöjda över att ha trotsat kommersen runt omkring oss.

Sjukstuga i Mexico! 

Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.

Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre. 

På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu. 

Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.

Sandos Caracol Eco Resort

Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln. 

Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!

Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.

Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart. 

Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.

Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!

Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.

Vad har vi gjort?!

12 timmar tar flygresan till Mexico. Vi hade pratat med Felix i förväg om hur lång resan skulle vara, hur man ska bete sig i planet och laddat upp med leksaker och film i IPaden.

Det hade absolut ingen betydelse!

Han skrek, klättrade på sätena, kastade saker, vägrade att äta och sova. Flygvärdinnorna försökte hjälpa till men det var lönlöst. Ingenting gick hem. 

Planet hade toaletterna en trappa ner och där fanns ett litet utrymme för kön till toaletterna, där satt jag med Felix när han skrek som värst. När vi suttit där i någon timme så blev det kraftig turbulens och vi fick snabbt spänna fast oss i nödsätena för att inte trilla omkull. Det studsade riktigt ordentligt och jag var glad över att sitta fastspänd. Men det var nog det bästa som kunde hända för DÅ somnade Felix och jag kunde bära upp honom igen när det blev lugnt i luften igen. Jag kan ärligt säga att jag förväntade mig applåder när jag kom bärandes på en sovande Felix, som en trofé, men passagerarna vågade nog inte utmana ödet och nöjde sig med menande leenden.

Någonstans mitt i resan så blossade det plötsligt upp ilsket röda prickar på mina armar också som brände och var ömma. Jag fattar verkligen inte vad som hände, men jag lutar åt att det har något med stress att göra.

När vi landat så sa Kenny; det här gör vi inte om förrän barnen är tonåringar. 

Vi kommer att glömma den här flygresan. Kroppen kommer rensa ur den ur vårt försvar, den är för tung för att bearbeta. Lets never ever talk about this again!

Biljett till snabbtåget!

Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.

Lurad!

Ha! Jag gjorde det! Jag lurade Kenny! Med hjälp av 12 andra personer förstås.

En romantisk middag, just the two of us, trodde han men i själva verket så satt alla Kennys närmsta vänner och väntade på restaurangen för att överraska honom. Inte en enda av de inbjudna eller inblandade hade försagt sig. 

Jag är så glad över att så många kunde komma och att Kenny var så nöjd med att jag prickat in rätt personer. Just de som han skulle välja själv om han skulle ha valt.

Vi fick en väldigt trevlig kväll tillsammans med Kennys (och mina) vänner medan Tuva och Felix sov gott, utan skrik, hemma hos mamma. Det måste varit deras present till sin pappa, en barnfri kväll utan ångest för barnvakternas skull.

Som trötta småbarnsföräldrar så blev det ingen sen natt på stan, eller snarare, som småbarnsföräldrar så hade vi en ursäkt för att slippa en sen natt på stan. 

Nu har vi avklarat alla 40-åringar i familjen och vi behöver inte gå närmre in på vilken ålder vi ska fira nästa gång, än.

Perfekt match!


Jag är så sjukt nöjd över mig själv för att jag lyckats köpa så snygga kläder till Kenny som blev en sån fullträff på! Ser ni hur bra han passar i dem?! Han fyller ju inte år riktigt än men han går runt i mina gamla pösjeans sedan ett par år tillbaka så det var väl på tiden att han får ett par egna byxor.

Tänk om jag också kunde komma i mina byxor, det vore trevligt!

Mälaren runt!

När vi släppt av Kattis vid bryggan igår så tuffade vi vidare ut mot Färingsö. Eftersom vi inte vågar lite helt och hållet på att batterierna orkar dra runt värmen i båten så tänkte vi sno ström från Linus (Kennys bror) och Tindras brygga. Vi råkade dessutom ha sån tur att Linus åkte iväg och införskaffade pizza. 

Det här med mat är annars ett aber, Kenny tycker att mat är så oviktigt så varje gång jag pratar mat så säger han att han inte är hungrig. Med två aktiva ungar, läs skrikande, så är det inte helt enkelt att slänga ihop en middag bara sådär. Det känns som att det skrikande småfolket byter av varandra eller snarare eldar på varandra, dessutom så har de kommit överens om att inte sova samtidigt, vi ska ha att göra varenda sekund.

Kenny frågade idag när vi var hemma om det inte var meningen att man skulle känna sig utvilad efter semestern men jag tror att den tiden är förbi. Semester är när ett barn är på förskola och det andra barnet sover, eller att vara på jobbet.

För övrigt så måste jag tillägga att vi, Kenny, gjorde en jäkla snygg tilläggning med skeppet i hamnen idag igen. Det är fasiken trångt mellan raderna och då är det ingen dröm att backa in båten men det gick som sagt supert! 

Let me have a break…down.

Igår var jag ett mentalt vrak! En helg med ungarna och jag har sju nya rynkor, ganska säkert. Då hjälper det inte att veta att Kenny bott på hotell i Karlstad och bara suttit av tid i väntan på finväder för att kunna flyga i Aerobatic SM, som dessutom aldrig kom. Vädret alltså, för det hade vi kvar här hemma i Stockholm.

Hur har alla andra föräldrar lyckats överleva barn nummer två? En lite gnälligare variant och en annan ganska mycket argare unge? Vad är hemligheten? Att ha ett barn är ju en walk in the park. Det är så jag kommer ihåg det just nu i alla fall, min nuvarande sanning. Men rynkorna som redan fanns innan Tuva måste ju ha kommit någonstans ifrån också.

Kämpa Solan, kämpa! Heja mig!

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑