Idag var dagen vi sett fram emot – Hönsbytardagen i Uppsala. Kenny har jobbat hårt med att få till det fina hönshuset och när hans styvpappa lite oväntat kom ner i torsdags med två hönor så blev det ju ännu mer bråttom att få till huset. (Det var alltså inte oväntat att han skulle komma men att han skulle ha med sig höns var oväntat).
Just för ögonblicket kallar jag dem för självmordshönsen från Mora. Om vi kommer i närheten av, speciellt den stora hönan, så flyr hon rakt in i staketet, typ livrädd.
Vi får hoppas att det blir bättre, annars är ni välkomna på hönsgryta.
I fredags kväll så kunde vi till slut bära in det färdiga hönshuset med målarfärg som knappt hade hunnit torka. Det har tre reden för äggläggning och två pinnar för hönsen att sitta och sova på. Dessutom så kan man dra ut bottenplattan på huset för att det ska gå lättare att rengöra i huset.
Idag vid tio så packade vi in ett par lådor i bilen och åkte till Ramsta i Uppsala för att köpa höns.
Det var helt galet mycket folk på den lilla ytan. Vi tog ett varv för att titta på alla hönsen, ankorna och kaninerna, fast det var mest folk som man såg, såna som stod i vägen.
Vi insåg rätt snabbt att fåglarna såldes i en rasande takt, medan vi stod och tittade in i burarna så försvann innehållet.
Så Kenny sa åt mig att börja shoppa vilket jag nappade på illa kvickt.
Vi köpte fem höns och en tupp?! Tuppen var inte menad att köpa eftersom vi värnar om vår morgonsömn och våra grannar, men, jag ville ha en silkeshöna och kvinnan vi köpte hönsen av hade en höna och en tupp i samma bur.
Jag frågade om jag fick köpa bara hönan och det sa hon var okej men det var samma pris ändå. Så vi tänkte att vi provar hur högljudd han är, han får leva på nåder.
Vi tänkte inte köpa några dyra höns, hade vi kommit fram till, men i kaoset som var så var vi mer nöjda över att vi fick höns vi ville ha än att det blev ett lite större hål i plånboken än planerat.
Hönsen vi köpte idag verkar väldigt harmoniska jämfört med Morahönsen. Jag har tagit upp alla och kliat dem för att de ska förstå att vi ska bli kompisar. Felix tyckte det var roligast att jaga hönsen, så vi har lite där också att jobba på, men han ville även bära på hönsen.
Nu när det blivit kväll så har sju höns (nu räknade jag in tuppen här) av åtta lagt sig i samma rede. De ligger alltså på varandra. Det är bara den lilla Morahönan som sitter helt solo på ena pinnen. Jag fattar ingenting! Eller är det ”alla på tuppen” typ?
Det här ska bli väldigt intressant.
Det är ju himla härligt att vara hemma, också!
Under den vecka vi varit i Spanien så har trädgården fyllts av blommor och grönska. Våra bambuliknande växter utanför dörren har växt 30-50 cm på en vecka! Galet!
Eftersom vi nu fick en långhelg direkt efter semestern så har vi hunnit fixa massor med grejer hemma.
Jag har sått frön som jag tänker ha i min nya ihopsnickrade blompall, planterat smultron i stora krukor så att Felix har något att nalla av i sommar och gjort lite fint i trädgården. Jag har en plan på hur jag ska göra det extra mysigt i trädgården i år.
Vi har också bestämt oss för att vi ska ha höns. Gotlänningen och hans väldigt gravida sambo var här idag till lunch och de frågade när vi kom fram till att ha skulle ha höns. Jag vet inte om minnet börjar svikta men jag kommer inte ihåg varför, bara att vi bestämt att vi ska ha det.
Alltså har vi varit ett par gånger till Bauhaus under helgen och köpt in virke som kan behövas till hönsgården.
Det är faktiskt lite frustrerande att inte kunna arbeta som förut. Innan Felix så kunde jag bestämma mig för att göra något, om det så var att olja trallen, måla en vägg, storstäda hela huset och så vidare, utan att bli avbruten. Såna saker går inte att göra längre. När Kenny står och snickrar så blir det automatiskt jag som får springa efter Felix och det är precis det man får göra.
Jag menar inte att det är ett dåligt jobb på något sätt men jag har börjat inse att JAG måste inse att jag inte kan göra samma saker längre, och att jag inte kan förvänta mig av mig själv att jag kan göra det. Jag är så van vid att handla, att vara med och skapa och därför känner jag mig ibland obrukbar när jag står på läktaren och bara tittar på. Jag vet att det är ett otroligt viktigt jobb med att ta hand om Felix men jag tror inte mitt huvud har helt accepterat att det är så än.
Så när Kenny snickrar hönshus så springer jag efter Felix som inte vill hålla sig inom tomtgränsen.
Idag fick han prova grannens stora rutschkana vilket gör att han efter det dras dit upp hela tiden.
Till eftermiddagen så kom Kennys pappa med fru och hälsade på. Det var en fantastiskt fin vårkväll men på för tok för kalla vindar, burr på riktigt!
Grillkvällarna får vänta ett tag till om vi inte ska sitta i sovsäckar och äta.
Av någon konstig anledning så lyckas vi ofta stå med tomt kylskåp lagom till fredagarna.
Jag tycker inte det är ett dugg kul att handla mat och ännu mindre att handla mat på en fredagseftermiddag men ändå så blir det ofta så.
Felix däremot, tycker det är roligt att få härja i mataffären, men den där gratisbananen till alla barn står han gärna över, han hade hellre tagit gratisvindruvor eller gratisphysalis.
Här är min nya (inte så ny längre) frisyr. Än så länge har jag inte ångrat mig utan tycker till och med att det är fantastiskt skönt. Cirka tre minuter tar det att föna håret! Löjligt snabbt!
Jag är nästan helt hundra på att jag hörde en väderprognos för helgen som sa att det skulle bli mulet och fyra grader. Istället så fick vi riktigt finväder och nej, jag klagar inte men jag tycker det är så konstigt hur fel man kan ha. Tänk om jag skulle ha lika många fel i mitt arbete som SMHI har, då skulle inte min chef tycka det var så roligt att betala ut lön till mig.
Vi hann med både 9- och 14 årsfika och 56 tvättar (det kändes som 56 men var snarare 5-6). Kenny putsade båten och Felix gjorde sitt bästa för att få vara med och plaska. När han blev för intensiv så åkte han och jag till fåren för att klappa dem och pussas.
Egentligen så var helgen vigd åt städning inomhus och packning av semesterkläder men det är nästan brottsligt att vara inomhus när det är vårväder så nu står vi här på en måndag, ostädade och opackade. Visserligen så dricker Kenny en stor och stark whiskey för ögonblicket men det handlar mer om att han har rossel i halsen.
Jag har för övrigt tagit min sista penicillintablett nu och känner mig frisk i halsen men är fortfarande lite snorig, vilken extremt envis förkylning det blev i år! Nu hoppas jag bara att Kenny inte tänker få mitt halsont så att jag får tillbaka det efter honom, det vore himla tråkigt!
Vi har naturen inpå dörren. Så här på våren så ser vi ofta gäss och jag menar inte bara dem där elaka kanadagässen utan vanliga gäss också. Jag vet inte vart de är på väg för vi ser dem inte under sommaren.
Vi har sett mink springandes vid strandkanten.
De två svanarna som bodde här förra sommaren har kommit tillbaka och likaså de två hägrarna som bor i vassen strax utanför grannens brygga.
Just nu är det tre tranor som huserar på åkrarna runt oss. De både syns och hörs och idag såg vi dem segla ovanför soptippen. Jag ska ta en bild på dem en dag, de är så otroligt stora så man blir alldeles häpen när man ser dem.
Det vi märkte förra året, utan att vara någon slags ornitolog, är att det verkar vara samma fåglar som stannar vid sjön hela sommaren.
Vi hade en grupp av änder på sju och en på två som simmade förbi rutinmässigt och så var det hägrarna och svanarna med sina sju ungar.
Rovfåglarna flyger ofta förbi och under sommaren så ser vi dem ofta dyka efter fisk eller bli bortjagade av småfåglar i grupp.
Fåglarna här på bilderna ovan känner jag inte till. Jag borde skaffa en fågelbok så att jag vet vilka som bor inpå knuten men jag känner inte igen dem från i fjol.
Igår så såg jag någonting som simmade i vattnet och vi konstaterade snabbt av storleken att det var en bäver. Kenny hivades på kameran innan han rusade ut mot bryggan i sina oranga foppatofflor och långkallingar (får Kenny ett klädesplagg han verkligen gillar så bär han det dygnet runt till sömmarna släpper och lite till).
Jag såg fnittrande på medan han flög över gräsmattan och blev lite förvånad när han klampade ut på bryggan med bävern strax utanför som naturligtvis dök så fort Kennys steg gjorde sig hörda på bryggan.
Bävern dök och vände håll mot grannen till höger och Kenny sprang snabbt över staketet och rusade ut på deras brygga. Det plaskade ilsket från bävern som i te alls gillade att bli störd men Kenny fick i alla fall med den på bild.
Det händer saker här ute ska ni veta!
När vi köpte huset så sa vi till säljaren att han inte behövde röja bort alla saker och skräp som låg i garaget och verkstaden. Jag undrar fortfarande varför vi sa det, men visst, många användbara saker är det också.
Garaget har varit fullproppat med skräp så igår bestämde vi oss för att ta tag i det. Jag trodde att det mesta var den förra ägarens skit men ju längre in i rensningen vi kom desto tydligare blev det att det var minst lika mycket Kennys skräp, han försökte dock mörka det genom att påstå att han inte kom ihåg om det var hans grejer eller inte.
Vi fyllde hela släpet och lite till med skit!
När vi kom till sopstationen idag så var det förstås lång kö, sopstationen verkar mer populär än Andys lekland på en helg.
Vi hade naturligtvis inte sorterat soporna överhuvudtaget vilket gjorde att vi fick tillbringa mer än en timme bland de olika containrarna.
Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser allt som folk slänger. Bland annat så såg jag en bobbycar som Felix hade blivit jätteglad för. Jag tänker också att även om vi kan köpa en till Felix själva så finns det säkert någon annan familj med barn som inte har råd med såna utsvävningar som skulle blivit jätteglada för en sån. Och nu pratar vi bara om EN pryl av alla saker jag såg att folk slänger.
Jag är också bra på att köpa nya saker men jag ska försöka tänka en gång extra innan jag slänger sakerna i alla fall men många av mina saker brukar mamma redan ta med till läkarmissionen så jag tror inte att jag slänger så mycket som andra har nytta av.
Det var helt fantastiskt skönt att till slut åka ifrån sopstationen. Nu har vi ett ganska ordnat garage, men är det någon som vill köpa en gammal rostig Jeep kanske?
I onsdags så startade jag min penicillinkur och det dröjde inte länge förrän halsen kändes bättre. Snoret huserar fortfarande i näsan och hostan kommer punktligt varje kväll när jag gått och lagt mig men jag kan svälja utan att det känns som att jag har taggtråd i halsen!
Det som är lite konstigt det är hur tankarna går. ÄR det penicillinet som börjat verka eller var jag precis på väg att bli frisk?
Det är såna där existentiella frågor som man aldrig kommer att få svar på men som ändå kan reta gallfeber på en.
Skulle det ha gått snabbare om jag tagit den längre vägen hem från jobbet men med mindre kö?
Skulle jag ha bränt mig i solen om jag hade haft en lägre solskyddsfaktor?
Ja, ni förstår nog.
I torsdags så hade jag alltså hunnit få i mig tre tabletter av tjugo och efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att jag skulle ut och promenera, nästan för första gången sedan i höstas.
En mil blev det! Kanske inte skitsmart med tanke på hur trött och sliten kroppen är efter förkylningen som faktiskt pågår fortfarande.
När jag gått fem kilometer i en riktning så kände jag hur kroppen började ömma sig och göra ont men det fanns inte så många alternativ än att bara fortsätta gå hemåt.
När Felix vaknade och vi fått i oss mat så tog vi samma runda en gång till men den här gången på fyrhjulingen, ett betydligt slappare alternativ.
I fredags när jag och Felix gick runt och skrotade i trädgården så inträffade många människors dröm – glassbilen körde i diket precis utanför vår infart.
Jag gick dit för att hjälpa till med ett paket dubbelnougat i baktanke.
Dessvärre så har mamma och Peter slarvat med bilen vi tagit över och underlåtit sig att lägga dit en bärgningslina, vilket gjorde operationen lite svårare.
Glassen i mina drömmar skringrades snabbt när tjejen fick gå till grannarna om hjälp.
Men det var trevligt men en stunds skitsnack med alla grannar som dök upp för dagens händelse i alla fall.
Först lite gnäll – fy vad sjuk jag är. I morgon hämtar jag ut penicillin, nu ska jag ta död på de här elaka bakterierna!
Annars så gillar jag sommartid, jag tycker att vi kan ha det jämt. Idag åt vi middag redan vid halv fem vilket gjorde att vi hade flera timmar med dagsljus att spela med.
Jag använde dem till att dammsuga och skura altanen och golven inomhus.
Felix lekte ute på altanen, vilket han tycker är jättespännande och Kenny sköt pilbåge (när han inte dammsög under soffan och hade Felix på ryggen).
Kenny tycker att han är proffs på att skjuta pilbåge nu och kommer troligtvis att leta upp något slags mästerskap som han kan delta i. Själv tjatar jag på honom att slutföra flygningen först. Vi får se var det…landar!
Så här ska vårt nya hus se ut! Om vi har råd och om vi får bygglov och om vi hittar en byggfirma och om allt bara går som det ska. Plättlätt!
Vi är jättenöjda med ritningarna och har inte hittat någonting som vi vill ändra på men oj, vad stort det blir, inte alls en liten söt stuga minsann.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer