Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

I onsdags så startade jag min penicillinkur och det dröjde inte länge förrän halsen kändes bättre. Snoret huserar fortfarande i näsan och hostan kommer punktligt varje kväll när jag gått och lagt mig men jag kan svälja utan att det känns som att jag har taggtråd i halsen!

Det som är lite konstigt det är hur tankarna går. ÄR det penicillinet som börjat verka eller var jag precis på väg att bli frisk?
Det är såna där existentiella frågor som man aldrig kommer att få svar på men som ändå kan reta gallfeber på en.
Skulle det ha gått snabbare om jag tagit den längre vägen hem från jobbet men med mindre kö?
Skulle jag ha bränt mig i solen om jag hade haft en lägre solskyddsfaktor?
Ja, ni förstår nog.

I torsdags så hade jag alltså hunnit få i mig tre tabletter av tjugo och efter mycket velande fram och tillbaka så bestämde jag mig för att jag skulle ut och promenera, nästan för första gången sedan i höstas.
En mil blev det! Kanske inte skitsmart med tanke på hur trött och sliten kroppen är efter förkylningen som faktiskt pågår fortfarande.
När jag gått fem kilometer i en riktning så kände jag hur kroppen började ömma sig och göra ont men det fanns inte så många alternativ än att bara fortsätta gå hemåt.

När Felix vaknade och vi fått i oss mat så tog vi samma runda en gång till men den här gången på fyrhjulingen, ett betydligt slappare alternativ.

I fredags när jag och Felix gick runt och skrotade i trädgården så inträffade många människors dröm – glassbilen körde i diket precis utanför vår infart.
Jag gick dit för att hjälpa till med ett paket dubbelnougat i baktanke.
Dessvärre så har mamma och Peter slarvat med bilen vi tagit över och underlåtit sig att lägga dit en bärgningslina, vilket gjorde operationen lite svårare.
Glassen i mina drömmar skringrades snabbt när tjejen fick gå till grannarna om hjälp.
Men det var trevligt men en stunds skitsnack med alla grannar som dök upp för dagens händelse i alla fall.