Så hur går det för tjockisen då?
Det var illa under ett par veckor då jag hade så ont i höfterna att benen ville vika sig. Trots min ovilja att ha ännu fler läkarbesök i min agenda så lydde jag barnmorskan och gick till en sjukgymnast.

Han verkade dock aldrig haft en gravid patient och hade inte så himla många tips att komma med annat än att han ville prova akupunktur. Ungefär där gick min gräns på vad jag har lust att göra och som tur var så har det blivit betydligt bättre. Kanske var det för att jag la in en utifall-att-krycka i bilen som kroppen skärpte till sig.

Så nu har jag mest ont när jag har ansträngt mig, när jag inte kan sitta still i en solstol och bara ta det lugnt utan känner att jag behöver tvätta fyra maskiner, tvätta fönstren, dammsuga och våttorka altanen, flytta ut utemöblerna och såna grejer. Fast då kan jag ändå förstå och gå med på att jag får ont.

För övrigt så har jag nog bara mest tjockisbekymmer, det är tungt liksom, och tacka …. för det, kroppen krossas ju nästan över min respektabla tyngd.
Men nu är det fasiken nedräkning.
Jag kan räkna veckorna på en hand och när jag gör det så blir jag lite skraj igen för när nedräkningen är klar så har vi en bebis! Jösses!

Jag måste hinna jobba klart också. Den här graviditeten har inte gjort underverk med mitt immunförsvar för nu är jag hemma sjuk igen med hosta och förkylning. Jag behöver vara på jobbet lite till så att jag kan göra min överlämning, så att jag kan lämna ifrån mig allt med gott samvete. Vi får väl se hur det går med det.