Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Felix

Arg dygnet runt!

Runt halv fyra i natt så vaknade Felix och sa: -Nu är jag uttråkad, vem vill gå en rond med mig?

Nej, det sa han inte, han sa: -Jag är jättetörstig. Alltså gav jag honom vattenflaskan men då blev han arg eftersom ”han skulle själv”. Så jag ställde tillbaka vattenflaskan som stod på nattduksbordet, 20 cm från mig, så att Felix kunde gå ner från sängen, gå runt sängen för att hämta flaskan och sen försöka klättra upp i (den nya höga) sängen igen. Väl där så bråkade tydligen pipen med honom för han kunde inte bestämma om den skulle vara öppen eller stängd.

När han tröttnat på flaskan så gav han den till mig som ställde tillbaka den på bordet. Det var förstås också fel så innan han jagade upp sig för mycket så fick han tillbaka flaskan så att han kunde gå ner från sängen, gå runt sängen, lämna flaskan på bordet och sedan försöka klättra upp i sängen igen. Ja ni fattar.

Väl i sängen så försökte han hitta på nya orsaker att vara arg och bestämde sig till slut för att pappa inte fick sova i sängen. ”Han får inte vara med”. Så därför började Felix att sparka på Kenny för att bli av med honom.

Det var förstås oundvikligt att Tuva inte skulle vakna, så Tuva vaknade, skrikandes förstås, jäkligt missnöjd över att bli väckt av Felix skrikande.

Kenny lyfte ut Felix i vardagsrummet där de hade en skrikfest innan Felix gick med på att somna om igen (extremt nerkortad version).

Det är en underdrift att säga att jag kände mig som att jag blivit överkörd av en ångvält när jag gick upp i morse. Jag är så less på de här stora bråken som visserligen kommer lite mer sällan än förut, men fortfarande varje dag. Mitt tålamod behöver semester!

0

Utbytt mot en 4-åring!

Vid middagsbordet:

Felix: Mamma, du får inte vara min bästa vän!

Jag: Va? Varför inte?

Felix: Jag är bästa vän med Julia!

Jag: Men kan man inte ha flera bästa vänner?

Felix: Nej, jag har Julia, du får ha pappa.

0

Biljett till snabbtåget!

Ser ni? Det är inte den helt hjälplösa bebisen längre. Fortfarande ganska mycket hjälplös förstås men nu händer det att hon träffar det hon vevar efter med händer och fötter.

Tiden springer iväg och jag blir lite rädd när det känns som att jag inte hinner med. Kenny tror att tiden kommer att lugna ner sig när barnen blir äldre. Jag tror han har fel!

Vi har fullt upp hela tiden med alla möjliga saker. Igår när vi åkte hem från en middag hos några vänner, helt färdig efter att Felix och Tuva härjat konstant, så tänkte jag att jag borde blivit lite salongsberusad av att dricka ett par glas vin, som jag gjort, men så kom jag fram till att jag hade nog inte tid att bli påverkad.

I fredags så var jag på jobbmöte med mina kollegor. Jag ammade halv åtta på morgonen och sen hade inte hon ätit förrän runt halv två. Det händer inte när jag är hemma med henne. -Hon ligger och jollrar och är glad, har varit det hela tiden, sa Kenny när jag ringde. Jaha, vad kul för er då! Jag börjar förstå varför många killar kanske inte ser helheten, för de får den inte. Det är som någon på jobbet sa; en bebis känner på sig när tuttarna är i huset.

Jag utmanade mig dessutom i helgen (förutom att köra cross i lervälling) genom att ge mig ut i snålblåsten på promenad med båda barnen. Felix fick sitta i vagnen och Tuva i Babybjörnen. Det svåraste är att komma ut, båda barnen ska kläs på, medan den ena skriker konstant. Sen ska jag också lyckas få på mig något och baxa ut hela gänget genom dörren. Hur klarar människor av att flera barn?! Skönt var det i alla fall men den lilla börjar bli lite tung nu när hon snart passerar sju kilo.

0

BFF!

Jag har precis insett Felix manöver! 

Sedan Felix började på dagis så har han alltid pratat om Julia så fort vi frågat vem han lekt med. Det konstiga är att vi aldrig har sett honom leka med henne och när jag frågat fröknarna (man får kalla dem för fröknar, jag har frågat) så har även de sagt att de inte sett honom leka med Julia.

Nu i höstas så fick Felix, Julia och några andra barn byta till en annan, äldre avdelning och jag tror att jag knäckt nöten nu; varför Felix och Julia faktiskt leker nu på riktigt! När barnen på den nya avdelningen är lite mer främmande för två ”gamla” avdelningskompisar så har Felix säkert sett sin chans att visa framfötterna och stå för tryggheten. Det verkar hur som helst fungera, för nu leker de hela tiden.

– Vet du Felix, bestemor är min mamma.
– NEEEEEEEJ! DU ÄR MIN MAMMA!

– Felix, jag älskar dig! 

– NEEEEEEEEEEJ, JAG ÄLSKAR DEEEEEEEJ!

……Ifall ni undrar om dagens utbrott alltså.

0

Jag säger NEJ!

Här sitter Felix på förskolan med sin favorittjej, påkommen av kameran kan man tro på ansiktsuttrycket men jag skulle säga att det handlar mest om kameran. Felix vill inte alltid vara med på bild nu för tiden, det är därför det är mest bilder på Tuva (och för att jag är med henne dygnet runt).

Häromdagen när både jag och Kenny hämtade Felix så lekte han doktor och sa lite ledsamt att ”jag är lite sjuk”. Ojdå, sa Kenny. NEEEEEEEJ, INTE OJDÅ!

Det är inte lätt att balansera på den tunna tråden mellan glädje och ilska.

0

Mutbrott!


Bilden här ovanför fick jag till genom att muta Felix med en kaka, den säkraste metoden att få igenom något (men ändå en sällsynt muta). -Felix, om du sätter dig i löven och håller i din lillasyster så får du en kaka. Han fick två.

I morse var det liv på Felix igen. Jag låg i sängen och lyssnade på hela dramatiken, vilket jag gör varje morgon och bara väntar på att den ska väcka Tuva, vilket den gör. Allt Kenny gjorde var fel. Han ropade hej då till mig och då skrek Felix ”NEEEEEEEEEJ, JAG SKULLE SÄGA HEJ DÅ”. När Kenny öppnade dörren; NEEEEEEJ, JAG SKULLE! Då stängde Kenny dörren igen och då blev det; NEEEEEJ, JAG SKULLE STÄNGA!

Den långa versionen är likadan, fast med andra liknande utlösande faktorer. När Kenny till slut fick ut Felix och låste dörren så hörde jag ännu ett avgrundsvrål och dörrhandtaget som åkte upp och ner när Felix slet i det.

När han till slut lugnat ner sig och jag gått ut och öppnat dörren igen så hade Felix förvandlats till en mycket melodramatisk kille som, med tårar i ögonen, kramade och pussade mig och sa att han älskade mig, om och om och om igen. Det var som om han inte skulle få se mig på flera månader. – ”Mamma kramas. Jag äääälskar dig”. Kenny fick ett likadant avsked på dagis.

Strax efter lunch så lyckades jag komma ut ur huset också. Allt ska liksom klaffa för att man ska kunna gå ut, Tuva ska ha fått mat precis innan, gärna ha hunnit bajsa så att jag kan byta blöjan också, jag ska ha fått på mig kläder och borstat tänderna och fått i mig lagom med mat för att orka gå, fått ut vagnen från bilen, klätt på Tuva och så vidare. Sen ska hon sova i två timmar och det är oftast den biten som skiter sig.

Jag gick upp till trafikplats Glädjen, vilket resulterade i 7.31 km, lite för kort för dagsransonen eftersom jag blev hämtad där av Kenny, men ändå lite långt för en retur också. Kanske om Tuva blir lite mer nöjd av att åka vagn framöver.

0

Förberedd för den karga vintern!

Idag hämtade jag Felix på dagis. Hans fröken sa att han dessvärre hade sin jacka under overallen (ej fodrad) eftersom han vägrat att ta av sig den. Jag pratade lite med henne och sa att jag förstod eftersom han har sina fixa idéer om kläderna. Han kan till exempel absolut inte åka bil med jacka, inte ens en kort sträcka utan den måste av eftersom”det blir så varmt”, även fast det är kallt.

I måndags, första dagisdagen efter semestern, så vägrade han ha på sig några varma kläder och kom huttrandes till dagis i linne. Väl där konstaterade fröken kort att han inte fick vara ute och leka om han inte satte på sig varma kläder och vips så gick det plötsligt bra att klä på sig.

När jag tog av honom jackan han haft under overallen idag så hade han en kofta under den och under den koftan så hade han en stickad tröja och under tröjan så satt den långärmade t-shirten. Felix kommer inte frysa i vinter i alla fall

0

Hemska drömmar med höstpromenad!

Strax efter att jag och Tuva har gått och lagt oss så vaknar Felix med ett vrål. -Jag ville! Jag kan själv! NEEEEEEEEEEJ!

Jag försöker att väcka honom men i samma ögonblick som jag rör honom så börjar han sparkas och sätter sig ovanför mig och börjar slå mig. Jag försöker förklara att han drömt något men jag når honom inte, han är övertygad om att vi gjort något elakt mot honom. Kenny lyfter ut honom i vardagsrummet för att han ska få lugna ner sig och inte skrämma vettet ur en urvaken Tuva, men oj vad arg han blir. Jag hör hur han skriker på Kenny, när han blir arg så skriker han ”Kenny” istället för ”pappa”.

 Till slut blir han lite lugnare och kommer och lägger sig igen och jag undrar i mitt stilla sinne om han lägger händelsen i minnet, som en verklig händelse?! Jag hoppas inte det. En gång sa han till Kenny att ”mamma kastade en stol på mig”. Tänk vad de ska tro på dagis om han kommer med såna påståenden?! Eller ännu värre, att han faktiskt tror att jag har gjort det!

Igår tog jag min första riktiga barnvagnspromenad. Jag hade inte tänkt att gå så långt men när jag nådde fram till stora vägen, halvvägs, så kändes det så dumt att vända om och att gå samma väg tillbaka, samma resonemang som jag alltid kommer till, jag lurar nog bara mig själv när jag tänker att jag ska gå en kort promenad. Alltså blev det milrundan. Tuva skrek hela halvmilen hem medan jag lyssnade på en podd med Thorsten Flink i hörlurarna på hög volym. Galet, båda alltså!

0

Rhodos – du kommer inte sakna oss.

Tre halvdöva kvinnor och två barn som skulle kunna ge vem som helst hörselskador, vilken perfekt semesterkombination! 

Tre generationer behövde tre dagar innan det small. Som tur var så behövdes det inte tre dagar för att komma över det igen, men jag tror att vi alla tre funderade på både hotellbyten och tidigare flyg hem efter kollisionen. Två skrikande barn gör inte under för tålamodet och humöret.

Vi hamnade alltså på Rhodos, med en och en halv dags varsel. Kattis ville ta en sista minuten och jag och mamma, och ungarna förstås, spontanbokade med oss på resan. Så här i efterhand så tänker jag att jag borde tänkt mer verklighetsbaserat. Varför skulle ungarna sluta skrika bara för att man åker till ett varmt land? De kanske bara skriker av andra anledningar. Felix i alla fall. Tre vuxna som ständigt passade upp på mina skrikande barn och man undrar vad det är för fel. Semester är ett ord som inte känns relevant i sammanhanget.

Bada fick jag göra i alla fall och det har jag verkligen längtat efter i år. Vilket vatten! Så klart och fint badvatten så att snorkel var överflödigt och så varmt och härligt, när man väl kom i. Hotellet var det värre med, frukosten var knappt värd att kallas för mat men middagen fungerade att mätta magen med. Man får vad man betalar för och vi betalade inte så mycket men oj vilka förbättringsområden det fanns där. Men havet alltså…och värmen! Åh!

På väg hem så varslades det om strejk för flygledarna i Grekland vilket gjorde att alla flygbolag tidigarelade sina flighter så det var total kaos när vi kom till flygplatsen. En timme tog det oss att komma in i terminalhuset, men till min stora glädje så sov båda barnen! Samtidigt! Det var som att vinna på lotto.


0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑