Bilden här ovanför fick jag till genom att muta Felix med en kaka, den säkraste metoden att få igenom något (men ändå en sällsynt muta). -Felix, om du sätter dig i löven och håller i din lillasyster så får du en kaka. Han fick två.

I morse var det liv på Felix igen. Jag låg i sängen och lyssnade på hela dramatiken, vilket jag gör varje morgon och bara väntar på att den ska väcka Tuva, vilket den gör. Allt Kenny gjorde var fel. Han ropade hej då till mig och då skrek Felix ”NEEEEEEEEEJ, JAG SKULLE SÄGA HEJ DÅ”. När Kenny öppnade dörren; NEEEEEEJ, JAG SKULLE! Då stängde Kenny dörren igen och då blev det; NEEEEEJ, JAG SKULLE STÄNGA!

Den långa versionen är likadan, fast med andra liknande utlösande faktorer. När Kenny till slut fick ut Felix och låste dörren så hörde jag ännu ett avgrundsvrål och dörrhandtaget som åkte upp och ner när Felix slet i det.

När han till slut lugnat ner sig och jag gått ut och öppnat dörren igen så hade Felix förvandlats till en mycket melodramatisk kille som, med tårar i ögonen, kramade och pussade mig och sa att han älskade mig, om och om och om igen. Det var som om han inte skulle få se mig på flera månader. – ”Mamma kramas. Jag äääälskar dig”. Kenny fick ett likadant avsked på dagis.

Strax efter lunch så lyckades jag komma ut ur huset också. Allt ska liksom klaffa för att man ska kunna gå ut, Tuva ska ha fått mat precis innan, gärna ha hunnit bajsa så att jag kan byta blöjan också, jag ska ha fått på mig kläder och borstat tänderna och fått i mig lagom med mat för att orka gå, fått ut vagnen från bilen, klätt på Tuva och så vidare. Sen ska hon sova i två timmar och det är oftast den biten som skiter sig.

Jag gick upp till trafikplats Glädjen, vilket resulterade i 7.31 km, lite för kort för dagsransonen eftersom jag blev hämtad där av Kenny, men ändå lite långt för en retur också. Kanske om Tuva blir lite mer nöjd av att åka vagn framöver.