Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Familj

Lite sjuk men ändå inte!

Idag var det dags igen för min tredje operation av cellförändringar. Det var blandade känslor den här gången. Sist jag var på Danderyd för att operera cellförändringarna så fick jag reda på att jag var gravid, sådär rakt upp och ner av läkaren som skulle operera mig. Jag har berättat om det i ett tidigare inlägg som jag kunde ha länkat till om Metrobloggen hade fått upp min gamla blogg igen, men det verkar dröja. Oavsett så tycker jag om att vara på Danderyds sjukhus för där fick jag mina (så konstigt att skriva i plural) barn!

Hur som helst så fick jag på grund av min graviditet ryggmärgsbedövning vid det tillfället för att inte riskera att barnet skulle ta skada. Idag sövdes jag, betydligt mycket skönare.

Först fick jag något avslappningsmedel. Kroppen blev lite slapp(are) och rummet började snurra, sådär lite behagligt. Jag slutade lyssna på personalen som pratade med varandra och njöt, faktiskt, av känslan att ligga där lite snurrig och trött (med benen i vädret). Någonstans hörde jag någon säga ”ta tre djupa andetag” och sen försvann allting tills jag vaknade, eller blev väckt på uppvaket för att de skulle kolla att jag mådde bra. Jag frös och önskade att de kunde få låta mig stanna kvar i den djupa sömnen ett tag till och av någon konstig anledning så lyckades jag inte somna om, inte ens när jag fick en värmefilt. Kan det vara så att man sover så djupt under narkos så att det blir som flera powernaps på raken? Jag är i alla fall sjukt nöjd över att jag fick sova under ingreppet, sist var jag som sagt också bedövad men vaken nog att känna lukten och se röken från mitt eget brända kött, som lasern går över. 

Sängen fick jag inte stanna länge i utan jag blev uppjagad ut till ett väntrum för de opererade där sjuksystern serverade te och macka i väntan på att jag skulle känna mig redo att lämna sjukhuset.

Nu väntar en tid av smärta när såren ska läkas men med tanke på vilken cirkus det är hemma så lär jag inte ha tid att tänka på det onda. I bilen på vägen hem runt klockan fyra så fick Felix ett riktigt spel igen och skrek från Kista till Upplands Väsby, sen tog han ett par pommes frites och somnade och han sover fortfarande nu, klockan tio på kvällen. Antingen så får vi en spännande natt när han vaknar utsövd vid två eller så vaknar han pigg (och glad) som en lärka imorgon bitti. Time will tell!

0

Vallentuna flygdag!

Nu var det väl flera dagar sedan jag pratade om flygplan? 

Igår var det flygdag med Lions på Vallentuna flygfält. Kenny skulle inte gå dit med oss utan åkte till Ekerö med Peter för att flyga dit med ”sitt” flygplan. I utbyte fick jag hjälp av mamma med mina små älskade monster.

Eftersom det blev en väldigt sen kväll efter båtresan så var det en yrvaken Solan som mamma mötte när hon kom vid halv elva. Jag slängde i mig frukost och på med paltor och så packade vi in oss i bilen med alla kan-tänkas-behöva-saker.

Det var MASSOR av folk på flygfältet! Helikoptrarna flög fram och tillbaka och turades om med flygplanen med att visa upp sig. 

Lite nedanför allt flygståhej fanns ett minitivoli som vi lät Felix roa sig med. Musiken dånade ut när vi gick dit, det gjorde ont i öronen av diskanten som skar genom luften och jag förstod inte hur alla kunde låta sina barn vistas i oljudet. Min hjälte tyckte samma sak och sprang bort till ljudbåset och fick dem att sänka musiken till en betydligt lägre nivå.

När Felix började bli uttråkad, trotsig och tyckte att han skulle skrika och slå mig så proppade vi i honom mat och började tänka på hemfärd. Tanken var att Kennys plan skulle köra lite uppvisning men vinden vände så Arlanda sa nej.

Lagom till att vi begav oss mot bilen så började regnet falla, som ett tydligt avslut på dagen. Men vi överlevde ännu en ”familjedag”, lite skakade men vid liv.

0

Stan är full av vatten. Åhåhåh vatten, lite grann i hatten.

Om man ska börja baklänges så slutade lördagen fint och mysigt. Jag tittade ner i ruffen på båten och såg min två hjärtan ligga och sova djupt bredvid varandra och tänkte ”jösses vad fina de är, hur kan jag ha fått två så otroligt fina ungar”?!

Vi fick låna Kennys kompis båt i lördags för en mysdag med familjen. De första fem minuterna satt Felix i ena sätet och förundrades över det mesta vi åkte förbi, sen började han röra på sig, lyfta på allt, kolla i alla skrymslen, och dra i det som gick och inte gick att dra i, troligtvis för att skapa sig en uppfattning om var han skulle börja. Sen började han.

När han för artonde gången hängde i toalettdörren och jag satt bredvid, hade precis avslutat meningen där jag förklarat varför han inte fick hänga i dörren och han gör det igen så blev jag arg, men Felix blev argare. Så vi hade en skrikfest. Bor ni i Saltsjöbaden så hörde ni nog den.

När jag blev vuxen igen så hade Felix eldat upp sig ordentligt och skrek för skrikandets skull, han kunde liksom inte hejda sig så han fick skrika så att svetten rann tills han sakta började komma tillbaka. Jag väntade tålmodigt tills han var redo att kramas och då kramades vi, utan att säga så mycket. Felix tittade djupt och länge i mina ögon och jag tittade tillbaka i samförstånd. No words needed.

Väl ute i farleden så såg jag regnet på avstånd. Kenny babblade om att det inte var något regn utan att det var ljust ”där borta”. Sen kom skyfallet. Det kom utan några förvarnande droppar, duschen bara slogs på ovanför oss och vi hivade så snabbt vi kunde in vagn, Tuva, väskor och påsar in i ruffen och försökte gömma oss själva under kapellet som vi tagit loss från båten när vi åkte från bryggan. Vattnet rann in i tröjan och längs armarna ner till kroppen när jag stod och försökte hålla fast kapellet mot fönsterrutan. Felix tyckte det var roligt med regnet och kapellet som fladdrade och mamma som morrade.

Det gick över, både vädret och morrandet. Kenny såg över båten och torkade sätena medan jag styrde oss igenom Djurgårdskanalen, som en idyll med gröna ängar, galopperande hästar, kossor som stod och betade, människor som joggade och säkert några kärlekspar som gick hand i hand, bara att jag inte såg dem.

Tanken var att vi skulle åka till Fjäderholmarna för en mysig middag så jag styrde dit och drog en lov runt ön för att se var allting låg. Jag har varit där någon gång förut för massor av år sedan men har inget minne av ön, eller att den är så pytteliten. Har jag kanske bara inbillat mig att jag varit där?!

Vi la till lite snyggt, inte så svårt eftersom vi var den enda båten i hela hamnen, och lastade ur ungar och vagn. Restaurangen som var öppen var Rökeriet och där beställde vi fiskgryta. Felix var vid det här laget väldigt trött och var nöjd över att få peta i sig lite pommes samtidigt som han tittade på Mumintrollet på mobilen. Tuva däremot höll ställningen genom att skrika så fort man satt still så det blev en vanlig middag, dvs att jag kastade i mig maten medan Kenny bar Tuva för att sedan byta av honom. Lyx för oss just nu är tanken på att få äta en middag tillsammans utan skrik eller stress.

När vi åkte från ön så var det lugn och ro i alla fall. Tuva fick mat och somnade i vagnen och Felix kröp in i ruffen med mobilen.

En av orsakerna till att vi åkte till stan var att vi fått tips från Kennys kompis att det skulle vara ett hejdundrande fyrverkeri utanför Grand på kvällen. Det var ett bröllop som skulle firas och en halv miljon skulle skjutas upp i luften?! Runt halv elva gick det igång och vi låg på första parkett.

Tuva låg nere med hörselkåpor och verkade inte höra något men låg och log mot takluckan när himlen lystes upp av alla färger. Jag hade varnar Felix om vad som skulle hända men han tyckte nog det var lite läskigt. När han istället sprang ner till ruffen och tittade genom takluckan han också så var han mycket mer nöjd och skrek ”igen” när sista kronan var smälld. 

Vi navigerade oss långsamt tillbaka i mörkret till den lilla bryggan vid det lilla fina huset i Saltsjöbaden. Väl där så sov båda barnen och vi kunde lasta av allt i lugn och ro innan vi bar barnen till bilen. Vi gillar att åka båt! 

0

Flyg fula fluga!

Varför stångar vi huvudet i väggen gång på gång på gång? Varför låser vi bara inte in oss och kommer ut om ett år eller två när Felix kommit ur trotsåldern?! Vi kan ju inte vistas bland folk.

Efter en förmiddag i en möteslokal i Kista med Tuva, min vikarie och min chef, där vi planerade för kommande år så skulle familjen åka till Uppsala segelflygklubb för att Kenny skulle bogsera segelflygplan. Tuva var för övrigt ganska skötsam under vårt fyra timmar långa möte. Hon är inte superförtjust i halvsena morgnar och sov förbi vårt strategisnack för HR närmsta året.

Kenny beskrev utflykten som en mysig familjeutflykt där det skulle finnas massor med saker att titta på och göra för Felix, så det behövde jag inte oroa mig för.

På flygfältet var vindarna starka men vädret var annars fint. Tuva var lite smågnällig men somnade efter en stund i vagnen och sov säkert en hel halvtimme. Felix började långsamt speeda upp sig och såg bilen som sin klätterställning, hängde i dörrhandtagen, kastade sten på bilen, drog och slet i alla spakar och knappar, lekte hoppborg i bakluckan och trampade runt på precis allt som låg i bilen, medan han proppade munnen full av innehållet från en påse bilar.

Kenny hade vid det här laget börjat bogsera flygplan och var endast tillgänglig ett par minuter åt gången när han var nere och vände. I samma ögonblick som han gick till planet och försvann så satte båda i gång och skrika.

När Tuva är arg och jag försöker trösta henne så ska Felix just precis då bäras eller sitta i mitt knä eller göra något som han absolut inte får. När jag försökte lugna ner henne för att se om hon ville amma så skulle Felix sitta i mitt knä. Tuva är av en känslig karaktär, så när hon är arg, även om det beror på hunger så måste jag först få henne lugn genom att gunga henne och med överdrivet glad och barnslig röst peppa henne genom att tala om att allt är bra och att det inte är någon fara och så vidare. Sen, i rätta ögonblicket, så kan jag snabbt hiva fram bröstet och stoppa in det i hennes mun, innan hon hinner bli arg igen. Fast ibland så är hon inte hungrig så då blir hon ännu argare av att få en tutte i munnen.

Vid klockan fyra så började jag titta på klockan och när klockan började närma sig sju så var jag trasig. De fyra killarna på marken försökte hjälpa mig med att distrahera den skrikande Felix men de var nog rätt glada över att det inte var just deras fru med arga barn som var där just då.

När klockan passerat åtta så satt vi alla i bilen, tomma i själen, tokslut, hungriga, tomma på ord och arga som ett bi. Okej, mest jag kanske. Felix satt tyst och nöjd och tittade på Musse Pigg, Tuva sov och Kenny insåg nog att det var bäst att inte prata med mig. Hur som helst så förstod han nog att det var smart att få i mig lite mat så en hamburgare senare så började jag andas i alla fall.

Det var ingen av oss som var så svårsövd igår kväll.

Har jag förresten berättat att vi ska ut på familjeutflykt både på lördag och söndag?

0

Livets första!

Idag ville Kenny kompensera sin ständigt (det ordet la jag till själv) återkommande frånvaro med lite familjetid och hade tänkt att ta med Felix på bio, hans första!

Vi var naturligtvis inte ute i god tid när vi drog hemifrån men Kennys lastbil går inte att påverka så mycket hastighetsmässigt så det blir vad det blir.

För att hämtningen på dagis skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt så förberedde jag Kenny på vad Felix haft på sig när jag lämnade honom i morse så att han skulle få med sig samma tillbaka, dvs gul regnkappa, svarta stövlar, svart tjocktröja och sitt gula paraply.

När Kenny kom springandes till bilen, bärandes på Felix hade han en långärmad t-shirt och en blå bomullsjacka, alltså varken stövlar (eller skor), regnkappa eller paraply.

Jag frågade Kenny varför han inte tagit de kläder som jag berättat att Felix kommit dit i och då svarade han att han trodde att jag berättade om hans kläder för att han skulle känna igen Felix bland alla barn på gården. Är det inte lustigt hur olika vi tänker?!

I bilen berättade vi för Felix att han skulle få gå på bio och insåg rätt omgående att han inte hade en aning om vad vi pratade om. Han frågade lite trevande och hoppfullt om det var leklandet vi menade (han älskar lekland!) och jag försökte förklara att det var en stor salong med massa stolar och en jättestor tv som visade film men när vi kom till parkeringsgaraget så frågade han om det var bion så jag tror inte min förklaring gick hem.

Utanför biografen blev ögonen stora som tennisbollar när vi gick förbi allt godis men han nöjde sig ändå med popcorn. Jag pussade killarna hejdå, och rullade iväg med barnvagnen, ganska avundsjuk över att inte få vara med om Felix första biobesök. Men det var mitt val.

Tuva hade en trött dag idag och somnade ovaggade redan igår kväll.  Jag väckte henne i morse vid halv nio då vi åkte till dagis men så fort vi kom hem så somnade hon igen efter mat och sov till kl 13, och jag tror nästan att det var jag som väckte henne då när jag för nionde gången gick in till sängen för att kolla om hon verkligen inte vaknat än.

Tror ni hon sov under min ”egentid” i Mall of Scandinavia?! Jo tjena. I nästan två timmar gick jag runt med en skrikig Tuva på ena armen och vagnen i andra,  klibbig av svett och inte alls så fräsch som jag kände mig när vi åkte hemifrån. Så fort jag försökte lägga ner henne i vagnen så började hon skrika. Efter en stund så gav jag upp tanken på att få något uträttat, Tuva kunde inte bry sig mindre om mina önskemål med eftermiddagen.

Jag satt i soffan utanför salongerna när Kenny och Felix kom ut. Felix kom fram till mig, med armarna i kors, jättesur och sa med sin trotsigaste röst ”filmen är slut, jag vill ha mer”. Och popcorn ville han ha mer av också. Det gick knappt att prata med honom, han ville ha mer av allt! Kenny tog över bärandet av Tuva som naturligtvis somnade inom ett par minuter. Alltså va fan?!

Kenny berättade att han hade varit jätteimponerad av filmen, Hitta Doris. Till och med ljusslingorna i trappan i salongen var jättehäftiga. Första kvarten av filmen hade Felix bara tyckt ”wow” om allt. Det verkar också som att han hängde med i hela handlingen och kände med karaktärerna i filmen när de blev ledsna och glada.

Humöret var som sagt väldigt varierande efteråt och jag misstänker att han var väldigt trött efter att ha fokuserat på filmen i nästan två timmar. Argast och mest ledsen blev han dock när vi vägrade låta honom bada i inomhusfontänen i gallerian. Kenny sa åt honom att han inte kunde bada för ”du har ju kläder på dig”. Då började han genast klä av sig förstås. Vi lyckades manövrera bort honom därifrån och bestämde oss för att inte utmana ödet genom att äta på någon av restaurangerna där, ibland måste man veta sin gräns. Väl hemma så var Felix inte ett dugg svårsövd i alla fall. Inte jag heller.

0

Årets första (och enda?) kräftskiva!

I lördags så var vi på kräftskiva. Kenny hade en plan om att vi skulle ta en flygtur runt om i Sverige på förmiddagen men den planen dödade jag totalt, att försöka göra i ordning sig och familjen för att komma ut genom dörren kräver numera planering och tid. Visserligen så verkar Kenny ha flera timmar om dygnet än vi andra men jag var inte så sugen på att stressa runt som en dåre.

Så strax efter ett på lördagen började jag göra i ordning mig medans alla andra sov?!

Sen väckte jag dem en efter en. Ha, det kan ni tro. Vaknar en så vaknar alla. Sen skulle Felix ha lunch och kläs på och typ detsamma med Tuva och Kenny. Så strax innan tre så var vi faktiskt utanför dörren och instoppade i bilen. Vi kom till och med för tidigt till kräftfesten!

Felix gick igång på högvarv bland tre vilda och stora unghundar och fem andra barn. Jag älskar att komma till hem där de har staket runt tomten, jag kan slappna av lite bättre om jag vet att han i alla fall är inom tomtgränsen, och Felix också. Sen finns det förstås mycket Felix kan hitta på ändå men det busigaste han gjorde i lördags var nog bara att han snodde chips och salta pinnar från bordet och vilken unge skulle inte göra det? Sen att Kenny gjorde en praktvurpa med en hooverboard hållandes Tuva och Felix är en annan sak. Som tur var så fick Kennys rygg ta smällen istället för barnen. Men jag förstår att ni undrar vad han gjorde uppe på en hooverboard med barnen. Det gör jag också.

Det var så himla trevligt att gå sitta ner och umgås med vänner på ett sånt där normalt sätt där man inte behöver avbryta sig i varje mening för att säga åt Felix att inte göra si eller så. Jag känner ibland att jag inte ens går in i diskussioner för att jag vet att jag inte kommer få avsluta dem. Men den här kvällen bar Kenny runt på Tuva nästan hela tiden och jag fick umgås. Först vid två så drog vi oss hemåt och då var Felix förstås vaken men helt blank om ögonen och inte så pratglad. Efter en minut i bilen så sov han djupt. 

0

Söndag är vilodag!


I bilen på väg hem från Ica Maxi en söndagkväll. Felix är dödstrött efter en sen natt och en aktiv dag. Övertröttheten tar ut sig på Ica där han surfar fram på sidan av vagnen. Vägrar att sitta i barnsitsen på vagnen. Alla kunder får väja för vår framfart men Felix kunde inte bry sig mindre, varken om de andra kunderna eller våra uppmaningar, tillrättavisningar och bannor. Han surfar fram längs längorna av varor, släpandes med ena handen längs det skitiga golvet,  en hand som är redo att greppa alla godsaker vi går förbi.

En kund kommer fram till oss med Tuvas tappade strumpa, igen. Hon skulle sova var planen. ”-Vi åker och handlar nu så får Tuva komma till ro i barnstolen och sova”. Jo tjena, hon vaknar i samma ögonblick som vi kommer in på Ica. 

Just idag så har jag drömt om prinsesstårta eller en smaskig bakelse. I disken för desserter så finns det två prinsesstårtor för 12 personer och chokladbollar, biskvier osv men inga bakelser. Det kanske var en sån dag idag då fler än jag vaknat med suget.

Vi ska handla middag till morgondagen då vi får besök. Vi bestämmer oss för att skippa den traditonella fisksoppan och grilla kött istället med potatisklyftor och bea. Framme vid köttdisken så har de färdiggjorda högrevshamburgare och vi bestämmer oss för dem istället. Lagom vid kaffehyllan säger jag till Kenny att vi glömt handla bearnaisesås. Han frågar om jag ska ha bea på hamburgarna och jag kommer på, just det, vi ska grilla hamburgare. När vi plockat på oss hushållspapper säger jag att vi inte får glömma potatisklyftorna. Kenny säger inte så mycket längre utan låter mig komma på det själv.

Vid kassan så går Felix och Kenny förbi för att underlätta uppläggningen på varubandet och betalningen. Jag hör Felix ropa på mamma eller pappa, långt bort från andra sidan längan med kassor. Och i nästa ögonblick är han bredvid mig. Vad går han på?

I bilen är han så trött så att ögonen ser ut att ha fått en annan färg. De glittrar i ljusblått, oseende, som att han sover med öppna ögon. Kenny frågar om Felix är en vandrande pinne och Felix repeterar viskande ”vandrande pinne”, utan att reflektera vad han säger eller vad det betyder. Jag fångar hans uppmärksamhet och säger ”Felix, när vi kommer hem så ska vi sova direkt, först borsta tänderna och sen direkt till sängen”. Han tittar på mig, nickar och viskar ”sova”. Yes!!! Idag händer det!! Vi ska gå och lägga oss utan bråk och motstånd!!

Jag lossar Felix från bältet, följer honom in, hjälper honom av med skorna och leder honom in i badrummet. 

NEEEEEEEEEEEEEEJ! JAG VILL INTE!! 

Jag hör Tuva börja skrika från vardagsrummet och tänker VA FAN!! Eller jag kanske säger det högt till och med?! 

Då dyker hjälten upp. Han som inte har något tålamod med mig när vi är osams har en överraskande stor säck med tålamod för Felix när jag brinner av. -Gå du, jag tar över.

Jag försöker alltså göra Tuva nöjd istället, det går också åt skogen. Mitt finger i hennes mun är inte ett dugg tröstande, napp är bara att glömma. Hon blir ännu argare när jag lägger henne vid tutten, det är ju inte det hon vill ha! Jag går med henne på armen, skakandes och guppandes, försöker hitta en rytm som fungerar men nej, idag duger inte jag. Kenny dyker upp igen, tar över bärandet och jag blir så glad över att han finns där. 

Hon slutar dock inte att skrika så jag går och lägger mig, klockan är bara strax före nio men tiden uppe blir inte värt något i skrikandet. Ikväll är hon extra arg och jag får prata ner henne i varv, sjunga både ”lilla- och stora snigel akta dig” i tjugo minuter innan hon tycker att det är okej att ta tutte och somna, men hon gör det till slut.

Cirkusen stänger för ikväll men öppnar imorgon igen.

1

En behövd utekväll!

I helgen var Kenny och bogserade upp segelflygplan, både lördag och söndag. Som tur var så kunde mamma och Peter ta med Felix upp till Dalarna, det blir för mycket just nu att ta hand om båda barnen ensam. 

Tuva hänger ju mer eller mindre på mig hela tiden men hon vägrar att åka med mig i en babybjörn så därför blir jag ganska begränsad och när jag bär henne så vill Felix också bäras, kramas och bara vara med mig. Om hon somnar så är det ganska troligt att hon väcks ganska snabbt av Felix stoj och skrik. Igår kväll åkte Kenny iväg ett par timmar för att flyga och kolla sitt flygplan och då skrek Tuva typ konstant medan jag försökte göra henne nöjd och Felix försökte klättra upp i mitt knä hela tiden.

När jag väl fick Tuva att sova så gick vi för att borsta tänderna och då satte sig Felix på pottan för att bajsa och samtidigt så började Tuva skrika för att hon hade bajsblöja som skulle bytas. Så när Felix var klar så fick Tuva ligga och skrika medan vi borstade tänderna på Felix. När Felix låg i sängen så skrek Tuva hysteriskt och jag gick och bytte ännu en bajsblöja medan Felix låg och skrek från sängen. Tuva var dock så förbannad att hon fortsatte skrika trots ny blöja och Felix slet i mig för att få kramas. Ja, typ så. Sen blev Kenny sur för att han fick Tuva i famnen i samma ögonblick han klev innanför dörren!

Men det jag tänkte komma till var att vi i lördags fick till en spontanmiddag på Jungfrusunds marina med Kennys bröder, Tindra och Macke och DET var minsann supertrevligt och GOTT! Jag älskar att äta ute på restaurang. Vår första utekväll i år blev alltså en ljummen augustikväll på Ekerö. Vi måste verkligen använda oss bättre av sommaren och dess kvällar nästa år!

0

Cirkus Solan på utflykt!

Välkommen till cirkusen! Herregud vilken virvelvind av kaos det är runt oss.

I söndags så tyckte Kenny att vi skulle bilpromenera, han är inte så mycket för att använda sina egna håriga ben, de sparar han kanske till något annat.

Jag ville att vi skulle ta med båda vagnarna eftersom Felix skulle ha sin tupplur men Kenny tittade på mig som om jag bett honom ta ner månen så Felix vagn fick stanna hemma men jag tänkte, nästan så högt så att han borde ha hört det, att du kommer få se minsann.

Väl framme i Vaxholm så sov ju Felix förstås och skulle fortsätta sova i en och en halv timme och nu hade vi ju inte hans vagn att lyfta över honom i, tadaaaa liksom, alltså fick vi klämma ner honom i Tuvas liggvagn och så fick Kenny bära henne.

Nu skulle alltså Felix sova så att jag och Kenny skulle kunna äta en lyxig lunch i lugn och ro. Tror ni att Felix var sugen på att sova med folk och båtar överallt?!

Lunch blev det men betydligt mer stressigt än jag tänkt och vi kom ut från restaurangen med en tvättpåse av filtar och diverse barnvagnsinredning eftersom jag, med Felix assistans, lyckades hälla ner en stor milkshake med grädde i vagnen när Felix sprätte iväg sugröret i mitt öga. Som tur var så låg inte Tuva i vagnen i alla fall. Alltid något!

Efter en tur med färjan över till Tynningö så var Felix nöjd i flera minuter innan han började skrika i stämma med Tuva. Två skrikande barn i en bil, tillfälligt parkerad i en bussficka, i väntan på att något ska hända, att någon ska tystna.

Tuva skriker inte alltid av en uppenbar anledning. Hon behöver inte vara hungrig eller våt i blöjan, hon kan skrika ändå, och det var precis det hon gjorde tills hon fick sitta i mitt knä, utanför bilbarnstolen och bilbältet. Paniken över att hon inte hade bälte dövade jag med att jag och mina syskon troligtvis åkt massor med gånger oskyddade. Ibland orkar jag bara inte, psykbrytet känns så nära när båda skriker samtidigt.

På väg norrut så pratade Kenny med sin kompis Chrille som bjöd över oss för att åka lite båt. Felix hade tjatat ända sen färjan att han ville åka mer båt så vi tackade genast ja.

Båten var en ganska stor och snabb variant (trots att vi höll hastighetsbegränsningen på 5 knop) och Felix satt som förstenad de första minuterna innan han försvann ner i ruffen för att busa. Vi åkte och köpte glass och puttrade tillbaka till bryggan, för övrigt bredvid ett av de gulligaste boenden som jag sett, precis nere vid vattnet.

Chrilles son, betydligt äldre än Felix, började bada, hoppandes från båten och bryggan. Felix blev jättetänd på idén och ville också. Vi slängde på honom en flytväst och avvaktade hans plan på att komma i. Eftersom den andra killen hoppade i från båten så skulle tydligen Felix också det. Som tur var så höll Kenny i Felix arm för när Felix faktiskt (?!) hoppade från båten och träffade ytan så vrålade han rakt ut. Kenny hann få upp honom när vattnet nått midjan men Felix var SÅ arg över att vattnet var så kallt. Han skrek och skrek, förnärmad! Så tystnade han plötsligt, sket av sig de blöta kallingarna och ställde sig och kissade rakt ner i vattnet där den andra killen badade.

För lite sömn, ett kallt bad eller sockerchocken från glassen, Felix studsade i alla fall fram, hängde i kedjorna från takrännorna på huset, länsade röda vinbärsbuskarna och blev jagad och nafsad på av Chrilles valp. Vi försökte göra en så snabb sorti vi kunde med en unge som inte ville åka hem.

Så, jag menar inget illa när jag säger att det är sjukt skönt med måndag igen men då har jag bara en skrikunge åt gången dagtid.

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑