Varför stångar vi huvudet i väggen gång på gång på gång? Varför låser vi bara inte in oss och kommer ut om ett år eller två när Felix kommit ur trotsåldern?! Vi kan ju inte vistas bland folk.

Efter en förmiddag i en möteslokal i Kista med Tuva, min vikarie och min chef, där vi planerade för kommande år så skulle familjen åka till Uppsala segelflygklubb för att Kenny skulle bogsera segelflygplan. Tuva var för övrigt ganska skötsam under vårt fyra timmar långa möte. Hon är inte superförtjust i halvsena morgnar och sov förbi vårt strategisnack för HR närmsta året.

Kenny beskrev utflykten som en mysig familjeutflykt där det skulle finnas massor med saker att titta på och göra för Felix, så det behövde jag inte oroa mig för.

På flygfältet var vindarna starka men vädret var annars fint. Tuva var lite smågnällig men somnade efter en stund i vagnen och sov säkert en hel halvtimme. Felix började långsamt speeda upp sig och såg bilen som sin klätterställning, hängde i dörrhandtagen, kastade sten på bilen, drog och slet i alla spakar och knappar, lekte hoppborg i bakluckan och trampade runt på precis allt som låg i bilen, medan han proppade munnen full av innehållet från en påse bilar.

Kenny hade vid det här laget börjat bogsera flygplan och var endast tillgänglig ett par minuter åt gången när han var nere och vände. I samma ögonblick som han gick till planet och försvann så satte båda i gång och skrika.

När Tuva är arg och jag försöker trösta henne så ska Felix just precis då bäras eller sitta i mitt knä eller göra något som han absolut inte får. När jag försökte lugna ner henne för att se om hon ville amma så skulle Felix sitta i mitt knä. Tuva är av en känslig karaktär, så när hon är arg, även om det beror på hunger så måste jag först få henne lugn genom att gunga henne och med överdrivet glad och barnslig röst peppa henne genom att tala om att allt är bra och att det inte är någon fara och så vidare. Sen, i rätta ögonblicket, så kan jag snabbt hiva fram bröstet och stoppa in det i hennes mun, innan hon hinner bli arg igen. Fast ibland så är hon inte hungrig så då blir hon ännu argare av att få en tutte i munnen.

Vid klockan fyra så började jag titta på klockan och när klockan började närma sig sju så var jag trasig. De fyra killarna på marken försökte hjälpa mig med att distrahera den skrikande Felix men de var nog rätt glada över att det inte var just deras fru med arga barn som var där just då.

När klockan passerat åtta så satt vi alla i bilen, tomma i själen, tokslut, hungriga, tomma på ord och arga som ett bi. Okej, mest jag kanske. Felix satt tyst och nöjd och tittade på Musse Pigg, Tuva sov och Kenny insåg nog att det var bäst att inte prata med mig. Hur som helst så förstod han nog att det var smart att få i mig lite mat så en hamburgare senare så började jag andas i alla fall.

Det var ingen av oss som var så svårsövd igår kväll.

Har jag förresten berättat att vi ska ut på familjeutflykt både på lördag och söndag?