Ganska mycket vinter faktiskt! De senaste dagarna så har vi haft omgångar med snöfall där det kommit så pass mycket att marken blivit vit. Det har dalat ner stora, fina julaftonsflingor på den halvgröna (vi behöver slänga på mer gräsfrön) gräsmattan.
Men när det inte snöar så är det ganska mysigt. Det här är min favoritårstid. Nu börjar de där fina kvällarna då vattnet ligger spegelblankt och solen färgar himlen rosa och man får ångest av att sitta inomhus. Men när barnen är stora och vi har ett nytt hus med en soffan vänd mot sjön så kommer vi nog att få uppleva kvällarna. Det är det enda vi kommer ha råd med.
Jag har försökt att sitta ute på trappen på altanen ett par gånger för att dricka kaffe men i ärlighetens namn så är det för kallt för det, än så länge men om bara snön ger upp snart så dröjer det nog inte länge förrän det är kjolväder.
Jag älskar de här bilderna! Jag kan inte ens förstå hur man kan få till så här bra bilder under kaoset med två ovilliga barn på fotograferingen. Men…
När Kenny fyllde 40 år så fick han en Live it-upplevelse i form av en modellfotografering. Vi skrattade allihop gott och länge över presenten, på hans överraskningsmiddag, för ingen kunde riktigt föreställa sig Kenny poserandes framför en kamera.
Innan vi åkte till Thailand så kom presentkortet fram i städstöket och då passade jag på att boka in en tid precis när vi kommit hem och förhoppningsvis hade lite solbränna kvar.
Någonstans på vägen så fick jag det här till att bli en familjefotografering istället, vilket nog Kenny var den som var gladast för då han inte riktigt är någon Zoolander.
Så i lördags så åkte vi till Model House vid centralen för att ta bilder. En uttråkad tjej sminkade mig lite snabbt utan något överdrivet engagemang och strax efter det fick vi komma in i studion.
Felix tröttnade på spektaklet efter tio minuter och efter det var det bara hot och mutor som gjorde att vi fick till fler bilder. Felix är överlag inne i en period då han inte är så intresserad av att bli fotograferad så det här var verkligen överkurs.
När vi var klara så var båda barnen rejält uttråkade. En tjej visade in oss på hennes rum och meddelade att vi nu skulle titta på alla 180 bilder för att sedan titta en gång till och se vilka bilder vi var intresserade av, 2 bilder ingick i presentkortsdealen. Jag sa direkt att vi kunde glömma att gå igenom alla 180 bilder flera gånger eftersom barnen satt på nålar, redo att explodera. Alltså började vi med att välja ut de bra bilderna på en gång så att vi sen kunde välja favoriter därifrån.
Efter bara några minuter så sa tjejen ”vi ska nog prata pris nu för ni är redan uppe i 34 bilder och då är ni på prisnivån för att köpa alla bilder. Jag pekade lite försynt på prislappen hon lagt framför oss och sa att vi kanske skulle välja ut 10 bra bilder för 3000kr (sjukt). Hon svarade då att det gick ju inte för det priset gällde bara för en och samma person på bilden. Om vi ville ha bilder på olika personer så var vi tvungna att köpa en sånt paket per person. Dessutom så kostade en familjebild med fyra personer faktiskt 1400kr! Som om det skulle vara dyrare att ta kort på flera personer?! Jag höll på att brinna av totalt!
Om det inte varit för att bilderna var så otroligt fina så hade jag rest mig och gått därifrån. ”Om ni betalar 5000kr så får ni ALLA 180 bilder”. Okej, men drar ni då av priset på de bilderna som ingick i priset? Nej, för priset är redan rabatterat. ”Det tillkommer dessutom 120kr för minneskortet. Kan du förresten visa mig kvittot på att du köpt till fotografering för mer än en person?”.
Jag ville bara därifrån, jag hade en sån dålig smak i munnen, en bitter eftersmak och vad som kändes som en stor skylt hängandes ovanför mitt huvud med texten ”LURAD!!!”.
Eller nej, egentligen hade jag velat sitta kvar där i tre timmar, velandes med henne sittandes bredvid för att välja ut en bild, den bilden som ingick. Bara för att slösa med hennes tid, men vi ville bara bort därifrån.
Jag förstod efteråt att det här förstås var deras arbetssätt/taktik vilket får mig lite illamående. Till deras försvar så var bilderna otroligt fina. När jag satt hemma och gick igenom alla 180 bilder så var jag trots allt så glad över att vi köpt dem. 66 bilder var jättebra på samtliga på kortet och från den högen sorterade jag ut över 30 bilder som var fantastiska! Eller vad tycker ni?!
Vi kunde ha stannat lite längre, som vi brukar säga, men samtidigt tyckte jag att det kändes helt okej att åka hem. Vi ska ju bygga hus! För att inte tala om att vi ska hinna njuta av våren innan det blir sommar.
Felix fick välja taxi till flygplatsen. Jag bad Kenny om att fixa en minivan som vi kunde åka med men istället så kom han och Felix tillbaka med en uppgraderad tuktuk. ”Det är roligt för barnen”. Barnen somnade efter tjugo minuter och kvar blev vi, med vinden i håret, men det var skönt.
Lite mer oskönt var det när vi blivit avsläppta vid departures, dragit allt bagage genom säkerhetskontrollen precis innanför dörrarna och sedan insett att taxin släppt av oss på inrikesterminalen. Det var bara att lasta in allt i bussen som gick mellan terminalerna och göra om samma procedur med säkerhetskontrollen på rätt ställe. Fördelen med tidsförskjutningen var att alla charterturister checkat in för länge sedan och vi gled därför direkt fram till disken utan att passera någon kö.
I nästa säkerhetskontroll så blev vi kroppsscannade! Thailand är alltså så modernt att de har såna maskiner nu. Man gick in i ett litet bås med två öppningar och höll upp armarna och blev scannad. Ungarna fick gå i en gammal hederlig portal.
Vid det här laget så var båda barnen trötta och hungriga, läs jäkligt skrikiga. Vi letade snabbt upp en Burger King och hivade ut tuttarna för att få en snabb lösning på problemet. Lagom till att allas munnar var mättade så var det dags för boarding. Jag hann inte med någon shopping alls! Inte ens några flaskor vatten hann jag köpa. Kanske lika bra.
Hemresan gick ganska okej. Felix hade en stund av trots då han vägrade att gå med på att sova på planet, men han lät sig övertalas och somnade till slut. Tuva är lite värre, hon är så nyfiken på vad som händer runt omkring hela tiden. Det känns som att hon tror att hon går miste om något om hon somnar, vilket hon säkert gör.
När kaptenen tände upp kabinen och ropade ut att det var frukost två timmar innan landning, när man äntligen fått Tuva att sova, ja då var jag lagom imponerad. Jag har ett och annat att säga om det påhittet Thomas Cook! Ni underlättar inte för någon att väcka upp alla 330 personer för en torr fralla med en blöt ostskiva, TVÅ TIMMAR INNAN LANDNING PÅ EN NATTFLYGNING. LÅT FOLK SOVA! Det är ett hån mot alla barnföräldrar!
Ja, just saying! Men nu är vi hemma i alla fall.
Det blev ett byte till alltså och vi hamnade på The Leaf Oceanside, ett Ving/Tui-hotell med många svenskar.
Nu när vi flyttat till andra sidan berget så fick vi se betydligt mer regn än tidigare också. Vi träffade en kille första dagen som vänligt meddelade att ”det här är första dagen på en vecka som vi har sol”. Som tur är så följde solen med oss till den här sidan också. Det kom visserligen enorma mängder regn men det satte igång först på eftermiddagarna.
I poolen på hotellet så träffade Felix en kille, Wille (jag heter Wille, INTE Rille!!) som var sju år. När Felix såg Wille hoppa runt i poolen och simma och dyka utan puffar så bestämde sig Felix för att han också kunde simma och helt plötsligt så kunde han det. Dagarna innan då vi övat på att simma så skrek Felix högt efter hjälp så fort vi kom en armlängd bort från honom men efter mötet med Wille så fanns det inget behov av oss längre. Det var en väldigt skum känsla att sitta vid poolkanten och se sin lilla filur hoppa ner i poolen och sen simma tillbaka till stegen alldeles själv, och så självklart.
Idag lämnade vi det här fina hotellet med den fina stranden. Även den här gången var det lite nervöst att åka från ett hotell som vi trivdes kanonbra på till ett nytt som vi inte sett mer än på bilder på internet.
Att resa med barn i Thailand är lite udda. Thailändarna är överförtjusta i barn och kommer och gullar med barnen hela tiden, eller ja, Tuva får betydligt mer uppmärksamhet för att hon är bebis, ungefär som Felix fick när vi var här med honom när han var bebis.
När Felix var bebis så ville alla Thailändare bära honom hela tiden, som tur var så gillade inte Felix det för han skrek direkt när någon annan än vi bar honom. Tuva blir överlycklig när någon kommer fram till henne eller bara går förbi och tittar på henne, hon är en riktig publikfriare. Här har folk dock inte varit så hysteriska med att bära henne så det har inte varit något orosmoment att barnen är ute på drift.
Behovet av uppmärksamhet har gått i arv, från Kenny vill jag påstå. Om Felix ser att folk tittar på honom så går han upp i varv, från en sekund till en annan. Han har inga problem att ha en stor publik till sina ”uppträdande”, ju mer publik desto bättre. Kan han sen dessutom överrösta alla med sin sång ”vi ska bada nakna på Sergels Torg och leva livet utan sorg” om och om igen, ja då är livet topp!
Asså, vilka hotell vi har hittat. Asså, vi bor så bra! Så kunde det ha låtit om Felix skulle beskriva hotellen. Han börjar just nu alla sina meningar med ”asså”. Asså mamma, jag vill ha frukost. Asså, så får man inte göra, osv. Det låter så gulligt nu när det är nytt, vi får se hur länge han får hållas.
Vårt andra hotell var också superbra! Jag tror vi betalade runt 700kr natten och det var en helt annan standard än hur vi bott tidigare år. Personalen här förstår vad man säger och bryr sig dessutom om vad man säger. Behöver man hjälp så hjälper de till, är maten för stark så skickar de in en ny maträtt och allt fungerar i rummen.
Det har varit superskönt med ett rum med poolaccess. Poolen var superfin med en liten oas i mitten med fyra solstolar, fem meter från rummet, där jag har fått några timmar för mig själv varje förmiddag i flera dagar medan Felix lekt med sitt lego och Tuva vilat med Kenny. Jag har under den tiden lyckats läsa ut en bok. Oh heliga ensamslappartid!
En annan positiv sak med hotellet är lekrummet, strategiskt placerat bredvid frukosten. Så fort Felix ätit klart så har han kunnat springa in och leka där medan vi ser honom men kan fortsätta med frukosten.
Nästan varje dag kommer en ordentlig regnskur, oftast när vi äter lunch eller på kvällen, annars har vi haft det väldigt skönt.
Vi har det väldigt bra överlag. Det är en utmaning med Felix ibland när han är så envis och arg, när han inte får som han vill. När man för 10:e dagen i rad bråkar om att han måste äta lunch för att få glass så tryter tålamodet, som tur är så går humöret över lika snabbt som det kommer. För båda. Tuva är inte heller så enkel hela tiden men för henne räcker det oftast att man ger henne uppmärksamhet så är hon nöjd igen. Ungefär som när jag är arg och man ger mig mat, då blir allt bättre.
Man kommer till Thailand och slås av det fantastiska landet. Kenny går runt och myser och upprepar sitt mantra: Thailand är bäst! Thailand är bäst! Så funderar man på varför man faktiskt åker hem härifrån. Sen går man på en random restaurang och kommer då på hur jobbigt det KAN vara.
Jag pekar i menyn där det står Kids drink, Italan soda, rasberry. Tre minuter senare kommer servitören ut med en skål med tre kulor jordgubbsglass.
Nej nej nej, ”drink” påpekar jag och pekar i menyn igen. Soda? Han fattar ingenting. Okej, vi går på det från ett annat håll. Can you make a milkshake instead? Milk? And this ice cream?
Han kommer tillbaka med skålen. Han har hällt lite mjölk i skålen. Okej, han är inte ens med på att vi snackar dricka. Kenny börjar hacka glassen i bitar för att göra en milkshake. Can we have a spoon?
Han kommer in igen, med en platt glassked. Jag gestikulerar vilt nu. Försöker få honom att förstå att man inte kan få upp glass-sörjan med en platt sked. Han förstår inte. Han gör som Thailändare gör när de inte förstår, han säger yes och går därifrån. Felix får mitt sugrör.
När Felixbekymren är lösta beställer vi mat. Kenny kommer på efter att han precis har beställt att han vill ha ris till sin soppa också och beställer det. Två sekunder senare får han en tallrik med ris men maten är inte klar på långa vägar.
Alla kan ju göra fel och ha svårt att förstå men det jag saknar är det logiska tänkandet. Jag saknar det extra mycket när jag är hungrig och inte orkar tramsa.
Förutom det här så har vi det toppen! Vi bytte rum igår till ett rum med poolaccess, vilket betyder att poolen börjar på vår balkong. Det är faktiskt helt fantastiskt skönt! Men stranden går inte av för hackor heller så vi varvar godbitarna och njuter allt vad vi kan.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer