Jag hör mellanmonstret vråla redan innan dörren öppnas in mot hallen. En sån dag alltså. 

Felix har slutat sova på dagis nu och det är en kamp varje dag att lyckas köra hem, de sju minuterna det tar, utan att han somnar i bilen. Om han somnar så blir han ett litet monster när man väcker honom, om han ens bara fått nicka till och så lite hunger på det…

Han vill INTE ta av sig skor eller ytterkläder. Han vill INTE att jag säger hej. Han vill INTE sluta jonglera med matkassen, han vill INTE äta. ”Stå inte där”, ”gå inte”, ”prata inte” osv. När vi tröttnar på hans domderingar så börjar han vråla och då bär vi in honom i sovrummet.

Medan jag sitter i dörröppningen och väntar på att han ska lugna ner sig så kör vi den vanliga maktkampen. – Du bestämmer inte mamma! – Jo Felix, jag är mamma och bestämmer över barnen. Repeat 16 gånger. Mitt i allt så slänger han ur sig: du bestämmer inte över mig! Det är mitt liv, inte ditt!

Va? Jag skrattar naturligtvis, hur ska jag kunna låta bli?! Min treåring säger åt mig, på rätt ställe, att det är hans liv! Han blir ännu argare för att jag skrattar. DET VAR INTE ROLIGT!

Var kommer det ifrån? Säger barnen så på dagis? Vem är den här lilla kluriga killen framför mig?

Idag kom han hem, snäppet gladare, med en stor finne under näsan. Blev han tonåring över natten?