Jag kommer in på dagis och lägger Tuva på golvet, inpackad i sin åkpåse, medan jag klär av Felix ytterkläderna. Plötsligt hör jag ett högt pipande; NEEEEJ MEN ÅÅÅÅÅH, HEEEEEEEEEEJ, KAN MAN VARA SÅ LITEN?!

Jag tittar upp för att se vad som åstadkommer ljud som jag inte hört sedan Pernilla Wahlgren sjöng Piccadilly cirkus och möter blicken hos en annan förälder på avdelningen. NU förstår jag vad alla menar när man pratar om att vuxna pratar bebisspråk med barn. Men det här är inte bebisspråk, inte ens Tuva kommer upp i såna höga toner. Hon fortsätter och jag finner inga ord, jag är lamslagen, inte ett ljud kommer ur min mun, jag kan inte ens låtsas att le och fröken som står bredvid mig vänder sig bara om och går därifrån och lämnar mig till spektaklet. Som tur är så kräver Felix uppmärksamhet och jag kan ta mig därifrån. 

När jag sätter mig i bilen och ser att pipkvinnan går till sin bil så bestämmer jag mig för att jag ska sitta kvar i bilen nästa gång jag ser den stora blå amerikanaren på parkeringen.

Jag har en till sån person. När jag och mamma var på Mc Donalds för ett par månader sedan så stod det en kille i kassan som tog min beställning. Han var blank i ansiktet, stirrade oavbrutet på mig med stora galna ögon och ett enormt stort påklistrat leende under hela beställningen. Det kröp i hela min kropp och jag förstod inte om han drev med mig eller inte, jag ville bara bort därifrån. Fort! Han fick mig att vilja fly!

Igår när vi hade besiktigat bilen så åkte vi genom drive thru på McD för att köpa en kaffe och när rösten i boxen frågade efter vår beställning rös jag till och det började klia på kroppen. Rösten tillhörde förstås samma kille. Hur kan en person få en att känna sånt obehag?!