​​

Jag kommer till dagis precis när det är mellanmål. Alla barnen är utomhus och de står och köar utanför altandörren för att få sin mat.

Dagisfröken säger till mig att Felix blev besvärad när han såg mig komma, precis när han skulle få mellanmål. Han ler stort mot mig när det är hans tur att få en stor brödskiva med två tjocka skivor leverpastej på och varm choklad, men han kommer inte fram till mig utan säger ”jag kan inte åka hem för jag ska äta nu mamma”.

Alla barnen på hans avdelning sitter på bänkarna och äter, tittar på mig och Tuva och ställer frågor.

– Vem ska du hämta? Vems bebis är det där? Vad heter bebisen? Är det bebisens filt? Kan du trolla? Tycker Felix om sin lillasyster? Vad heter du? Får jag klappa bebisen? Vad hette bebisen igen? 

Det är jättegulligt. Inte!

Efter att ha läst om RS-viruset så ser jag bara alla dessa snoriga småvarelser som potentiella smitthärder. Jag vill inte att de rör mig, eller Tuva framförallt. Jag säger det dessutom till ett barn som frågar om hon får klappa Tuva; nej, jag vill inte att hon får några bakterier, säger jag och låter som Felix som alltid säger bakterier istället för baciller. När jag begrundar vad jag faktiskt sa och hur dåligt det lät så svarar tjejen under tiden; nej jag blev faktiskt sjuk av en bebis också. Vi är alltså okej med varandra, trots mitt svar.

När Felix tagit sista tuggan på sin macka så säger han; NU vill jag åka hem, och han behöver inte tjata. Jag är klar.