Igår kanske man kan säga var den officiella byggstartsdagen. Det är såklart en definitionsfråga eftersom vi i vissa aspekter försökt att bygga i flera år, men närmast tänker jag på att Kenny har grävt en hel del inför grunden innan.

Men i måndags kväll, 2:a april, så kom Johan upp från Gotland för att hjälpa oss att bygga grund.

Redan igår kväll så kom Kenny in, alldeles bedrövad, och sa att vi måste skjuta upp husleveransen.

Grävmaskinen som Kenny har använder Johan för att peta tänderna med och det var inte ens aktuellt att diskutera användandet av maskinen i det här sammanhanget. Alltså fick de hit en stor maskin, som fungerade en stund innan någon slang brast och sprutade ut olja.

Jag vet inte riktigt vad som hände sen men Chrille dök upp som en räddande ängel med arbetsbyxorna på och en ny, ännu större, maskin kom hit sent igår kväll.

Kenny är superstressad. Sådär stressad som han aldrig är. När saker INTE bara ”-det löser sig”. Han är inte så himla bra med stress eftersom han inte är van vid det, men mest troligt är att han känner sig lite hjälplös. Johan är irriterad, kanske borde vi ha förberett något eller så är han också stressad över situationen med tjäle i marken och maskiner som inte fungerar men hans irritation gör att Kenny blir ännu mer stressad.

I allt det här så känner jag mig lugn. Det finns absolut ingenting jag kan påverka i det här sammanhanget och Kenny hjälps inte av att jag också stressar.

Så när killarna kämpar för fullt där ute i duggregnet så läser jag sagor för barnen och när de har somnat så står jag och gluttar bakom gardinerna på kaoset där ute och försöker mentalt att skicka lite styrka till Kenny.