Så långt det går så undviker vi restauranger just nu. Om man måste kasta i sig maten utan att hinna känna smaken av den så är det inte värt det tycker jag, därför har vi bestämt upp frukost på rummet istället. Dessutom blev det billigare att beställa vad vi ville ha istället för att betala frukostbuffé för alla.

Som förälder så gör man saker för sina barn hela tiden som man tror att barnen ska uppskatta. Sen inbillar man sig att de ska visa någon slags tacksamhet tillbaka, och jag tror det är den biten som som vi behöver jobba med, det vill säga att förstå att den inte kommer.

Sea life i Bangkok är ett helt fantastiskt ställe som jag och Kenny skulle kunna gå runt på i flera timmar, med hörselkåpor. Istället för att titta på alla superhäftiga sjövarelser i mer än två sekunder så tittar Felix hellre på brandsläckare, brandutgångar och eluttag och studsar skrikande fram. Tuva vill mest bara springa runt och peta på all smuts bakom skåp och i skrymslen och skriker även hon om hon inte får göra som hon vill.

När vi tillbringat två timmar på akvariet så lämnade vi kaoset och gick mot restaurangdelarna i en annan galleria. Dregglet rinner ur munnen när man passerar alla restauranger med så mycket lockande mat, för att inte prata om alla desserter. Men som sagt, det får bli en gång när barnen är vuxna, eller hemma.

Vi fick Tuva att somna i alla fall och gick till restaurangen som Kenny drömt om sedan vi var där för två-tre år sedan. Han åt för tre men såg hur nöjd ut som helst efteråt.

Resten av dagen tillbringade vi i en jättestor galleria på sju våningar med så mycket prylar så att ögonen går i kors. När vi kom hem vid åtta på kvällen så hade vi gått en mil och var helt färdiga i kropp och själ. Trots denna ansträngning så var barnen lika svårsövda som vanligt. Det är ett mysterium.

Film och bilder