Fast julafton går faktiskt helt obemärkt förbi. Om det inte hade varit för de sociala medierna förstås, där svämmar det över av bilder på julgranar, tomtar, uppklädda barn (och vuxna) och lass av julklappar. Vi har inte ens engagerat oss i att köpa tomteluvor och göra ett julkort på oss (läs barnen). Jag tar igen allt det där nästa år, i vårt nya hus. Mmm, det smakar gott i munnen att säga ”vårt nya hus”.
Jag lyckas ännu en gång överdriva frukosten eftersom jag inbillat mig att barnen är hungriga idag. Det är de inte. Tuva är brännande varm men termometern visar bara 37,7 men nyfikenheten om vart det är på väg är stor.
Fram till klockan tolv så ägnar jag mig åt min favoritsyssla, dvs packa. När vi åkte till Thailand så valde vi kläder som vi skulle kunna lämna kvar när vi använt dem, men eftersom vi haft tvättmaskin under nästan hela vistelsen så kändes det så dumt att slänga rena och fina kläder, så det blev en blygsam hög som fick stanna.
Strax innan tolv lämnade vi in all packning i hotellreceptionen och gav oss av till MKB-gallerian, dvs den gallerian man skulle ha råd att handla i om man hade behov.
Någonstans efter lunch, då Tuva kräktes över bordet på Mc Donalds, kom vi på att det var julafton och så pussades vi, strax därefter var julen bortglömd igen.
Vi lyckades fördriva flera timmar där idag igen men vi tog en tuktukpaus i mitten, vilket innebar att vi bad killen köra runt oss i en halvtimme för 50kr så att vi kunde vila benen.
Runt fem-sex tog vi en taxi ut till flygplatsen. Om vi tycket att trafiken är jobbig i Stockholm så är det ingenting mot Bangkok. Fy alltså! Resan tog över en timme och det var sådär med barn som inte alls hade lust att sitta still i en bil i stillastående bilkö.
Jag visade min allra trevligaste sida i check-in-disken och frågade om det fanns några extraplatser kvar och damen bakom disken log åt mig och fixade två 3-sitsrader till oss.
På flygplatsen hade vi ett antal timmar tillgodo innan flyget skulle gå, halv två på natten. Vi åt på en restaurang och barnen började varva ner och bli långsamma i sina reaktioner. Tuva somnade en liten stund men när hon vaknade igen så var barnen plötsligt tokspeedade. Livrädda för att somna om de stod still. Så den sista timmen innan flyget skulle gå så hoppades det och studsade och båda ungarna sprang fram och tillbaka bland alla trötta människor i gaten.
Väl i planet så började Felix titta på en film men sa ganska omgående att han var trött, sedan vände han bort huvudet och somnade. Tuva skrek sig såklart till sömns men somnade i alla fall. Jag bäddade om Felix och la han bekvämt över alla tre sätena och kröp över till en egen rad för att sova. Kenny hade redan somnat och jag tänkte att nu vore det fint om vi kunde sova tio timmar.
Efter fyra timmar vaknade Tuva skrikande och sen strax därefter även Felix. Tuva skrek och skrek och mitt i det all det där, när man svettas i stressen över att hon inte ska väcka alla andra passagerare så kommer en Thaisvenska och börjar prata om att hon är utbildad i taktikberöring och visar mig hur jag ska klappa Tuva för att hon ska lugna ner sig. Jag sitter där helt yrvaken och försöker förstå vad som händer samtidigt som jag klappar Tuva enligt instruktioner innan jag finner mig och förklarar att Tuva är inte trött, hon skriker för att hon inte vill sova. Enligt hennes klocka är den sju på morgonen, alltså ska hon inte sova och hon blir sur när vi försöker få henne att sova.
När Tuva får springa i gången fram och tillbaka så är hon toknöjd. Jag och Kenny är inte lika nöjda, vi vill sova. Eller kolla film. Eller läsa. Inte springa i gången fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ett tag sitter vi på en toalett och leker med vattenkranen men sen vill hon ut och springa igen.
När vi landar 11,5 timmar senare så är det underbart att få kliva ur planet. Vi är skittrötta men det är så skönt att slippa flygplanet nu.
Väskorna kommer som de ska och taxikillen står i vänthallen med en skylt med våra namn, så smidigt!
Hem ljuva lergrop!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer