Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hemma ensam med två barn en hel dag. Visst borde det inte vara något att prata om, men fan…!

När jag för sjuttionionde gången hör mig själv säga åt (underförstått skrika) barnen att sluta bråka, sluta skrika (!), sluta kasta saker på varandra (jag ska inte hänga ut någon men det är inte Tuva), sluta hänga i mina ben, sluta slåss och låt för fasiken bli att ta leksakerna av varandra, ja då undrar jag om det bara är jag som inte orkar.

Nu är det dessutom inte bara Felix längre som är bråkig, Tuva är konstant på honom och det han håller på med och skriker öronbedövande när hon inte får som hon vill. Hon försöker bossa!

När man sen hör sig för bland vänner och kollegor så låter det likadant. Det verkar inte vara mest synd om mig i hela världen! Fast det i sig är ju en tröst, att andra har det lika jobbigt. Varför det är en tröst vet jag däremot inte, kanske för att det är en bekräftelse på att mina barn inte är konstiga?!

Sen kommer en dag som igår när jag och bråkmakaren (han som är grunden till den största andelen bråk i alla fall) är hemma ensamma i ett par timmar. -Felix, jag är superhungrig, kan du hjälpa mig med maten?

-Ja, jag är lite trött men det kan jag göra.

Så står vi där och rullar köttbullar tillsammans i tystnaden från radio, tv och barnskrik och vi har det så mysigt.

Plötsligt säger han; -mamma, vad skönt att slippa höra skriken. Det gör ont i öronen när Tuva skriker. (Vi har det så mysigt så jag tänker inte påpeka att han är superbra på att skrika också).

-Tack för att ni inte har kalas för mig nu.

Jag tänker att han kanske kopplar ihop oljud och och kalas och det är absolut en koppling jag kan ta till mig.

Sen äter vi, bara han och jag, i tystnad. Det är kärlek minsann! ❤️