I helgen var vi på 50-års kalas. Vuxenfest utan barn!
Det är helt ofattbart hur skönt det är att faktiskt kunna intressera sig för den man pratar med och få kunna tillföra något, för att inte prata om att avsluta en diskussion.

Att träffa vänner eller att gå på fest med barnen, innebär alltid att man (jag) är distraherad, ofokuserad och kanske lite nonchalant eftersom jag alltid måste ha koll på var barnen är och vad de gör. Jag har inte tid att intressera mig eller fördjupa mig i ett samtal.

Får man då tag i en barnvakt som vågar sig på att ta båda barnen (tack kära Gud för allt (tåla)mod du gett mamma och Peter) så är förutsättningarna för kvällen på topp.

Vi hade en sån otroligt bra kväll med härliga och roliga vänner, lagom med mat och alkohol och massor med skratt!
Jag hade så trevligt att jag inte ens tog upp mobilen för att kolla om någon ville mig något.

Klockan halv tre lämnade vi festen, bland dem sista, och tog en taxi hem till mamma.
Där kunde kvällen ha slutat i lugn och ro om det inte var för att jag skulle kolla till barnen och Tuva råkade se mig.

En timme extra fick jag vara vaken med en pigg och pratsjuk Tuva som skrek högt så fort jag försökte lägga ner henne. Det slutade med att jag fick gå runt, sjungandes och bära henne tills hon inte hade något annat val än att somna.
Även resterande personer i huset som väcktes av mitt feltänk.