Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

Feltänk

Skidskolan

Vi var så taggade idag! Och nöjda över att vi (jag) valt skidskolan som började klockan halv tolv istället för nio på morgonen, för när vi vaknade så var det minus 17 grader ute.

Kattis följde med mig och Felix, vi hade någonstans tänkt att vi skulle rasta Texas medan Felix gick i skidskola. Nu så här i efterhand så känns den tanken otroligt naiv.

Från parkeringen till backen så är det ganska långt att gå, sådär långt så att Felix nästan höll på att tappa lusten. Lustigt nog så låg barnbacken längst bort också.

Väl där så var det bara att slänga på honom skidor och pjäxor och sen skulle han upp i liften, utan någon vidare förklaring eller presentation. Jag stod kvar och såg honom åka upp, utan några problem i liften, men det kändes lite snabbt på allting.

På håll stod jag och såg Felix få hjälp av en kille som gled ner för backen, framför Felix för att kunna ta emot honom efter varje meter. Felix vinkade till mig men jag hade svårt att se vad ansiktsuttrycket sa.

När de tagit sig ner för backen så vinkade skidläraren på mig och jag kom dit och möttes av en arg liten kille. -JAG VILL INTE MER, DET HÄR ÄR LÄSKIGT! JAG VILL IIIIIIIINTE!

Jag trugade och uppmuntrade och mutade men han var så arg och envis. Till slut kom vi överens om att ta en kopp varm choklad om han lovade att åka igen.

Den här gången följde jag med honom, gick bredvid i liften upp och gick bredvid skidläraren på vägen ner. Så höll vi på ett par gånger och även fast Felix hade inställningen att ”man får faktiskt ge upp” så kämpade vi vidare till timmen hade gått. Då var Felix ganska okej med hur det hade gått och han återupprepade flera gånger hur han hade åkt ifrån mig i liften när jag tittade åt ett annat håll.

Efter skidskolan så åkte vi och köpte godis. Jag misstänker att vi kanske kommer att behöva göra det imorgon också men förhoppningsvis så har vi tagit det värsta och jobbigaste steget idag.

Plocka blåbär i oktober.

Här ovanför så ligger Felix i diket. Det var ett ganska brant dike som han trillade ner i efter att ena stödhjulet kom för nära kanten. När Felix inte låg i diket så cyklade han, jättelångt. Eller jag tycker att det är jättelångt för en 4-åring att cykla fyra kilometer, speciellt med ganska många backar också.

Vi gick/cyklade till vår lilla gulliga restaurang som ligger i början av vägen (4 km bort alltså). Det känns konstigt att säga restaurang för det är mer som ett väldigt gulligt fik, ute på landet, men de har både mat och alkohol så då blir det väl automatiskt en restaurang.

Där mötte vi Wille och Vendela med föräldrar för lunch.

Det regnade nästan konstant förra helgen men eftersom vi bestämt oss för att vara ute, så var vi ute. Det är bara Kenny som inte har regnkläder och stövlar, men ändå så försöker han övertala mig att han inte blir blöt i sin stickade tröja eller att fötterna är torra i sina nätade gympaskor. När det ösregnar. Jag vet inte var jag ska börja.

Man kan bråka om allt om man vill.

Vuxenlek!

I helgen var vi på 50-års kalas. Vuxenfest utan barn!
Det är helt ofattbart hur skönt det är att faktiskt kunna intressera sig för den man pratar med och få kunna tillföra något, för att inte prata om att avsluta en diskussion.

Att träffa vänner eller att gå på fest med barnen, innebär alltid att man (jag) är distraherad, ofokuserad och kanske lite nonchalant eftersom jag alltid måste ha koll på var barnen är och vad de gör. Jag har inte tid att intressera mig eller fördjupa mig i ett samtal.

Får man då tag i en barnvakt som vågar sig på att ta båda barnen (tack kära Gud för allt (tåla)mod du gett mamma och Peter) så är förutsättningarna för kvällen på topp.

Vi hade en sån otroligt bra kväll med härliga och roliga vänner, lagom med mat och alkohol och massor med skratt!
Jag hade så trevligt att jag inte ens tog upp mobilen för att kolla om någon ville mig något.

Klockan halv tre lämnade vi festen, bland dem sista, och tog en taxi hem till mamma.
Där kunde kvällen ha slutat i lugn och ro om det inte var för att jag skulle kolla till barnen och Tuva råkade se mig.

En timme extra fick jag vara vaken med en pigg och pratsjuk Tuva som skrek högt så fort jag försökte lägga ner henne. Det slutade med att jag fick gå runt, sjungandes och bära henne tills hon inte hade något annat val än att somna.
Även resterande personer i huset som väcktes av mitt feltänk.

Vi gör vårt bästa på sjön!

Så var det det här med båten, hur tänkte vi där? 15 kvadratmeter nöje och harmoni, var nog det jag använde för att sälja in båtidén till Kenny.

I onsdags eftermiddag ringde Kenny och sa att han tyckte vi skulle dra ut med båten. Han skulle komma hem vid sju och tyckte att vi kunde spontanåka till båten då. ”Vi slänger bara med fyra sovsäckar”. 

Jag är visserligen spontan men att åka till båten utan mat eller packning med två barn och en man som tycker mat är en oviktig och ibland onödig detalj ser jag inget lyckligt slut på, alltså bestämde ”vi” oss för att åka torsdag morgon istället.

Eftersom det skulle bli vår första övernattning för i år så hade vi en mängd prylar med oss ut. Det tog mig ett par timmar att plocka i ordning allt i båten och medan jag höll på i ruffen, helt skymd från solen, så mekade Kenny på däck.

När barnen började bli gnälliga så kastade vi loss och åkte ut. Eller ja, nästan. Vi fastnade med fendrarna i stolparna direkt så vi kom inte ens ut utan trassel. Man kan nog lugnt säga att de utnyttjar varenda centimeter av bryggorna på klubben.

Kenny hade fått tips om en väldigt mysig vik, bara en kort bit från hamnen och vi tog sikte på den. Infarten till den här viken är cirka tio meter bred och djupet i mitten är runt en och en halv meter plus att det strax efter kommer tre grynnor på raken, en passage man passerar under koncentration alltså.

Precis när jag börjat styra in skeppet i passagen började Felix ”jag är törstig, jag vill ha saft”. ”Vänta lite”, ”ska bara”, ”ett ögonblick”, ”var tyst en liten stund”, ”alldeles strax”, ja alla de där uttrycken är som en trigger för Felix, samtidigt som Tuva nu skriker också.

JAG VILL HA SAFT NUUUUUUU!

När jag väl kommit igenom och hade sikte på hur jag skulle undvika grynnorna började Kenny härja också. ”Vad gör du?”, ”ska du åka DÄR?”.

Här någonstans blir det för mycket för mig. Tilt. Det är ingen som skriker hur jag ska göra utan bara vad jag inte ska göra. Det slutar med att vi bara snurrar runt med båten, exakt ovanför grynnan enligt GPS’en och vi båda tackar högre makter för att vi inte är en segelbåt.

När vi passerat avgrunden och Felix har fått saft så sparar vi på orden och andas istället. Vi lyckas lägga till mot en klippa och få Tuva att sova. Solen är för länge sedan dold bakom tunga regnmoln men tystnaden är underbar. 

Vi blir kvar där över natten. Jag hostar så att det ekar mellan väggarna men den friska luften söver alla.

Det är oundvikligt att ta sig från viken utan att passera Bermudatriangeln igen. Vi har en plan, Tuva sitter i babyskyddet och Felix är mutad. Ändå hamnar vi i exakt samma situation igen. Kenny får panik när han ser min plan och skriker att jag gör fel men har ingen annan lösning heller och jag vrider frenetiskt på ratten och får då en rak position direkt mot grynnorna. Det dröjer nog innan vi ger oss in där igen.

Vi klarar av en tur till Vaxholm också där vi får mat och glass, en humörhöjare.

När vi ger oss ut igen så är det ganska gnälligt, Tuva vägrar att sova men vet inte vad hon vill göra istället heller så hon skriker. Felix studsar upp och ner och ska knyta fast allt han ser i sina rep. Jag gnäller på att ratten är seg och att gasen är trög. Kennys tålamod har tagit slut och han är inte sugen på att sova på båten en natt till, så vi åker mot hamnen.

Väl i hamn så gör jag en nervösgrej igen och gasar framåt när jag ska backa, det är något med kombinationen Solan och Kenny som inte fungerar när det ska till koncentration. Ingenting händer förutom att vi får ta ett omtag men här behövs det uppenbarligen lite övning, från båda håll.

När vi sätter oss i bilen och jag spänner fast Felix så säger han spontant ”det var jätteroligt att åka båt”.

Trams utan tanke!

Man kommer till Thailand och slås av det fantastiska landet. Kenny går runt och myser och upprepar sitt mantra: Thailand är bäst! Thailand är bäst! Så funderar man på varför man faktiskt åker hem härifrån. Sen går man på en random restaurang och kommer då på hur jobbigt det KAN vara.

Jag pekar i menyn där det står Kids drink, Italan soda, rasberry. Tre minuter senare kommer servitören ut med en skål med tre kulor jordgubbsglass.

Nej nej nej, ”drink” påpekar jag och pekar i menyn igen. Soda? Han fattar ingenting. Okej, vi går på det från ett annat håll. Can you make a milkshake instead? Milk? And this ice cream?

Han kommer tillbaka med skålen. Han har hällt lite mjölk i skålen. Okej, han är inte ens med på att vi snackar dricka. Kenny börjar hacka glassen i bitar för att göra en milkshake. Can we have a spoon?

Han kommer in igen, med en platt glassked. Jag gestikulerar vilt nu. Försöker få honom att förstå att man inte kan få upp glass-sörjan med en platt sked. Han förstår inte. Han gör som Thailändare gör när de inte förstår, han säger yes och går därifrån. Felix får mitt sugrör.

När Felixbekymren är lösta beställer vi mat. Kenny kommer på efter att han precis har beställt att han vill ha ris till sin soppa också och beställer det. Två sekunder senare får han en tallrik med ris men maten är inte klar på långa vägar. 

Alla kan ju göra fel och ha svårt att förstå men det jag saknar är det logiska tänkandet. Jag saknar det extra mycket när jag är hungrig och inte orkar tramsa.

Förutom det här så har vi det toppen! Vi bytte rum igår till ett rum med poolaccess, vilket betyder att poolen börjar på vår balkong. Det är faktiskt helt fantastiskt skönt! Men stranden går inte av för hackor heller så vi varvar godbitarna och njuter allt vad vi kan.

Snedvridet i snön 

Vad är det för fel på mig?!

Jag tittar ut genom fönstret och ser att det snöar och blåser och termometern visar minus tre grader. Ungefär som i söndags när vi var på Skansen och höll på att frysa ihjäl. 

När jag ser det här, DÅ bestämmer jag mig för att gå till dagis, alltså promenera. Det har varit nästan vårväder i förra veckan men då var det bilen som gällde. 

Det här var inte heller något undantag, jag får samma idéer när det småregnar ute, eller när snön vräker ner. Jag har ingen förkärlek för dåligt väder men jag verkat gilla att promenera i dåligt väder. Uppenbarligen!

Idag kom jag dock inte så långt innan jag upptäckte vilket jäkligt väder det var, men envis som jag är så fortsatte jag gå.

Felix var väl kanske inte superimponerad av sin mamma som tvingande honom att vara ute i kylan och inte heller Tuva verkade tycka att det var så himla roligt att bli nerklämd bakom Felix utan någon möjlighet att se honom.

Hem kom vi i alla fall efter någon timmes promenad. 

När karlakarlen planerar!

Sjukstugan är tydligen inte över helt. Tuva har varit lite snorig och hostar lite ibland och Kattis, som nog trodde att hon klarat sig, åkte dit igår och ligger nu nerbäddad. Det är bara Felix som inget rår över, på något sätt, han hostar lite ibland på sin höjd. Jag skulle vilja säga att det är en förvånansvärt frisk unge vi har fått men det kanske är att utmana ödet.

Felix går på dagis ett par timmar om dagen nu i mellandagarna och idag var det lika många fröknar som barn, det blir alltså väldigt mycket uppmärksamhet på barnen. När jag kommer för att hämta Felix så tittar han på mig och skriker; NEEEEEJ. Fast idag sa han: Mamma, jag vill inte prata med dig just nu. Sen så fixade han klart med sin sand och efter det kunde vi prata.

Kenny vill jag egentligen inte prata om, han ligger inte på topplistan för ögonblicket, men vad gör det när han just nu sitter i en lastbil i närheten av Monaco, eller något angränsande land utan en tanke på trotsiga ungar, att jag skulle ha jobbat på fredag eller att han bjudit hem folk på nyår. Det är bara gupp på vägen, som han säger. Jag ska nog ge han gupp!

Så nu sitter jag hemma och leker en stereotypisk bitter hemmafru, den tråkigaste leken jag vet, utan betalning dessutom.

Vad har vi gjort?!

12 timmar tar flygresan till Mexico. Vi hade pratat med Felix i förväg om hur lång resan skulle vara, hur man ska bete sig i planet och laddat upp med leksaker och film i IPaden.

Det hade absolut ingen betydelse!

Han skrek, klättrade på sätena, kastade saker, vägrade att äta och sova. Flygvärdinnorna försökte hjälpa till men det var lönlöst. Ingenting gick hem. 

Planet hade toaletterna en trappa ner och där fanns ett litet utrymme för kön till toaletterna, där satt jag med Felix när han skrek som värst. När vi suttit där i någon timme så blev det kraftig turbulens och vi fick snabbt spänna fast oss i nödsätena för att inte trilla omkull. Det studsade riktigt ordentligt och jag var glad över att sitta fastspänd. Men det var nog det bästa som kunde hända för DÅ somnade Felix och jag kunde bära upp honom igen när det blev lugnt i luften igen. Jag kan ärligt säga att jag förväntade mig applåder när jag kom bärandes på en sovande Felix, som en trofé, men passagerarna vågade nog inte utmana ödet och nöjde sig med menande leenden.

Någonstans mitt i resan så blossade det plötsligt upp ilsket röda prickar på mina armar också som brände och var ömma. Jag fattar verkligen inte vad som hände, men jag lutar åt att det har något med stress att göra.

När vi landat så sa Kenny; det här gör vi inte om förrän barnen är tonåringar. 

Vi kommer att glömma den här flygresan. Kroppen kommer rensa ur den ur vårt försvar, den är för tung för att bearbeta. Lets never ever talk about this again!

Pysseltider!

Undrar ni över blåtiran? Jo, i fredags morse så hade vi familjemys i sängen (om det inte varit för att JAG skulle till jobbet så hade det inte varit lika mysigt med allt  ståhej i sängen). 

Felix satt då och lekte med ett måttband, som är veckans leksak. Medan vi FaceTimeade farmor så drog Felix ut måttbandet så långt det gick och släppte det så att det skulle åka in igen, och det gjorde det men en väldig fart via Felix öga. Först blev det en blödande bula, sedan blev det blått som efter en dag spred ut sig till en blåtira och snart antar jag att det kommer bli gult.

Förutom det så är Kenny sjuk, sådär dödssjuk ni vet! Han hostar upp lungorna och proppar i sig halstabletter som russin. Jag har försökt varna honom för den laxerande effekten men han säger att han dör annars, sort of. 

Alldeles, alldeles snart åker vi på semester. Jag har som vanligt tokångest över packningen och jag vet att jag har packat för mycket kläder men jag kan inte välja vilka plagg jag ska lämna hemma. Det är för många parkeringsplatser att välja på, som jag brukar säga.

Helgen har ägnats åt att fixa inför resan och städa. Kennys kompis kommer att bo här och ta hand om Nisse och hönsen, för att inte tala om huset. Förra året när vi åkte var det minus 20 grader och proppar gick hej vilt och hönsens vatten frös och avloppspumpen gick sönder dagen innan avfärd. Jag hoppas och tror att årets husvakt får det lite enklare.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑