Jag är tröttare än någonsin nu! Den enda anledningen till att jag går upp på morgonen är det dåliga samvetet för att Kenny ska behöva ta hand om monstren själv.

Mitt huvud skriker efter lugn och ro, att kunna få sitta/ligga ner och läsa en bok i solen utan att behöva avvärja bråk, städa (till förbannelse) eller springa efter den lilla. Hon är den svåra, den som är svårast att roa och som hittar på bus hela tiden. Henne kan man bara vara ledig från en till max två timmar om dagen, när hon sover lunch.

"Tanka energi på semestern". "Kom ihåg att buteljera de fina sommarkvällarna". Det är inga småbarnsföräldrar som säger de sakerna.
När vi väl fått barnen i säng och de somnat efter 30-45 minuters nattning så hinner man landa i en kvart innan första barnet skriker. Skriker det stora så vaknar garanterat det lilla också, tvärtom går bättre, han har väl vant sig vid ljuden eller är kanske lika trötta som vi är. I omgångar av kvartar går det sedan tills barnen vinner, man ger upp och går och lägger sig.

Precis i samma ögonblick som jag somnat, någonstans efter midnatt, så vaknar den stora och börjar gny. Här finns valet att gå till hans säng och knö ner sig på 80×120 centimeter för att få honom att somna om eller att få honom att komma till vår säng.
Mitt val är alltid det sista. Jag tror att jag ska kunna fånga drömmen jag var inne i och börjar ropa på Felix att komma. Drömmen är sedan länge borta när Felix väl kommer staplande. Men när han ligger i vår säng så sover han resten av natten i alla fall.

Sen börjar allt om nästa dag igen.