Sista kvällen inför semestern och jag har en lista på vad som ska göras när barnen lagt sig. Felix ser trött ut och för att vara extra snäll mot honom så får han för en gångs skull ta med sig IPaden i sängen.

– Felix, om en halvtimme ringer klockan och då kommer jag och hämtar paddan för då måste du sova.

– Okej mamma!

När äggklockan ringer vid halv nio så stänger han av paddan och lämnar ifrån sig den utan något tjafs. Wow, tänker jag.

Sen börjar han. Vi hör dunsen från hans fötter när de träffar sovrumsgolvet. Åh, en kväll med hans nyaste lek där han smyger upp, om och om igen tills vi ger upp och måste börja om hela nattningsritualen, liggandes bredvid honom till han somnar.

Jag har inte energi till det här kväll. Eller egentligen ingen kväll. Jag behöver en liten stund på kvällen utan barnaskrik, men just ikväll behöver jag den för att fixa ”det sista”.

När jag står och vaktar Felix med Tuva gnällandes i famnen så leker han med sitt pärlhalsband. Jag säger åt honom att sluta, att han måste sova för att orka gå upp och åka på semester och jag hotar med att ta halsbandet om han inte slutar.

Han utmanar mig och efter ett antal hot så tar jag halsbandet. Då börjar Felix skrika och när jag inte svarar honom så börjar han fejkgråta. När jag klappar honom på kinden så blir han jättearg för att jag tog bort den tår han lyckats klämma fram. 

Halsbandet är nu det allra viktigaste av allt just nu och han skriker för att få det och jag bestämmer mig för att jag INTE kommer att ge vika den här gången. Inget ”du får det om…” för det fungerar aldrig.

Till slut, när klockan visar kvart i tio, så ger han upp och somnar med ett trött ”jag älskar dig mamma”. Precis när han börjar andas tungt så viskar jag i hans öra; jag vann!