Inte en snöflinga har vi fått och inte lär vi få det närmsta tiden heller.
Det ska bli 11 grader på söndag, alltså 20:e december. Den här vintern har inte startat som den borde, som den sällan gör nu om åren, men jag har fortfarande hopp kvar. En gnutta i alla fall.
Vecka tolv? Jag har släppt på garden och planerar att vi ska få en bebis. Vågar jag verkligen sluta oroa mig nu bara för att jag passerat ”den magiska gränsen”?
Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning förra gången så kommer jag att få gå på fler kontroller. Jag fick träffa läkaren för en vecka sedan och han förvånade mig genom att göra ett ultraljud och där var det, den lilla bönan. Det är konstigt att den bekräftelsen gör så mycket när man ändå varit medveten om att kroppen förändras och man vet att det är en bebis där, men ser man den så finns den.
På torsdag ska vi till Sofiahemmet för att göra ett mer ordentligt ultraljud där de ska mäta nackspalten och ge oss en sannolikhet på om barnet har Downs syndrom.
Det börjar bli dags att tala om för folk, typ er, varför jag är trött, andfådd och tjock. Fasiken alltså. Med Felix så gick jag till vecka 17 innan jag berättade för mina kollegor eller någon börjat misstänka något. Redan nu börjar magen bli större än brösten och jag förstår inte att ingen ser.
Just nu önskar jag att magen växer lite till, så att den blir sådär, ”ah hon är gravid” och inte som nu ”hm, hon har nog lagt på sig en del”.
När magen blir en gravidmage så kan jag börja ha tajta kläder istället för de tält jag lever i nu.
Nu ska vi bara komma på ett roligt sätt att informera er om vår lilla böna.
Inte ens om jag riktigt anstränger mig så kan jag komma ihåg att Kenny och jag haft en hel helg tillsammans utan Felix, sedan Felix kom till världen.
Eller jo, vi hade ju helgen i september på Johannesbergs slott fast då gick vi på agenda och var omgiven av alla mina kollegor.
Kenny har pratat lite om att vi måste fiska torsk någon gång så till farsdag så fick han som present en helg med mig i Malmö med en inbokad fisketur. Och mamma och Peter fick alltså en lång Felixhelg.
På fredag eftermiddag så drog vi ner och tog in på ett hotell mitt i Malmö. Det var riktigt trevligt att sitta tillsammans i så många timmar och kunna prata till punkt. Diskutera saker utan att bli avbruten.
Frukosten skulle vi ha kunnat spendera mer tid på. Det var uppdukat massor av godsaker och vi njöt till fullo innan vi drog iväg mot hamnen.
Kapten på båten var en riktig surmule och jag var redo flera gånger att gå upp till honom och förklara det här med kundnöjdhet. Han satt bakom tonade rutor och ropade ut sina glåpord i högtalarna ut på båten och jag undrade var vi egentligen hamnat.
Men så fort vi stannat båten och Kenny fått fisk så la jag energin på annat.
En liten torsk fick Kenny och jag fick tre stora bamsingar. Den största jag fick upp var på 4.7 kilo och den fick jag minsann kämpa för att få upp.
Vi var ett 20-tal personer på båten som totalt drog upp 75 torskar, varav den största vägde 7.5 kilo. Makalöst.
Både jag och Kenny tyckte det var en väldigt rolig dag trots att det var ruggigt och kallt, för vi hade förberett oss ganska bra med kläder och eftersom vi fick fisk så blev det ju lyckat.
Vi hittade en stackare på båten som tog 15 kronor styck för att filéa fisken åt oss i de kalla och blöta förhållandena på båten och fick med oss tre kilo torskfilé hem.
Nu när vi ändå hade det så trevligt tillsammans och Felix var nöjd hos mormor så valde vi att ta in på hotell i Jönköping för ännu en lugn och skön natt och frukostbuffé på det.
Det blev en riktig lyxhelg för oss och vi åkte hem på söndagen med glada miner.
Nej, vi kommer inte att öppna något Facebookkonto för Felix än på länge, men den där förskoleappen är ju lite samma grej, för oss föräldrar som får se det.
Jag tycker det är så roligt att kunna följa vad de gör på dagis, trots att jag inte är med. Därför delar jag med mig av det till er också.
När jag låg och var låtsasbakis och njöt av stillheten hemma passade Kenny på att ta en liten flygtur innan han började körs grävmaskiner. Kenny har nu gjort vår trädgård till en stor och kladdig leråker. Syftet är att vi ska höja gräsmattan lite så att vi slipper översvämningar till våren, men just ni är jag rätt trött på all lera överallt.
Det var i alla fall superskönt att kunna ha en dag då jag inte behövde göra någonting och även Felix verkade tycka det som när han vaknade från sin tvåtimmarslur kom och la sig med mig i soffan och somnade om och sov en timme till.
Ganska otippat, men ack så trevligt vi hade det igår kväll.
I veckan förra veckan så fick jag och Kenny en inbjudan via jobbet att gå på Madonna på Tele2-arenan och tackade såklart ja.
Vi lämnade Felix hos mamma och åkte in till Söder där vi blev bjudna på en trerättersmiddag på restaurang Himlen, 25 våningar upp i Skrapan.
Det var supertrevligt och vi socialiserade duktigt under hela middagen.
Vid halv nio började vi ta oss mot arenan med hjälp av tunnelbana, läskigt värre med tanke på att jag inte åkt kommunalt på en evighet, men i ett gäng på över 20 personer så gick det bra.
I och med vår ganska sena ankomst så behövde vi bara vänta en halvtimme innan Madonna klev på med buller och brak.
Konserten var jättebra och det var riktigt coolt att uppleva henne live, det enda jag är missnöjd med var att det inte fanns några jumbotroner. Hon var ganska liten på håll, det var tur att de hade två större skärmar vid scenen i alla fall.
Tunnelbaneåkningen tillbaka till Söder, dit vi skulle för att hämta upp bilen,var betydligt mer kaosartad än vägen dit.
De första två avgångarna kom vi inte med på då vagnarna var överfulla men sen kom vi med.
Ingen av människorna skulle dock av vid Medborgarplatsen men Kenny och jag var fast beslutna att vi skulle av oavsett vad och trots att vi stod längst bort från utgången, så vi tog sats och pressade oss ut.
Halv tre var vi hemma och idag kändes det som om jag varit ute och festat hela natten lång, men det var det värt!
November startar i hostans tecken. Både Kenny och Felix är hemma ett par dagar från jobb och förskola eftersom halsen värker och hostan river i ryggen. Som vanligt så är det mer segdraget hos de vuxna men även Kenny lyckas bli frisk.
Felix och katten Nisse klättrar på väggarna. Jag förstår, på riktigt, inte hur Felix kan hålla igång från morgon till kväll. Det är som att det gör ont att sitta still, slappna av. Men visst, det händer så klart.
Felix är ganska hårdhänt mot Nisse ibland men när jag försöker lyfta bort Nisse, skydda honom, så tar det ett par sekunder innan han springer till Felix igen. Felix springer och Nisse jagar efter, fast oftast är det tvärtom.
Vi har en stor låda från Felix elbil, som Felix och Nisse gillar att leka i, oftast leker någon av dem i den varje dag. Ibland är båda inne samtidigt men det brukar sluta med att Nisse skjuter ut sig själv från lådan.
Det händer hyfsat ofta att jag ifrågasätter tidpunkten för Nisses ankomst till oss, men de roar som sagt varandra enormt mycket.
Vi har även blivit med grävmaskin. Kenny har letat grävmaskiner i ett par månader nu och till slut hittade han en som passade, så där sitter han nu på sin lediga tid, transporterades jord från övre biten av tomten ner till gräsmattan vid sjön.
Så fort startskottet går för vårt bygglov så ska det grävas grund för hus och garage. Men först måste allt gå i lås och där får vi eventuellt någon slags hänvisning om svaret i veckan.
Som ni ser på bilderna nedan så hade de maskerad på förskolan i veckan, de skulle ha disco och sen doppa grönsaker i dipp.
Min framförhållning för kläderna var urusel men resultatet blev ändå okej. Felix var nöjd. Han blev dock väldigt ställd när han kom till förskolan och möttes av fröken som var utklädd till mus. Fishy!
Tiden springer iväg och rätt som det är så står det vecka åtta i gravidappen, eller 7+5 som det heter.
Jag tog ett eget graviditetstest ett par veckor efter jag kommit hem från sjukhuset. Jag måste kontrollera, med egna ögon.
Nu i veckan övergår jag till vecka nio.
Jag är väldigt dämpad över det här, det tidigare missfallet i vecka 6, tidigare i år har sett till att man inte ska ta något för givet. Jag vågar inte vara glad utan går på ett slags pausläge.
Samtidigt så är det svårt att inte börja tänka på vad som faktiskt sker, vad som komma skall. Om det går vägen.
Kenny frågar ofta hur Ludwig mår. Han håller sig till temat Flåklypa grand prix. Solan, Reodor och Ludwig.
Jag vågar inte ta det så långt än men ser vecka 12 som någon slags magisk gräns. Just nu.
Jag behöver skriva in mig hos barnmorskan snart, kontrollera mina värden. Göra tester. Prata risker för havandeskapsförgiftning. Kommer jag att åka på det igen?!
Precis som förra gången så påverkas jag omedelbart av graviditeten. Jag är hungrig jämt och blir alldeles matt om jag inte får mat, jag är andfådd redan nu och magen svullnar upp, precis nedanför brösten. Inga nya känslor, bara bortglömda.
Det är så konstigt, vi har längtat efter det här, försökt att få det att hända under en längre tid och när det händer så blir kommer ändå känslan ”hjälp!”. Klarar vi det här? Tre ska bli fyra. Hur ska vi orka?
Men jag vågar inte tänka praktiskt än. Jag låtsas som om allt är som vanligt, en liten stund till.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer