(Det är ingen bild, men höj ljudet)
Nu för tiden behöver man tänka till när högtider är i antågande. Alla de här ”viktiga” dagarna som man förut kunde låta passera obemärkt förbi ska man nu skapa traditioner för.
Men, eftersom mamma och Peter lånade med sig Felix upp till Dalarna över midsommar så lät vi traktens invånare dansa själva runt midsommarstången. Vi var där förra året, då Tuva var precis nykläckt. Det duggregnade och Felix var sur. Han tyckte det var okej att titta på de som dansade i ett par minuter och sen ville han gå hem. Han ville absolut inte vara med och sjunga och dansa i alla fall.
Kenny och jag var också lite griniga på varandra i år, efter någon av alla meningslösa konflikter som vi aldrig löser. I bakvattnet av det så packade vi ihop några kassar och begav oss mot båten för att utnyttja tillfället av lite lugn.
Efter ett stopp på Ica Stopp i Täby var vi 1600kr fattigare men med flera kassar godsaker rikare i bagaget. Jösses vad den butiken hade gjort sig till för sina kunder! För plånbokens skull så blir det nog till att handla på vår vanliga Ica i framtiden.
Vädret var skapligt och vi satte kurs på några öar utanför Vaxholm där vi la till för natten och åt upp minst 700kr.
Under natten så upplevde jag något nytt i mitt liv. Jag vaknade efter någon timmes sömn och hade en obehaglig känsla. Jag kände mig instängd mot väggen i utrymmet under däcket. Jag försökte somna om men vaknade om och om igen tills jag insåg atr det inte skulle fungera. Jag tror jag fick någon slags lightversion på klaustrofobi. Till slut gav jag upp och tog med mig täcke, kudde och Tuva till förpiken där jag sov resten av natten utan några bekymmer. Hm!
Dagen därpå så kom midsommarvädret, regnet öste ner. Där och då så var jag så nöjd över att ha världens största kapell på båten. När vi passerade andra öppna båtar på vägen hem, där folk stod i regnjacka och försökte undvika vind och vatten så satt vi i T-shirt med värmen på inne under vårt kapell.
Något ska man väl ha för alla pengar vi lagt ut.
Sommaren är inte här än, döper jag inlägget till och sen lägger bara jag upp sommarbilder?! Kontentan är i alla fall att det verkligen snålats på både vår- och sommardagar i år!
Så snopet det blev att gå miste om våren, min favoritårstid! I morse när jag åkte till jobbet så var det 11 grader ute. Då är det nästan så att jag ångrar att jag rakade av mig lurvet på benen där under sommarkjolen. För kjol har man på sommaren, basta. Definitivt om man fortfarande inte kommer i sina före-barn-byxor. Det verkar som att man faktiskt måste röra på sig om det ska hända något med fläsket. Ovärdigt!
Välkommen kära sommar! Det passar mig om du kommer nästa vecka, då är jag ledig. Puss.
..sedan den här lilla tjejen tittade ut. Hon var ganska gnällig och skrikig de första månaderna men oj vilket charmtroll hon har förvandlats till, hon är helt fantastisk!
Visst testar hon röstresurserna än idag och har redan lärt sig att låtsasgråta men hon är en väldigt glad tjej för det mesta, förutsatt att hon har fått mat. Jag ser att hon är klok, hon tar snabbt efter vad Felix gör och hon verkar förstå mycket.
Något hon inte är speciellt intresserad av är att gå. Felix gick sina första steg på sin 11-månadersdag medan Tuva ställde sig upp själv för första gången på sin 1-årsdag. Hon verkar trivas med att krypa så hon får väl fortsätt med det ett tag till.
Grattis käraste Tuva på din 1-årsdag, vi är så lyckliga över att du kom till oss. ❤️
Bonus och skatteåterbäring i samma månad, det känns som julafton. God jul på er alla!
Runt klockan åtta startar dagen, hostandes och snörvlandes. Fasiken om jag blir riktigt sjuk igen! Båda ungarna tävlar om att ligga närmast mig, Felix brukar vinna genom att lägga sig på mitt ansikte.
När Kenny och Felix åkt till dagis så matar jag först fågelungen och sen får jag försöka få i mig mina mackor snabbt innan det är dags för första bajsblöjan.
Jag tömmer diskmaskinen, stoppar in den nya disken och sätter sedan Tuva i lekhagen så att jag kan gå ut och hänga tvätt. Lekhagen som jag precis köpt (begagnad) kallar jag ”friheten”. Nu kan jag gå på toa, ta en snabbdusch om jag har tur, göra en kopp te som jag inte kommer att hinna dricka, utan att Tuva klättrar upp på bokhyllan, geggar med Nisses matlåda eller leker med kattsanden.
Jag bygger lite hus, dvs skickar mail till hustillverkaren och kommunen, kollar in agendan för morgondagens möte i Oslo, surfar såklart FB och Instagram också. Lägger upp en ”happy life-film” på Tuva när hon backar ner från vår höga säng. Får lite ångest efteråt över att jag lägger upp så mycket av mitt liv på sociala medier.
Tuva är trött igen, men snabbsövd. Det är så mycket värt Tuva! Jag inser att jag antingen måste åka och handla eller baka något eget till avslutningsfikat på dagis som Kenny inte kommer hinna till. Jag bakar muffins, jag orkar inte stångas med massa folk. När allt är bortplockat och rengjort och muffinsen står rykande på bordet lägger jag mig bredvid Tuva och betalar räkningar. Hon brukar sova längre om hon känner att jag är där, idag är inte en sån dag. Idag är en dag då hon ska sova en timme mindre än hon brukar. Jag hinner i alla fall registrera mina föräldraledighetsdagar på Försäkringskassan innan Tuva vaknar.
Bajsblöja igen, innan maten. Jag värmer på laxbullar i hummersås, Tuva tittar på gaffeln jag håller fram och skrattar åt mig. Jag trycker i henne en bit, den går ner, följande bitar spottar hon ut på den nytvättade tröjan jag precis tagit på henne. Jag kan glömma att hon kommer äta laxbullar! Hon får påsgröt istället.
Pappa, Eva och Kattis ska komma senare för att fira Tuva så jag förbereder köksbordet och städar av det. Nu är det dags att smöra en macka, hälla saft i flaskor och packa ner muffinsen i väskan inför picknicken. Jag tittar ut och ser att regnet vräker ner och det blåser ordentligt. Vinterjacka på för Tuva och regnjacka för mig.
Felix står och gråter vid en fröken när jag kommer. ”Filip tog min sten”. Fröken; berätta för mamma vad du gjorde först då. ”Jag kastade sten på Filip”. Okej.
Föräldrarna ställer huttrande upp sig på led framför barnen. Det blåser verkligen ännu mer här på dagis! De minsta barnen skriker för att föräldrarna är inom räckhåll men inte nåbara och de stora gråter för att föräldrarna inte är där.
Precis som förra året så är Felix inte intresserad av någon himla sånguppvisning. Han springer skytteltrafik mellan mig och barnen tills jag säger att han måste stanna där. Då sätter han sig vid en fröken och ser sur ut. Han börjar prata för sig själv och försvinner sedan någon annanstans i blicken.
Det blir tack och lov picknick inomhus, så 20 barn och föräldrarna till dessa armbågar sig in bland alla barn som nu ska ta av sig stövlar och regnoveraller, vissa med en Tuva på magen också.
Vi hittar en plats på golvet där vi kan äta kaviarmackor och muffins. Felix och mitt samtal går trögt för så fort jag berättar något eller ger honom macka eller muffins så måste han uppmärksamma detta för någon. Vem som helst! ”Hallå hörrni, jag fick en kaviarmacka”! ”Hallå, morfar kommer till mig idag”! Osv.
Jag går först av alla och tackar högre makter att jag kom i tid eftersom föraren till någon bil efter mig inte har tänkt hela vägen utan nu blockerat utfarten för alla senare bilar.
Felix börjar tjata om fler muffins innan vi kommit innanför dörren, han får dessutom syn på alla M&M’s som jag hällt ner i en prydnadsskål och ställt på hyllan ovanför matbordet bakom en högtalare. Det Felix inte ser är inte värt att se, snacka om att ha öga för detaljer!
Nu är det dags att börja med maten för alla oss och inkommande gäster. Jag skivar och steker korv, byter bajsblöja och kokar makaroner, dukar, plockar ner Tuva från diverse möbler, hindrar Felix från att göra fällor för Tuva, dukar och torkar Felix när han är klar på toaletten (vi har tagit bort pottan nu). Kenny ringer och säger att han ska möta upp sin jobbarkompis som ska lämna tillbaka vår båt. ”Vi kommer hem med pizza sen.” Han har glömt att alla är här. Nej Kenny, alla är här och vi ska äta köttbullar och korv nu, det får bli en annan dag.
Felix går upp på högvarv när pappa, Eva, Kattis, hunden Texas, Tuva, Nisse och jag trängs på samma yta. TITTA PÅ MIG!!! Ingen får föra ett samtal för det är bara han som ska höras. Det eskalerar under middagen. Tuva skriker så fort munnen är tom och även efter hon har tröttnat på mat, jag skriker också.
Jag ruttnar flera gånger på Felix och mina händer börjar nu darra av sig själv. Kenny ringer och säger att hans kompis med barn och fru kommer hem till oss ändå, ”lite snabbt”. Så en halvtimme senare ramlar de också in.
Tuva börjar känna av kvällen och vill bara vara med mamma. Felix blir sur för att han bara får en muffins. Sen börjar han leta fram alla leksaker som låter och kan störa oss. Läggdags!
När jag äntligen lyckats borsta tänderna på Felix så stänger jag toadörren lite för snabbt när vi går ut så att Felix får handtaget i huvudet. Det är ingen stor grej men i det här ögonblicket då allt suger och det är läggdags så blir han ledsen. När han är ledsen så börjar han också att hosta och sen kräks han på grund av det, i hallen.
Vi kramas och han somnar på sex minuter. Frid! Våra sista gäster förstår kaoset och rör sig hemåt. Jag tar blodtryck, 135/85 och 88 i puls. Är det därför jag darrar? Jag känner en begynnande huvudvärk.
När vi landar i soffan så dröjer det inte länge förrän det piper från sovrummet. Felix behöver pinka. Jag bär honom till toaletten, sätter mig framför honom och säger åt honom att hålla ner snoppen, tre gånger. Sen kommer kisset, fram i en stråle mellan hans ben ner på golvet. VA FAN!!
Kenny tar över röran, nu behöver jag få lugn annars går jag i bitar. Tuva somnar efter en stund och jag brottas med hostan som inte låter mig lägga mig ner. Jag fasar över risken över att bli sjuk och att inte kunna komma ifrån det här under ett par arbetstimmar.
God natt!
Halv fyra på lördag morgon landar vi. Barnen piggnar på sig under bilresan hem men vi får dem att somna om i ett par timmar trots att Felix tjatar om sin Pikachu (Pokemonfigur) som han saknat så otroligt mycket.
Jag låter resväskan stå oöppnad under hela lördagen, ett nytt rekord för mig, men jag orkar inte ta tag i det nu, det är inte viktigt.
Hela familjen åker till Vallentuna där både jag och Felix klipper oss och sen storhandlar vi mat. Det känns som en familjeutflykt på lagom nivå och jag är i alla fall nöjd.
På kvällen är vi bjudna till grannarna som har samlat ihop alla på gatan. Det är ett måste att gå dit om man efter tre år fortfarande inte hälsat på alla. Jag är glad att vi går för det är jättetrevligt. Felix springer runt och leker och är glad och Tuva hamnar hos en bebistokig 20-åring, då passar mamma på att dricka ett glas vin. När Tuva blir trött och mammig efter ett par timmar så gör jag och barnen sorti och låter Kenny fortsätta mingla. Så skönt att bara kunna gå hem på en minut!
På söndagen gör jag brakfrukost och skäller på Kenny när han sitter fast i telefon för att fixa överraskningar för sin kompis pappa. ”Men JAG då? Du har missat morsdag och inte firat min födelsedag men ska fixa en kompis pappas födelsedag??!”
Kenny tittar på mig med en ilsken och besviken blick. ”Nu har du förstört överraskningen”!
Så vi åker till Restaurang J för födelsedagsbrunch med Kennys familj och pappa och Eva, inte så överraskande längre men ack så trevligt och gott. Nu är jag nöjd, nu har jag fått uppmärksamhet en stund.
När Kenny några timmar senare åker iväg för att fixa kompisens pappas överraskning får jag egentid i soffan. Jag bryr mig inte om att tvättkorgen ropar efter hjälp, den får vänta. Jag bara ligger där och matar Greysavsnitt. Så skönt!
OH OH! Så lät massagekvinnan när hon vid första kontakt med min rygg la fingrarna på mina knutor (exakt som Thaikvinnan sa i mars). När hon sedan fortsatte längs rygg och nacke och hittade ett dussin till så sa hon; Oh, you need to relax more. ”Well, I have two kids, but it feels like I have five”.
Ja, det är min känsla ibland och jag tror att jag delar den med några fler som var med på resan. Jag har inte fått några frimärksbarn, det är en sak som är säker i alla fall, men däremot så har jag barn som är nyfikna och tar för sig vilket kräver en del av oss.
Samma dag som vi skulle åka hem så upplevde vi något nytt efter lunch, två barn som sov samtidigt! Jösses vilken avslappning det var. Men visst, vi har varit tre vuxna så jag har såklart fått mycket ”ledig” tid i solstolen och har till min glädje avverkat två böcker och dessutom fått bada.
Hotellet, Stellina Village, var otroligt fint, om ni vill åka till Kreta, men glöm för Guds skull inte att strunta i all inclusive. Kaoset och ljudnivån i matsalen vill man inte ha på sin semester, eller någonsin för den delen (ingen skugga på maten dock).
Hur som helst så tyckte jag och även barnen, tror jag, att det var väldigt skönt att komma hem också. ❤️
Nu stannar vi hemma ett tag. Tror jag.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer