Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Kategori

Tuva

Båtliv för cirkusen!

Vilken idyll va?! Familjen samlad i en båt för maximal njutning under ett par varma sensommardagar. Ja det kan man tro.

Kenny har nu tillbringat två och en halv månad med att Blocketsurfa båtar. Vi hade bestämt vilken sorts båt vi ville ha och när Kenny hittade en som uppfyllde alla kriterier så tog vi med oss ett båtproffs som fick följa med och titta på båten. 

I onsdags åkte vi in till stan för att göra affär, och åka båt förstås. 

Felix var all over, hans för närvarande  normala status. Båtnissen verkade inte skitimponerad av vår vilde som skrikandes hängde och klängde i allt under tiden vi skrev papper och fick instruktioner men å andra sidan så hjälpte det oss att få det hela överstökat lite snabbare så att vi kunde dra ut på sjön.

Felix flippade dock ut helt och hållet. Han kan ha haft sin jävligaste dag hittills i onsdags. Absolut ingenting vi gjorde eller sa var bra, det var snarare katastrof! Han var så arg och han skrek och skrek och skrek. 

Vi var mitt i ett storgräl när vi la till vid Brostugan för att lasta på packning som mamma och Peter kom med. När Felix plötsligt fick se mamma nere i båten så kom han av sig lite och då lyckades jag natta honom. Till och med Kenny, som har betydligt mer tålamod än jag, såg helt gråtfärdig ut den kvällen.

När båda ungarna till slut låg och sov bredvid varandra, som små änglar, bankade det plötsligt i båten och en surgubbe vrålade att vi skulle dra för här fick vi absolut inte ligga för natten. Så vi puttrade ut till en vik mitt emot Ängbybadet och la oss för att sova.

Torsdagen och fredagen blev betydligt bättre! Vi fick till och med njuta av finvädret och båten. Eller skeppet! Herregud vad båten är stor! Vi har alltså toalett med dusch, micro, en dubbelsäng fram och en bak, dieselvärmare och ett motorrum som man kan hoppa ner i! Bilden lite längre ner, där vi lagt till vid en uteservering visar ganska bra på hur stor båten är. Helt galet!

Kenny som varit extremt anti till båtliv är nu efter tre dagar på sjön redo att flytta in i båten, han älskar det. Jag med förstås! Jag har suttit bak i båten och tittat ner på vattnet som forsar fram under badbryggan och drömt om nästa sommar då jag ska bada rekordmycket! Åh så härligt!

0

This is your wake up call!


Strax efter klockan sex i morse så vaknar Felix, som vanligt. Han börjar sitt rutinmässiga roterande mys och lyckas som alltid att sätta sina armbågar på ömma amningstuttar och sparka benen i min mjuka mage. Han klappar mig också, väntar och ser ifall jag ”vaknar”. Sen tittar han ifall IPaden ligger på nattduksbordet.

Jag mumlar att pappa har paddan, pappa sover på soffan för han får inte plats i sängen just nu. Felix travar ut till pappa väcker honom och säger att han vill ha välling och sen kommer han in till mig igen, kryper upp i sängen och börjar spela Trip trap träd eller Radioapan i väntan på sin välling.

Jag slumrar fram och tillbaka och väcks då och då av Felix som vill kramas och pussas. Kvart i tio vaknar jag på riktigt och då sitter Felix fortfarande bredvid mig och leker med Radioapan.

Jag blir förskräckt. Över klockan. Men mest över tiden som Felix suttit framför iPaden. Det blir för mycket nu, han håller på att bli beroende, känner jag.

Det är definitivt dags att starta dagen så jag går upp och då brinner Felix helt oväntat av. – Lägg dig, vrålar han. Jag försöker förklara att klockan är mycket och jag vill gå upp och äta frukost men han ger sig inte utan vrålar om och om igen att jag ska lägga mig. Plötsligt slocknar IPaden eftersom den varit inaktiv en stund under vårt ”bråk” och då vrålar Felix ännu värre och bankar på den, som om han försöker ge den första hjälpen. Det skrämmer mig att han blir så arg av att inte få använda paddan så jag bestämmer mig för att vi måste dra ner på det.

Felix är jättearg och skriker massor. Han utmanar mig genom att börja kasta kläder runt omkring sig och stirrar stint på mig med armarna i kors på bröstet för att se vad jag ska göra. Grymtandes. Jag tar inte upp hans kastade handske utan låter honom fortsätta. Men jag är arg.

Det blir en paus i skrikandet när han måste gå och kissa. När han kommer tillbaka är han mest ledsen så då passar jag på att kramas. Kenny gör sitt bästa för att liva upp stämningen och kommer med Felix kallingar på huvudet. Felix är inte så imponerad men när Tuva, som ligger i pappas famn, inser allvaret i situationen och lägger av en ordentlig prutt i pappas ansikte framför Felix, ja då kan han inte hålla sig längre utan skrattar hjärtligt.

Till sist kommer vi igång på ett bättre sätt och Felix får själv bestämma att han hellre vill åka till dagis utan sängen än att stanna hemma och sova?! (Hans egna alternativ alltså). Jag undrar vad jag får möta imorgon.

0

Drömmar om chokladfabriken!

Jag är så löjligt godissugen just nu! Planen var att barnen skulle sova och så skulle jag baka caramellows. Men barnen sover bara om jag ligger i sängen, inträngd i mitten med små kladdiga armar och ben slingrandes runt min kropp från båda håll som små bläckfiskarmar. Felix kan i och för sig sova utan mig men inte den lilla, inte så pass länge så att jag kan slå mig ner i soffan och titta på tv. Eller baka caramellows. Hennes tålamod sträcker sig som längst för en snabb kisspaus. 

Alltså lägger jag mig strax innan halv nio, en lördagkväll på min plats, i mitten av sängen, så jäkla sugen på caramellows så att jag hallucinerar om hur gott det skulle smaka och så less på att behöva lägga mig  innan kvällen börjar, bara för att få lite lugn och ro, lite tid utan barnaskrik. Och caramellows.

0

Lite sjuk men ändå inte!

Idag var det dags igen för min tredje operation av cellförändringar. Det var blandade känslor den här gången. Sist jag var på Danderyd för att operera cellförändringarna så fick jag reda på att jag var gravid, sådär rakt upp och ner av läkaren som skulle operera mig. Jag har berättat om det i ett tidigare inlägg som jag kunde ha länkat till om Metrobloggen hade fått upp min gamla blogg igen, men det verkar dröja. Oavsett så tycker jag om att vara på Danderyds sjukhus för där fick jag mina (så konstigt att skriva i plural) barn!

Hur som helst så fick jag på grund av min graviditet ryggmärgsbedövning vid det tillfället för att inte riskera att barnet skulle ta skada. Idag sövdes jag, betydligt mycket skönare.

Först fick jag något avslappningsmedel. Kroppen blev lite slapp(are) och rummet började snurra, sådär lite behagligt. Jag slutade lyssna på personalen som pratade med varandra och njöt, faktiskt, av känslan att ligga där lite snurrig och trött (med benen i vädret). Någonstans hörde jag någon säga ”ta tre djupa andetag” och sen försvann allting tills jag vaknade, eller blev väckt på uppvaket för att de skulle kolla att jag mådde bra. Jag frös och önskade att de kunde få låta mig stanna kvar i den djupa sömnen ett tag till och av någon konstig anledning så lyckades jag inte somna om, inte ens när jag fick en värmefilt. Kan det vara så att man sover så djupt under narkos så att det blir som flera powernaps på raken? Jag är i alla fall sjukt nöjd över att jag fick sova under ingreppet, sist var jag som sagt också bedövad men vaken nog att känna lukten och se röken från mitt eget brända kött, som lasern går över. 

Sängen fick jag inte stanna länge i utan jag blev uppjagad ut till ett väntrum för de opererade där sjuksystern serverade te och macka i väntan på att jag skulle känna mig redo att lämna sjukhuset.

Nu väntar en tid av smärta när såren ska läkas men med tanke på vilken cirkus det är hemma så lär jag inte ha tid att tänka på det onda. I bilen på vägen hem runt klockan fyra så fick Felix ett riktigt spel igen och skrek från Kista till Upplands Väsby, sen tog han ett par pommes frites och somnade och han sover fortfarande nu, klockan tio på kvällen. Antingen så får vi en spännande natt när han vaknar utsövd vid två eller så vaknar han pigg (och glad) som en lärka imorgon bitti. Time will tell!

0

Vallentuna flygdag!

Nu var det väl flera dagar sedan jag pratade om flygplan? 

Igår var det flygdag med Lions på Vallentuna flygfält. Kenny skulle inte gå dit med oss utan åkte till Ekerö med Peter för att flyga dit med ”sitt” flygplan. I utbyte fick jag hjälp av mamma med mina små älskade monster.

Eftersom det blev en väldigt sen kväll efter båtresan så var det en yrvaken Solan som mamma mötte när hon kom vid halv elva. Jag slängde i mig frukost och på med paltor och så packade vi in oss i bilen med alla kan-tänkas-behöva-saker.

Det var MASSOR av folk på flygfältet! Helikoptrarna flög fram och tillbaka och turades om med flygplanen med att visa upp sig. 

Lite nedanför allt flygståhej fanns ett minitivoli som vi lät Felix roa sig med. Musiken dånade ut när vi gick dit, det gjorde ont i öronen av diskanten som skar genom luften och jag förstod inte hur alla kunde låta sina barn vistas i oljudet. Min hjälte tyckte samma sak och sprang bort till ljudbåset och fick dem att sänka musiken till en betydligt lägre nivå.

När Felix började bli uttråkad, trotsig och tyckte att han skulle skrika och slå mig så proppade vi i honom mat och började tänka på hemfärd. Tanken var att Kennys plan skulle köra lite uppvisning men vinden vände så Arlanda sa nej.

Lagom till att vi begav oss mot bilen så började regnet falla, som ett tydligt avslut på dagen. Men vi överlevde ännu en ”familjedag”, lite skakade men vid liv.

0

Stan är full av vatten. Åhåhåh vatten, lite grann i hatten.

Om man ska börja baklänges så slutade lördagen fint och mysigt. Jag tittade ner i ruffen på båten och såg min två hjärtan ligga och sova djupt bredvid varandra och tänkte ”jösses vad fina de är, hur kan jag ha fått två så otroligt fina ungar”?!

Vi fick låna Kennys kompis båt i lördags för en mysdag med familjen. De första fem minuterna satt Felix i ena sätet och förundrades över det mesta vi åkte förbi, sen började han röra på sig, lyfta på allt, kolla i alla skrymslen, och dra i det som gick och inte gick att dra i, troligtvis för att skapa sig en uppfattning om var han skulle börja. Sen började han.

När han för artonde gången hängde i toalettdörren och jag satt bredvid, hade precis avslutat meningen där jag förklarat varför han inte fick hänga i dörren och han gör det igen så blev jag arg, men Felix blev argare. Så vi hade en skrikfest. Bor ni i Saltsjöbaden så hörde ni nog den.

När jag blev vuxen igen så hade Felix eldat upp sig ordentligt och skrek för skrikandets skull, han kunde liksom inte hejda sig så han fick skrika så att svetten rann tills han sakta började komma tillbaka. Jag väntade tålmodigt tills han var redo att kramas och då kramades vi, utan att säga så mycket. Felix tittade djupt och länge i mina ögon och jag tittade tillbaka i samförstånd. No words needed.

Väl ute i farleden så såg jag regnet på avstånd. Kenny babblade om att det inte var något regn utan att det var ljust ”där borta”. Sen kom skyfallet. Det kom utan några förvarnande droppar, duschen bara slogs på ovanför oss och vi hivade så snabbt vi kunde in vagn, Tuva, väskor och påsar in i ruffen och försökte gömma oss själva under kapellet som vi tagit loss från båten när vi åkte från bryggan. Vattnet rann in i tröjan och längs armarna ner till kroppen när jag stod och försökte hålla fast kapellet mot fönsterrutan. Felix tyckte det var roligt med regnet och kapellet som fladdrade och mamma som morrade.

Det gick över, både vädret och morrandet. Kenny såg över båten och torkade sätena medan jag styrde oss igenom Djurgårdskanalen, som en idyll med gröna ängar, galopperande hästar, kossor som stod och betade, människor som joggade och säkert några kärlekspar som gick hand i hand, bara att jag inte såg dem.

Tanken var att vi skulle åka till Fjäderholmarna för en mysig middag så jag styrde dit och drog en lov runt ön för att se var allting låg. Jag har varit där någon gång förut för massor av år sedan men har inget minne av ön, eller att den är så pytteliten. Har jag kanske bara inbillat mig att jag varit där?!

Vi la till lite snyggt, inte så svårt eftersom vi var den enda båten i hela hamnen, och lastade ur ungar och vagn. Restaurangen som var öppen var Rökeriet och där beställde vi fiskgryta. Felix var vid det här laget väldigt trött och var nöjd över att få peta i sig lite pommes samtidigt som han tittade på Mumintrollet på mobilen. Tuva däremot höll ställningen genom att skrika så fort man satt still så det blev en vanlig middag, dvs att jag kastade i mig maten medan Kenny bar Tuva för att sedan byta av honom. Lyx för oss just nu är tanken på att få äta en middag tillsammans utan skrik eller stress.

När vi åkte från ön så var det lugn och ro i alla fall. Tuva fick mat och somnade i vagnen och Felix kröp in i ruffen med mobilen.

En av orsakerna till att vi åkte till stan var att vi fått tips från Kennys kompis att det skulle vara ett hejdundrande fyrverkeri utanför Grand på kvällen. Det var ett bröllop som skulle firas och en halv miljon skulle skjutas upp i luften?! Runt halv elva gick det igång och vi låg på första parkett.

Tuva låg nere med hörselkåpor och verkade inte höra något men låg och log mot takluckan när himlen lystes upp av alla färger. Jag hade varnar Felix om vad som skulle hända men han tyckte nog det var lite läskigt. När han istället sprang ner till ruffen och tittade genom takluckan han också så var han mycket mer nöjd och skrek ”igen” när sista kronan var smälld. 

Vi navigerade oss långsamt tillbaka i mörkret till den lilla bryggan vid det lilla fina huset i Saltsjöbaden. Väl där så sov båda barnen och vi kunde lasta av allt i lugn och ro innan vi bar barnen till bilen. Vi gillar att åka båt! 

0

Flyg fula fluga!

Varför stångar vi huvudet i väggen gång på gång på gång? Varför låser vi bara inte in oss och kommer ut om ett år eller två när Felix kommit ur trotsåldern?! Vi kan ju inte vistas bland folk.

Efter en förmiddag i en möteslokal i Kista med Tuva, min vikarie och min chef, där vi planerade för kommande år så skulle familjen åka till Uppsala segelflygklubb för att Kenny skulle bogsera segelflygplan. Tuva var för övrigt ganska skötsam under vårt fyra timmar långa möte. Hon är inte superförtjust i halvsena morgnar och sov förbi vårt strategisnack för HR närmsta året.

Kenny beskrev utflykten som en mysig familjeutflykt där det skulle finnas massor med saker att titta på och göra för Felix, så det behövde jag inte oroa mig för.

På flygfältet var vindarna starka men vädret var annars fint. Tuva var lite smågnällig men somnade efter en stund i vagnen och sov säkert en hel halvtimme. Felix började långsamt speeda upp sig och såg bilen som sin klätterställning, hängde i dörrhandtagen, kastade sten på bilen, drog och slet i alla spakar och knappar, lekte hoppborg i bakluckan och trampade runt på precis allt som låg i bilen, medan han proppade munnen full av innehållet från en påse bilar.

Kenny hade vid det här laget börjat bogsera flygplan och var endast tillgänglig ett par minuter åt gången när han var nere och vände. I samma ögonblick som han gick till planet och försvann så satte båda i gång och skrika.

När Tuva är arg och jag försöker trösta henne så ska Felix just precis då bäras eller sitta i mitt knä eller göra något som han absolut inte får. När jag försökte lugna ner henne för att se om hon ville amma så skulle Felix sitta i mitt knä. Tuva är av en känslig karaktär, så när hon är arg, även om det beror på hunger så måste jag först få henne lugn genom att gunga henne och med överdrivet glad och barnslig röst peppa henne genom att tala om att allt är bra och att det inte är någon fara och så vidare. Sen, i rätta ögonblicket, så kan jag snabbt hiva fram bröstet och stoppa in det i hennes mun, innan hon hinner bli arg igen. Fast ibland så är hon inte hungrig så då blir hon ännu argare av att få en tutte i munnen.

Vid klockan fyra så började jag titta på klockan och när klockan började närma sig sju så var jag trasig. De fyra killarna på marken försökte hjälpa mig med att distrahera den skrikande Felix men de var nog rätt glada över att det inte var just deras fru med arga barn som var där just då.

När klockan passerat åtta så satt vi alla i bilen, tomma i själen, tokslut, hungriga, tomma på ord och arga som ett bi. Okej, mest jag kanske. Felix satt tyst och nöjd och tittade på Musse Pigg, Tuva sov och Kenny insåg nog att det var bäst att inte prata med mig. Hur som helst så förstod han nog att det var smart att få i mig lite mat så en hamburgare senare så började jag andas i alla fall.

Det var ingen av oss som var så svårsövd igår kväll.

Har jag förresten berättat att vi ska ut på familjeutflykt både på lördag och söndag?

0

En hög fetthalt!

​

​

Tuva är 11 veckor nu och jag är 16 kilo lättare. 16 kilo av 20. Bara fyra kilo kvar tänker ni men jag tänker i alla fall tio kilo till som ska bort. På något sätt.

Jag har börjat äta mer LCHF-aktig mat, där man alltså bland annat tar bort pasta, potatis, ris och BRÖD. Jag älskar bröd! Kanske är det en av de saker jag fått med i mina norska gener för jag har alltid levt på stora mängder bröd, ljust bröd – aldrig något fiberrikt grovt bröd, gärna med honung, sylt eller Nutella! Min bestemor gjorde alltid mackor till oss, skar av kanterna på brödet, bredde på med honung eller Nugatti (norska motsvarigheten till Nutella) och skar det sedan som trekanter. Eller så kunde hon göra lefse (tunnbröd) med smör och socker som hon rullade ihop till oss.

Min stora utmaning just nu är alltså att hitta något bra substitut för Pågenlimpan. De recept jag hittills har provat på (åtminstone 5-6 stycken) går inte att jämföra med vanligt bröd, inte på långa vägar. De smakar ofta väldigt mycket ägg. Kenny kallar dem bluffbröd eftersom äggen gör att det mest är fluff men jag har inte gett upp än, jag fortsätter leta.

Eftersom jag ammar och har en hungrig familj att tänka på så blir det inte 100% LCHF. Dessutom så inser jag att jag har alldeles för lite kunskap om mat, vad som är vad av kolhydrater, protein, kalorier, bra fett och dåligt fett och så vidare. Jag har aldrig någonsin brytt mig om matinnehåll och vill nog säga att jag kommer från en familj där ingen av oss riktigt intresserat sig för det heller.

Jag har en app som ger mig betyg på det jag äter och jag kan vara helt inställd på att jag ätit en jättebra måltid tills jag registrerar den och ser att den där persikan gav mig dåligt betyg. Men som sagt, det kommer inte göra att jag slutar äta persika, men det ger mig insikt. Bästa betyg hittills var igår när jag åt ett gäng cerranoskinka tillsammans med en stor bit Brie, ”perfekt måltid” sa min app och det tyckte jag med.

Nästa steg för mig blir att börja röra på mig. Jag har inte alls haft lust att gå promenader och dessutom så är Tuva inte helt tillfreds med att ligga i vagn heller så vi får se vad jag kan koka ihop. Jag återkommer framöver med status på fläsket.

0

Livets första!

Idag ville Kenny kompensera sin ständigt (det ordet la jag till själv) återkommande frånvaro med lite familjetid och hade tänkt att ta med Felix på bio, hans första!

Vi var naturligtvis inte ute i god tid när vi drog hemifrån men Kennys lastbil går inte att påverka så mycket hastighetsmässigt så det blir vad det blir.

För att hämtningen på dagis skulle gå så snabbt och smidigt som möjligt så förberedde jag Kenny på vad Felix haft på sig när jag lämnade honom i morse så att han skulle få med sig samma tillbaka, dvs gul regnkappa, svarta stövlar, svart tjocktröja och sitt gula paraply.

När Kenny kom springandes till bilen, bärandes på Felix hade han en långärmad t-shirt och en blå bomullsjacka, alltså varken stövlar (eller skor), regnkappa eller paraply.

Jag frågade Kenny varför han inte tagit de kläder som jag berättat att Felix kommit dit i och då svarade han att han trodde att jag berättade om hans kläder för att han skulle känna igen Felix bland alla barn på gården. Är det inte lustigt hur olika vi tänker?!

I bilen berättade vi för Felix att han skulle få gå på bio och insåg rätt omgående att han inte hade en aning om vad vi pratade om. Han frågade lite trevande och hoppfullt om det var leklandet vi menade (han älskar lekland!) och jag försökte förklara att det var en stor salong med massa stolar och en jättestor tv som visade film men när vi kom till parkeringsgaraget så frågade han om det var bion så jag tror inte min förklaring gick hem.

Utanför biografen blev ögonen stora som tennisbollar när vi gick förbi allt godis men han nöjde sig ändå med popcorn. Jag pussade killarna hejdå, och rullade iväg med barnvagnen, ganska avundsjuk över att inte få vara med om Felix första biobesök. Men det var mitt val.

Tuva hade en trött dag idag och somnade ovaggade redan igår kväll.  Jag väckte henne i morse vid halv nio då vi åkte till dagis men så fort vi kom hem så somnade hon igen efter mat och sov till kl 13, och jag tror nästan att det var jag som väckte henne då när jag för nionde gången gick in till sängen för att kolla om hon verkligen inte vaknat än.

Tror ni hon sov under min ”egentid” i Mall of Scandinavia?! Jo tjena. I nästan två timmar gick jag runt med en skrikig Tuva på ena armen och vagnen i andra,  klibbig av svett och inte alls så fräsch som jag kände mig när vi åkte hemifrån. Så fort jag försökte lägga ner henne i vagnen så började hon skrika. Efter en stund så gav jag upp tanken på att få något uträttat, Tuva kunde inte bry sig mindre om mina önskemål med eftermiddagen.

Jag satt i soffan utanför salongerna när Kenny och Felix kom ut. Felix kom fram till mig, med armarna i kors, jättesur och sa med sin trotsigaste röst ”filmen är slut, jag vill ha mer”. Och popcorn ville han ha mer av också. Det gick knappt att prata med honom, han ville ha mer av allt! Kenny tog över bärandet av Tuva som naturligtvis somnade inom ett par minuter. Alltså va fan?!

Kenny berättade att han hade varit jätteimponerad av filmen, Hitta Doris. Till och med ljusslingorna i trappan i salongen var jättehäftiga. Första kvarten av filmen hade Felix bara tyckt ”wow” om allt. Det verkar också som att han hängde med i hela handlingen och kände med karaktärerna i filmen när de blev ledsna och glada.

Humöret var som sagt väldigt varierande efteråt och jag misstänker att han var väldigt trött efter att ha fokuserat på filmen i nästan två timmar. Argast och mest ledsen blev han dock när vi vägrade låta honom bada i inomhusfontänen i gallerian. Kenny sa åt honom att han inte kunde bada för ”du har ju kläder på dig”. Då började han genast klä av sig förstås. Vi lyckades manövrera bort honom därifrån och bestämde oss för att inte utmana ödet genom att äta på någon av restaurangerna där, ibland måste man veta sin gräns. Väl hemma så var Felix inte ett dugg svårsövd i alla fall. Inte jag heller.

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑