Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Kategori

Sjuk

Arbetsglädjen är stor!

Jag myser över att få jobba igen efter sjukkaoset. När klockan passerar fyra så sitter jag kvar, njuter av att det börjar bli tyst på kontoret. Jag trivs med att få göra vuxensaker igen och inte snyta näsor, servera mat, diska, plocka och tvätta.

Fast det som är allra bäst är förstås att mina kära små älsklingar mår bättre. Det är fortfarande lite hostigt och snorigt men febern verkar äntligen vara utrotad. Nu hoppas jag att vi har gjort vårt och kan slippa elaka baciller framöver.

För övrigt så är jag sjukt taggad över att Felix ska gå på skidskola några helger framöver. Jag är nästan lite övertaggad och kommer att bli så besviken om han inte gillar det. Jag kommer att muta honom med godis i värsta fall för jag har redan mentalt ställt in mig på alla kommande skidsemestrar som vi ska ha.

Tittut!

Det slår aldrig fel! Är det någon gång då ungarna pinkar i sängen så är det samma kväll som man har bytt sängkläder. Nu har ju inte Felix haft blöja senaste två och ett halv åren så Tuva har tagit över stafettpinnen med att pinka snett i blöjan, eller vad det nu är som de gör.

Men det är det minsta problemet just nu. Sedan förra lördagen så har vi legat hemma sjuka! Alla utom Kenny.

Förutom att det är jättesynd om mina stackars barn som har haft hög feber, snuva och en grymt elak hosta, så är det dessutom synd om mig som också varit sjuk och mitt i det fått ta hand om mina superynkliga barn. Herregud vilken resa.

Felix hade runt 40-graders feber ena dagen och jag tyckte så synd om honom som låg där nerbäddad i soffan och såg så sjuk ut så jag gav honom maxdos av Alvedon. En halvtimme senare studsade han runt och drog fram leksak efter leksak som han stojandes kastade runt. Så höll han på ända fram till kvällen då febern kom tillbaka igen.

Tuva har tagit mammigheten till en ny nivå under den här perioden. Hon går runt som en zombie, likblek i ansiktet, hålögd med rödkantade ögon, ropandes på mig med armarna uppåt i en ”bär-mig”-pose. Hon följer varje steg jag tar, gnällandes. Men sätter man sig ner en minut, då skaffar hon sig uppmärksamhet genom att gå till Nisses kattmat eller kattlåda, för då vet hon att jag kommer springandes.

I fredags lämnade Kenny Felix på dagis, då hade han varit feberfri en dag och hade ”bara” hostan kvar. Vid lunch ringde dagis, då hade de gått in från gården och när Felix kom in i värmen så däckade han ihop. Så han kom hem ynklig, med feber igen.

Trevlig helg!

2017-12-14 En ovanligt vanlig dag

Barnen vill knappt äta frukost, jag tror de dricker sig mätta. Felix går i kylskåpet konstant och dricker jordgubbsmjölk eller chokladmjölk och så dricker han vattenmelonshake till lunch. Vi resonerar att de får dricka nästan vad de vill, bara de dricker. Själv tar jag en vätskeersättning då och då, jag är genomsvettig bara av att packa ihop badväskan.

Tuva börjar dagen med att sätta på sig Felix hjälm och försöker gå ut, hon är tydlig med vad hon vill. Det är dock okej att bada också och bada gör vi. Det är knappt så att vi kommer upp ur poolen. Vi tänker att vi ska gå ner till stranden och bada men så kommer vi aldrig dit. Skamligt värre att bada pool i Thailand! Innan barnen fanns så brydde vi oss inte ens om ifall hotellen hade pool eller inte.

Hela dagens badande gjorde barnen väldigt trötta så när semesterns första regn kom ikväll runt middagstid så gick vi och la oss.

Här är dagens film

Nä!

Runt klockan åtta startar dagen, hostandes och snörvlandes. Fasiken om jag blir riktigt sjuk igen! Båda ungarna tävlar om att ligga närmast mig, Felix brukar vinna genom att lägga sig på mitt ansikte.

När Kenny och Felix åkt till dagis så matar jag först fågelungen och sen får jag försöka få i mig mina mackor snabbt innan det är dags för första bajsblöjan.

Jag tömmer diskmaskinen, stoppar in den nya disken och sätter sedan Tuva i lekhagen så att jag kan gå ut och hänga tvätt. Lekhagen som jag precis köpt (begagnad) kallar jag ”friheten”. Nu kan jag gå på toa, ta en snabbdusch om jag har tur, göra en kopp te som jag inte kommer att hinna dricka, utan att Tuva klättrar upp på bokhyllan, geggar med Nisses matlåda eller leker med kattsanden.

Jag bygger lite hus, dvs skickar mail till hustillverkaren och kommunen, kollar in agendan för morgondagens möte i Oslo, surfar såklart FB och Instagram också. Lägger upp en ”happy life-film” på Tuva när hon backar ner från vår höga säng. Får lite ångest efteråt över att jag lägger upp så mycket av mitt liv på sociala medier. 

Tuva är trött igen, men snabbsövd. Det är så mycket värt Tuva! Jag inser att jag antingen måste åka och handla eller baka något eget till avslutningsfikat på dagis som Kenny inte kommer hinna till. Jag bakar muffins, jag orkar inte stångas med massa folk. När allt är bortplockat och rengjort och muffinsen står rykande på bordet lägger jag mig bredvid Tuva och betalar räkningar. Hon brukar sova längre om hon känner att jag är där, idag är inte en sån dag. Idag är en dag då hon ska sova en timme mindre än hon brukar. Jag hinner i alla fall registrera mina föräldraledighetsdagar på Försäkringskassan innan Tuva vaknar.

Bajsblöja igen, innan maten. Jag värmer på laxbullar i hummersås, Tuva tittar på gaffeln jag håller fram och skrattar åt mig. Jag trycker i henne en bit, den går ner, följande bitar spottar hon ut på den nytvättade tröjan jag precis tagit på henne. Jag kan glömma att hon kommer äta laxbullar! Hon får påsgröt istället.

Pappa, Eva och Kattis ska komma senare för att fira Tuva så jag förbereder köksbordet och städar av det. Nu är det dags att smöra en macka, hälla saft i flaskor och packa ner muffinsen i väskan inför picknicken. Jag tittar ut och ser att regnet vräker ner och det blåser ordentligt. Vinterjacka på för Tuva och regnjacka för mig.

Felix står och gråter vid en fröken när jag kommer. ”Filip tog min sten”. Fröken; berätta för mamma vad du gjorde först då. ”Jag kastade sten på Filip”. Okej.

Föräldrarna ställer huttrande upp sig på led framför barnen. Det blåser verkligen ännu mer här på dagis! De minsta barnen skriker för att föräldrarna är inom räckhåll men inte nåbara och de stora gråter för att föräldrarna inte är där.

Precis som förra året så är Felix inte intresserad av någon himla sånguppvisning. Han springer skytteltrafik mellan mig och barnen tills jag säger att han måste stanna där. Då sätter han sig vid en fröken och ser sur ut. Han börjar prata för sig själv och försvinner sedan någon annanstans i blicken.

Det blir tack och lov picknick inomhus, så 20 barn och föräldrarna till dessa armbågar sig in bland alla barn som nu ska ta av sig stövlar och regnoveraller, vissa med en Tuva på magen också.

Vi hittar en plats på golvet där vi kan äta kaviarmackor och muffins. Felix och mitt samtal går trögt för så fort jag berättar något eller ger honom macka eller muffins så måste han uppmärksamma detta för någon. Vem som helst! ”Hallå hörrni, jag fick en kaviarmacka”! ”Hallå, morfar kommer till mig idag”! Osv.

Jag går först av alla och tackar högre makter att jag kom i tid eftersom föraren till någon bil efter mig inte har tänkt hela vägen utan nu blockerat utfarten för alla senare bilar.

Felix börjar tjata om fler muffins innan vi kommit innanför dörren, han får dessutom syn på alla M&M’s som jag hällt ner i en prydnadsskål och ställt på hyllan ovanför matbordet bakom en högtalare. Det Felix inte ser är inte värt att se, snacka om att ha öga för detaljer!

Nu är det dags att börja med maten för alla oss och inkommande gäster. Jag skivar och steker korv, byter bajsblöja och kokar makaroner, dukar, plockar ner Tuva från diverse möbler, hindrar Felix från att göra fällor för Tuva, dukar och torkar Felix när han är klar på toaletten (vi har tagit bort pottan nu). Kenny ringer och säger att han ska möta upp sin jobbarkompis som ska lämna tillbaka vår båt. ”Vi kommer hem med pizza sen.” Han har glömt att alla är här. Nej Kenny, alla är här och vi ska äta köttbullar och korv nu, det får bli en annan dag.

Felix går upp på högvarv när pappa, Eva, Kattis, hunden Texas, Tuva, Nisse och jag trängs på samma yta. TITTA PÅ MIG!!! Ingen får föra ett samtal för det är bara han som ska höras. Det eskalerar under middagen. Tuva skriker så fort munnen är tom och även efter hon har tröttnat på mat, jag skriker också.

Jag ruttnar flera gånger på Felix och mina händer börjar nu darra av sig själv. Kenny ringer och säger att hans kompis med barn och fru kommer hem till oss ändå, ”lite snabbt”. Så en halvtimme senare ramlar de också in. 

Tuva börjar känna av kvällen och vill bara vara med mamma. Felix blir sur för att han bara får en muffins. Sen börjar han leta fram alla leksaker som låter och kan störa oss. Läggdags!

När jag äntligen lyckats borsta tänderna på Felix så stänger jag toadörren lite för snabbt när vi går ut så att Felix får handtaget i huvudet. Det är ingen stor grej men i det här ögonblicket då allt suger och det är läggdags så blir han ledsen. När han är ledsen så börjar han också att hosta och sen kräks han på grund av det, i hallen.

Vi kramas och han somnar på sex minuter. Frid! Våra sista gäster förstår kaoset och rör sig hemåt. Jag tar blodtryck, 135/85 och 88 i puls. Är det därför jag darrar? Jag känner en begynnande huvudvärk. 

När vi landar i soffan så dröjer det inte länge förrän det piper från sovrummet. Felix behöver pinka. Jag bär honom till toaletten, sätter mig framför honom och säger åt honom att hålla ner snoppen, tre gånger. Sen kommer kisset, fram i en stråle mellan hans ben ner på golvet. VA FAN!!

Kenny tar över röran, nu behöver jag få lugn annars går jag i bitar. Tuva somnar efter en stund och jag brottas med hostan som inte låter mig lägga mig ner. Jag fasar över risken över att bli sjuk och att inte kunna komma ifrån det här under ett par arbetstimmar. 

God natt! 

Var är vi?

Jag har så fina barn! De är skitjobbiga ganska ofta men de är så fantastiska, ändå.

Båda barnen är så nyfikna på allt och jag tror det är därför de också är en utmaning. Felix vill prova allt, vad händer om jag kastar den här grejen i golvet? Vad händer om jag klättrar upp på Nisses klätterställning och balanserar över till öppna spisen? Kan man ha sönder en tältpinne? Får jag kanske popcorn om jag skriker så högt jag kan? Slipper jag gå och lägga mig om jag bråkar med mamma? Är idag den dagen då jag inte behöver borsta tänderna?

Tuva är i en mer begränsad form men ändå mer nyfiken är Felix var i den åldern, tror jag. Jag är övertygad om att hon är så svårsövd för att hon inte vill gå miste om någonting som kanske kan hända när hon sover. Hon kan vara hur trött som helst men kämpar med alla medel mot sömnen. Häromdagen stod hennes gåvagn mot bordet och då upptäckte hon att hon kunde klättra upp på bordet. Sen när hon insett det så hittade hon andra saker att använda för att komma upp. Hon snappar upp så många saker just nu, men vänder man ryggen åt henne så kryper hon snabbt bort till kattmaten eller kattlådan. Mmmm mums. ALLT ska in i munnen, hon är som besatt. 

Så förutom att jag försöker reparera mig själv som fortfarande är dålig med en galen hosta och näsa som rinner så springer jag efter mina småglin. Hela tiden. Det kanske är därför jag aldrig blir frisk.

Stackars mig!

Jag behöver bättra på mitt karmakonto, om man nu ska tro på sånt men senaste veckan har inte varit min vecka!

Felix var ju hemma en vecka från dagis då han hostade och hade feber. Lagom till att han var feberfri så började jag få klädsamma rosor på kinderna. Det här var i söndags, förra söndagen alltså. 

Sedan dess har jag haft feber varje dag som är värst på kvällen, huvudvärk, ont i kroppen och huvudet och en riktigt ruskig hosta. Jag har trott varje dag att ”nu måste jag bli bättre imorgon”, men igår på dag nio så gav jag upp och åkte till Närakuten.

Inte ens två minuter fick jag med skitdoktorn. Jag satt i ett undersökningsrum som han kom instormande in i och frågade vad som var problemet. Han hade inte ens tid att sätta sig ner när han lyssnade på lungor och tittade ner i halsen. Han konstaterade ”en icke specificerad akut infektion i nedre luftvägarna” och slängde på mig hostmedicin och penicillin. Klart!

Jag förväntade mig inte att träffa en doktor som skulle sitta och hålla mig i handen och trösta lilla knyttet. Men om jag, i mitt tillstånd, har tagit mig till en läkare, så tycker jag att jag åtminstone att jag kan få ett par minuter då dr Darshan sitter ner och tittar mig i ögonen när jag beskriver min misär.

Nu har jag i alla fall börjat min kur och imorse vaknade jag utan feber och huvudvärk. Dock så var magen trasig och nacken är ur led eftersom jag bullat upp med kuddar när jag sover för att inte hosta så mycket. Men vad är väl en bal på slottet..

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑