Det var enklare att packa ihop allt idag när jag visste att vi bara skulle frakta allt två hundra meter från nuvarande hus.
Jag har nu till och med unnat mig lyxen att packa upp väskorna nu. Huset vi hyrt närmsta veckan har tre sovrum, nio bäddar, två badrum, kök, vardagsrum, tvättmaskin och en stor altan.
Vi hade en väldigt varm dag idag, man måste nästan ligga i vattnet hela tiden. Det är i och för sig ingen som klagar över det.
Det här huset vi fått låna är ju toppen. Jag inser att det förenklar så mycket med barnen att ha lite större ytor att vara på och att kunna äta hemma istället för på restaurang. Dessutom så gillar vi poolen här på området som passar perfekt för ungarna att leka i, därför har vi bokat ett hus här i en vecka framöver, med inflyttning imorgon.
Idag provade Felix sina gamla simglasögon för första gången på riktigt och sen kunde vi inte få upp honom ur poolen, han dök och dök och dök. Till slut fick vi muta honom med läsk för att han skulle komma upp och andas i ett par minuter.
Tuva ligger mest och guppar fram och tillbaka i sina armpuffar. Hon vill inte att man leker med henne eller rör henne, utan hon vill bara ligga och guppa själv.
Till kvällen for vi ut med moppen. Som tur är så valde vi att ta med barnens egna hjälmar från Sverige och nu när man väl är här så känns det som ett bra beslut för ungarna älskar att åka moppe, så det kommer att bli en del sånt också.
Kenny: Vad tänker du om vinterresa i år?
Jag: Nej, jag känner inget behov av att åka någonstans i vinter i år.
En månad senare så sitter vi på planet till Thailand.
Hopplösa är vi. Det är ingen av oss som stoppar den andra och då blir det så här, andra resan till Thailand i år. Vad vi inte hade räknat med var att bygglovet skulle dimpa ner i postlådan, dagen efter att vi hade bokat och betalt resan. Hoppsan.
Nu är det som det är, och vi sitter här, i Mae Phim för ögonblicket, och passar på att må himla bra. Och att bada. Nu minsann ska det badas för flera år framöver.
Planen är att inte ha en plan. Vi åkte hit, bokade hotell för två nätter på morgonen på Arlanda. Vi kom hit, träffade våra kompisar, fick ta över deras hyrda hus med pool både på altanen och en stor på området, i ett par dagar, inklusive moppe med sidovagn.
Det närmaste problemet jag har just nu är att bestämma mig vad jag ska äta imorgon bitti. Men nu när ungarna och Kenny somnat så kan jag ta mig en funderare.
När vi var i Thailand i april så skrev Kattis till mig och frågade om vi ville följa med en vecka till Grekland i juni. Just då kändes det långt bort så jag sa ja medan Kenny inte var ett dugg sugen och tackade nej.
När vi nu skulle åka så var jag inte supertaggad. Jag avskyr ju som bekant att packa och att dessutom ha barnen ensamma en vecka är rätt slitsamt. Nu är ju både Peter, mamma och Kattis med men det är ändå mitt ansvar.
Vi bor superfint i varsin lägenhet, vägg i vägg med varandra med egen pool. Det är varmt och skönt väder och vackert runt omkring oss, men jösses så skönt det är att lägga sig på kvällarna.
Det är verkligen en utmaning att gå till restaurang och äta tre gånger om dagen. Jag har aldrig varit på ett hotell med så mycket barn där samtidigt. I matsalen är det samma ljudnivå som om det satt 15 förskoleavdelningar och åt. Vi har helt gett upp tanken på att försöka ha någon slags diskussion vid måltiderna utan vi försöker bara få i oss maten för att sedan kunna rymma ut i friheten igen. Jag måste komma ihåg att sluta med all inclusive!
Vi kunde ha stannat lite längre, som vi brukar säga, men samtidigt tyckte jag att det kändes helt okej att åka hem. Vi ska ju bygga hus! För att inte tala om att vi ska hinna njuta av våren innan det blir sommar.
Felix fick välja taxi till flygplatsen. Jag bad Kenny om att fixa en minivan som vi kunde åka med men istället så kom han och Felix tillbaka med en uppgraderad tuktuk. ”Det är roligt för barnen”. Barnen somnade efter tjugo minuter och kvar blev vi, med vinden i håret, men det var skönt.
Lite mer oskönt var det när vi blivit avsläppta vid departures, dragit allt bagage genom säkerhetskontrollen precis innanför dörrarna och sedan insett att taxin släppt av oss på inrikesterminalen. Det var bara att lasta in allt i bussen som gick mellan terminalerna och göra om samma procedur med säkerhetskontrollen på rätt ställe. Fördelen med tidsförskjutningen var att alla charterturister checkat in för länge sedan och vi gled därför direkt fram till disken utan att passera någon kö.
I nästa säkerhetskontroll så blev vi kroppsscannade! Thailand är alltså så modernt att de har såna maskiner nu. Man gick in i ett litet bås med två öppningar och höll upp armarna och blev scannad. Ungarna fick gå i en gammal hederlig portal.
Vid det här laget så var båda barnen trötta och hungriga, läs jäkligt skrikiga. Vi letade snabbt upp en Burger King och hivade ut tuttarna för att få en snabb lösning på problemet. Lagom till att allas munnar var mättade så var det dags för boarding. Jag hann inte med någon shopping alls! Inte ens några flaskor vatten hann jag köpa. Kanske lika bra.
Hemresan gick ganska okej. Felix hade en stund av trots då han vägrade att gå med på att sova på planet, men han lät sig övertalas och somnade till slut. Tuva är lite värre, hon är så nyfiken på vad som händer runt omkring hela tiden. Det känns som att hon tror att hon går miste om något om hon somnar, vilket hon säkert gör.
När kaptenen tände upp kabinen och ropade ut att det var frukost två timmar innan landning, när man äntligen fått Tuva att sova, ja då var jag lagom imponerad. Jag har ett och annat att säga om det påhittet Thomas Cook! Ni underlättar inte för någon att väcka upp alla 330 personer för en torr fralla med en blöt ostskiva, TVÅ TIMMAR INNAN LANDNING PÅ EN NATTFLYGNING. LÅT FOLK SOVA! Det är ett hån mot alla barnföräldrar!
Ja, just saying! Men nu är vi hemma i alla fall.
Det blev ett byte till alltså och vi hamnade på The Leaf Oceanside, ett Ving/Tui-hotell med många svenskar.
Nu när vi flyttat till andra sidan berget så fick vi se betydligt mer regn än tidigare också. Vi träffade en kille första dagen som vänligt meddelade att ”det här är första dagen på en vecka som vi har sol”. Som tur är så följde solen med oss till den här sidan också. Det kom visserligen enorma mängder regn men det satte igång först på eftermiddagarna.
I poolen på hotellet så träffade Felix en kille, Wille (jag heter Wille, INTE Rille!!) som var sju år. När Felix såg Wille hoppa runt i poolen och simma och dyka utan puffar så bestämde sig Felix för att han också kunde simma och helt plötsligt så kunde han det. Dagarna innan då vi övat på att simma så skrek Felix högt efter hjälp så fort vi kom en armlängd bort från honom men efter mötet med Wille så fanns det inget behov av oss längre. Det var en väldigt skum känsla att sitta vid poolkanten och se sin lilla filur hoppa ner i poolen och sen simma tillbaka till stegen alldeles själv, och så självklart.
Idag lämnade vi det här fina hotellet med den fina stranden. Även den här gången var det lite nervöst att åka från ett hotell som vi trivdes kanonbra på till ett nytt som vi inte sett mer än på bilder på internet.
Att resa med barn i Thailand är lite udda. Thailändarna är överförtjusta i barn och kommer och gullar med barnen hela tiden, eller ja, Tuva får betydligt mer uppmärksamhet för att hon är bebis, ungefär som Felix fick när vi var här med honom när han var bebis.
När Felix var bebis så ville alla Thailändare bära honom hela tiden, som tur var så gillade inte Felix det för han skrek direkt när någon annan än vi bar honom. Tuva blir överlycklig när någon kommer fram till henne eller bara går förbi och tittar på henne, hon är en riktig publikfriare. Här har folk dock inte varit så hysteriska med att bära henne så det har inte varit något orosmoment att barnen är ute på drift.
Behovet av uppmärksamhet har gått i arv, från Kenny vill jag påstå. Om Felix ser att folk tittar på honom så går han upp i varv, från en sekund till en annan. Han har inga problem att ha en stor publik till sina ”uppträdande”, ju mer publik desto bättre. Kan han sen dessutom överrösta alla med sin sång ”vi ska bada nakna på Sergels Torg och leva livet utan sorg” om och om igen, ja då är livet topp!
Asså, vilka hotell vi har hittat. Asså, vi bor så bra! Så kunde det ha låtit om Felix skulle beskriva hotellen. Han börjar just nu alla sina meningar med ”asså”. Asså mamma, jag vill ha frukost. Asså, så får man inte göra, osv. Det låter så gulligt nu när det är nytt, vi får se hur länge han får hållas.
Vårt andra hotell var också superbra! Jag tror vi betalade runt 700kr natten och det var en helt annan standard än hur vi bott tidigare år. Personalen här förstår vad man säger och bryr sig dessutom om vad man säger. Behöver man hjälp så hjälper de till, är maten för stark så skickar de in en ny maträtt och allt fungerar i rummen.
Det har varit superskönt med ett rum med poolaccess. Poolen var superfin med en liten oas i mitten med fyra solstolar, fem meter från rummet, där jag har fått några timmar för mig själv varje förmiddag i flera dagar medan Felix lekt med sitt lego och Tuva vilat med Kenny. Jag har under den tiden lyckats läsa ut en bok. Oh heliga ensamslappartid!
En annan positiv sak med hotellet är lekrummet, strategiskt placerat bredvid frukosten. Så fort Felix ätit klart så har han kunnat springa in och leka där medan vi ser honom men kan fortsätta med frukosten.
Nästan varje dag kommer en ordentlig regnskur, oftast när vi äter lunch eller på kvällen, annars har vi haft det väldigt skönt.
Vi har det väldigt bra överlag. Det är en utmaning med Felix ibland när han är så envis och arg, när han inte får som han vill. När man för 10:e dagen i rad bråkar om att han måste äta lunch för att få glass så tryter tålamodet, som tur är så går humöret över lika snabbt som det kommer. För båda. Tuva är inte heller så enkel hela tiden men för henne räcker det oftast att man ger henne uppmärksamhet så är hon nöjd igen. Ungefär som när jag är arg och man ger mig mat, då blir allt bättre.
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer