Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Vem hade trott att Kenny skulle gå med mig på ett dop i kyrkan för ett par månader sedan?! Med tre minuter tillgodo så sladdade vi in på parkeringen vid kyrkan och traskade in efter att prästen sagt till Kenny att avsluta sitt mobilsamtal.

Det var mycket Gud och Jesus, jag fick nästan intryck av att Therese och Anders hade adopterat Jesus son ett tag och när föräldrar och faddrar skulle hålla upp händerna intill det lilla barnet så kom tanken på ett väckelsemöte upp i huvudet.
Både jag och Kenny gjorde ett gott försök att sjunga med i psalmerna men när prästen la ribban genom att sjunga i falsett så hade vi inget val än att ge upp. Målbrottet har vi passerat för länge sedan.

När vi fått både smörgåstårta och prinsesstårta och tittat på alla fina presenter som lilla Victor ska roa sig med framöver så var det dags att hasta vidare till nästa tillställning.

Eftersom Betsy och Jocke uppenbarligen flytt landet och vänner för att gifta sig i hemlighet i somras så kände vi att vi hade gått miste om åtminstone en fest och detta hade Camilla styrt upp på bästa sätt genom att bjuda dit dom på en parmiddag. Nu blev det många par förstås eftersom vi samlades ett gäng och överraskade dom istället.
Det blev hur trevligt som helst med god mat och mycket dricka, till somliga. När groggarna började bli starkare och starkare och kylan började tränga sig på så tackade jag och Kenny för oss och åkte hem.

Meningen var egentligen att vi skulle gått upp tre i natt för att åka till Säffle för ett jobb. Det sket sig dock redan där när Kenny försov sig till fem och troligtvis såg hur trött jag var och därför lämnade kvar mig i sängen. Han åkte därför hem till södra sidan för att sätta sig i lastbilen och upptäckte inte förräns han kom fram att nycklarna till lastbilen låg kvar hos mig. Så, trots tidsnöd så var det bara att ta en sväng tillbaka till mig för att hämta nycklarna.
Själv låg jag kvar i sängen och märkte ingenting av strulet, men någon ska väl göra det också!

Meningen var ju att jag skulle gå och lägga mig sådär supertidigt igår eftersom jag skulle upp svintidigt imorse, men det blir ju sällan som jag tänkt mig nu för tiden.
Så, runt tolv i natt så somnade jag äntligen och vaknade lyckligtvis när klockan skrek ljudligt i mitt öra kvart över fem.

Dagen tillbringades i Oslo på ett väldigt intressant möte och tiden bara sprang iväg från oss vilket gjorde att vi i all hast fick slänga oss in i en taxi strax före klockan tre på eftermiddagen för att ta oss till flygplatsen igen.

Efter en dag som den här så känns det som att man avverkat två dagar. Och apropå tidsfördriv så har jag nu kommit på vad katter gör på dagarna – ingenting! Jag har ju haft ett par katter i mitt liv och ofta funderat på vad dom gör när dom inte är hemma och sover och uppenbarligen så går dom bara någon annanstans och fortsätter att sova. Nu verkar det i alla fall som att jag fått en altankatt.
Min altankatt har hittat en hörna i min utesoffa där den gosar ihop sig och skitar ner min fina märkeskudde. Nio av tio gånger som jag är ute på altanen så ligger den där och sover vilket jag tycker räcker som underlag för min analys om att katter måste vara de slöaste djuren som finns.

Igår så lät altankatten mig klappa den och fem minuter senare så stack den in huvudet genom altandörren, tittade sig omkring och sa mjau, sen vände den och gick och la sig på kudden igen! Vi är homies med varandra nu, jag och altankatten!

Barndomsminne:

När jag landat hemma igår och fått gjort lite husliga sysslor så ringer Kenny och beordrar mig att åka till den södra sidan. Med tanke på att vi normalt sett vistas till 99% på den norra sidan så krävs det inga argumentationer för att jag ska lyda.

Väl på plats i söder så överraskas jag av tända ljus i kandelabrar, en 3-rätters middag med vin och en film på det!
Jag har pratat om min himla goda fisksoppa nu i evigheter utan att jag har kommit mig för att tillaga den, vilket gjort att Kenny nu ställt sig och lagat en fisk- & skaldjurgryta. Snacka om dolda talanger!
Min köttfärssås känns plötsligt inte så exotisk, fast å andra sidan så häller jag ju i jätteäckliga champinjoner för hans skull och det måste ju tillhöra kategorin romantik?!
Sen att han kunde ha hyrt en mer romantisk film än Scream 4, ja det är en annan sak, det blev ju en efterlängtad filmkväll i alla fall tillsammans med Ben & Jerry!

När jag sätter mig i bilen på morgonen och slår på vindrutetorkarna så hör jag på radio att väderprognosen säger att det ska bli uppehåll hela dagen och att vi därför slipper regn.
Hos mig har det regnat hela dagen!
Jag kan förstå att det är knepigt att förekomma vädret och förutspå framtiden men borde det inte höra till grundkunskapen för en meteorolog att kunna titta ut genom fönstret och se att det faktiskt regnar innan man gissar på uppehåll?
Om inte annat så skulle man ju kunna ta en livlina och ringa en vän: Hurru, regnar det hos dig?

Som den amatörläkare jag är så diagnostiserar jag min tristess och rastlöshet som ett tecken på att jag mår bättre, vilket i sig bör innebära att det blir en arbetsdag imorgon om inte morgonformen kommer med några överraskningar.

Det är så galet tråkigt att vara sjuk! Trots att det finns massor av saker att ta tag i hemma, som tvätt och städning så orkar kroppen inte med det, vilket gör att det ändå ligger och väntar på mig trots att jag varit liggandes i tre dagar.

Det som gör tillvaron lite lättare i såna här sjuka stunder är när Kenny kommer hem med en matkasse och ställer sig och ordnar mat till oss och dessutom städar upp efter sig! Sen att han åkte till butiken för att köpa Ben & Jerryglass, men glömde just…glassen, ja det är en petitess.

Idag såg jag fram emot en likadan, ompysslande kväll, men den grusades dessvärre av hans hastigt påkomna arbetstripp till Älvdalen. Men nu vet jag vilket potential det finns till nästa gång jag blir sjuk.

Så åkte jag dit till slut!
Jag har inte varit sjuk på över ett år, men nu så har jag råkat ut för några superbakterier som kämpat sig förbi immunsystemet. Resultatet av det är att jag nu ligger till sängs med huvudet fullt av snor, en hals som värker och med en rosslande hosta som slår i ryggen. Fy!

Jag hade det på känn redan när vi kom hem efter en Kennyutflykt i lördags i Västeråsskogarna. Killarna trampade målmedvetet fram i skogen i jakt på en antenn medans jag och Kattis släntrade fram utan någon brådska i jakt på kantareller.
Nu visade det sig dock att den enda som var jagad var jag!

När vi var tillbaka vid bilen efter diverse ”fallskärmshopp” och kantarellplockning så hade Kattis plockat mer än 20 fästingar från mig! Dom satt överallt på mig, från topp till tå. Jag vet inte om det finns vissa arter av fästingar som dras till blondiner, men om Kattis, som gått på samma stig som jag, fick två fästingar på sig och jag fick över 20 stycken, då börjar man ju undra?!
Saken förbättrades inte av att myggen var på oss som flugor på hästar, vilket gjorde att det kliade på hela kroppen när vi åkte hem! Usch!

På kvällen där så kände jag den stora klumpen i halsen och igår var förkylningen ett faktum! Man glömmer bort hur skönt det är att andas genom näsan när man inte varit sjuk på länge!

När jag ligger på kvällen och oroar mig för att hoppa ur flygplan på 4000 meters höjd så kommer galningen hem ett par timmar senare och har hoppat från ett höghus på 120 meter!

Jag, som tidigare varit näst intill manisk på ordning och reda blir upplyst av stök-Kenny om att jag borde fälla ner toalettlocket! Ingen av manligt kön har någonsin bett mig att fälla ner toalettlocket, det har snarare varit någon omvänd diskussion om toalettringens rätta plats.
Snacka om kontraster!

Jag läser idag om att 60-wattslampan håller på att fasas ur för att försvinna helt och hållet med alla vanliga gamla glödlampor nästa år. Det är märkligt hur vissa saker kan intressera mig men jag känner ett visst behov av att bunkra glödlampor nu. En vanlig 60-wattslampa kan inte ersättas med samma effekt som de energisnåla varianterna, så är det bara! Det är som att försöka ersätta gamla hederliga, sockersöta Frosties med en ny variant med endast 1/3 socker i, det fungerar aldrig, det blir bara en blek kopia!

Så är jag nyss hemkommen från Göteborg där jag tillbringat dagen med en kurs i fördjupad arbetsrätt. Eftersom jag hade ett par timmar över innan läggdags igår så beslöt jag mig för att ge mig ut på en shoppingrunda i Nordstan på jakt efter nödvändiga saker, som kläder.

Jag tror jag var inne i 80% av klädbutikerna och kom ut helt tomhänt! När jag såg Esprit visste jag att räddningen fanns inom räckhåll, det existerar inte att komma ut från den butiken utan minst en påse.
Nu vet jag inte vad som hänt med höstmodet eller med Esprit, men inte ens där fanns det ett plagg som ens var värt att känna på.
Alltså slutade min shoppingrunda på 65 kr för en macka på Subway! Skandalöst! Och jag som dessutom hade tagit med mig en ryggsäck ner till Götet för att kunna bära hem mina fynd i!

Som jag förklarat förut så har flygresor aldrig berört mig, det är min tid för en kortare tupplur, lite avslappning. Ju värre väder det är desto lättare har jag för att somna när jag vaggas runt i sätet.
Sedan min hoppkarriär nu har startat så upplever jag flygresorna på ett annat sätt. Idag kom jag på mig med att sitta och titta ner och försöka bedöma höjden ner till marken och försöka upptäcka alternativa landningsfält. Det här är inte något jag gör för att jag sitter och längtar efter att få hoppa ut, utan det är snarare en ny, lite skrämmande insikt.

Jag är rädd inför att hoppa ut ur flygplan, jag tycker det är skitläskigt, men jag vill inte låta rädslan vinna över mig! Jag vill hoppa tills jag kommit över skrajtröskeln. Men nu känns själva flygresan upp också skrämmande.
I Sevilla blev uthoppsordningen så att jag och Kenny fick sitta längst bak i planet, alltså närmast ”hålet” ut. När man åker upp i planet så har man en plastvägg som man drar ner över hålet (1,5m x 1,5m) i sidan på planet men när man kommer upp på ett par hundra meter så dras den här väggen upp igen för att få in lite svalka i planet. När vi åkte upp andra gången så blev jag tvungen att sitta längst bak i planet på golvet, 30 centimeter från det stora gapande hålet, rakt ut i luften. Jag tyckte det var skitobehagligt, trots att det är samma hål som jag ska hoppa ut ur ett par minuter senare.

Idag kände jag lite obehag av att stiga på den stora SAS-fågeln, ett stort passagerarflygplan som man till och med ska sitta kvar i! Så varför denna känsla?!

Till och med jag som skulle kunna sova mig igenom en hårdrockkonsert börjar störa mig på allt ljud ute på gatan från spanjorerna som aldrig sover. Visserligen så var det ju sista natten som jag spenderade i Malaga så det gör ju ingenting.

Kenny som för en gångs skull låtit sig lockas av en bok hade inte kunnat slita sig ifrån den innan den var slut, vilket den var klockan tre i natt. Då låg jag och blåste salivbubblor för länge sedan.

Vi hade ingen brådska ut igår morse eftersom molnen var tillbaka. Istället blev det lite plock i lägenheten och en lång frukost med riktig toast and jam!

Ett dopp i havet blev det faktiskt också innan vi gick upp igen och började packa och städa på riktigt inför hemfärd.

Det har verkligen varit en härlig och efterlängtad semester men nu är det verklighet som gäller ett tag framöver!
Adios Malaga!

I söndags morse var förvirringen stor när ett tjockt molntäcke låg över staden. Första gången jag vaknade trodde jag att det var så tidigt att solen inte hunnit gå upp men när det såg likadant ut en timme senare konstaterade jag att solen fanns där uppe men att den bara inte var synlig bakom molnen.

Vi satte oss i den lilla söta, dammiga bilen och åkte mot ett megastort köpcentrum vi passerat igår. Tydligen så är spanjorerna inte så morgonpigga eftersom vi inte såg en tendens till att butikerna skulle öppna när vi kom dit till halv elva. Om dom gick och la sig i tid istället för att börja äta middag vid tolv på natten så kanske dom skulle orka kliva upp i rimlig tid!

Vi åkte därför in till stan igen och hittade ett ställe som faktiskt var villiga att servera frukost trots den tidiga timmen, alltså lunchtid.

Det känns faktiskt lite frustrerande ibland att de flesta är så kassa på engelska. Som till exempel när man är skitsugen på toast and jam och får en grillad macka med smält ost och skinka i med ett marmeladpaket på sidan om. Funderar man ens på om beställningen låter rimlig då eller tror dom att utlänningar är monster som äter vad som helst?!
Jag vet inte hur många frågande blickar vi har fått när vi försökt beställa aioli, sen när vi försöker uttala det på deras sätt, alijoli, så möts vi av -aaaha! Ett litet ”l” kan väl inte göra så stor skillnad på att göra sig förstådd, eller?!

Hur som helst så råkade det bli så att solen plötsligt tittade fram och kanske på grund av diset som legat så fick vi en av dom varmaste dagarna här. Jag tror inte ens det gick en kvart mellan gångerna vi badade i det, idag väldigt svalkande havet.
Och skulle jag gissa så skulle jag säga att halva befolkningen var på stranden idag. Jösses vad proppat det var!

När vi gick upp från stranden ett par timmar senare så värmde det på kroppen lite överallt. Min stortå har för övrigt fått en ännu blåare färg nu med lite inslag av gult, väldigt klädsamt!

På grund av allt vårt ätande så fort vi kommer utanför dörren så bestämde vi oss för att skippa middagen och bli kvar hemma.