Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Herrejösses, vilken hemsk säng vi försökte sova i inatt! Här går man och checkar in på ett hotell trots att vi redan har boende, två timmar bort dock, men så får man en säng som till och med skulle besvära en tonårings oförstörda rygg. Den meterlånga, platta kudden gjorde definitivt inte saken bättre.
Vi vred och vände oss och var nästan tröttare när vi gick upp än när vi la oss igår kväll.

Väl på plats på hoppfältet så hade värmen inte riktigt hunnit komma upp i sin stekheta temperatur än vilket gjorde att vi fick någon timme i normaltemperatur, skönt som attan.

När jag runt lunchtid insåg att min tid närmade sig så skrev jag in mig för hoppning och påbörjade nagelbitandet. I planet på väg upp så var jag så nervös så att jag faktiskt trodde att jag skulle kräkas. Som tur var så var det dags att hoppa ut innan magens innehåll kom upp.

Allt gick kanon tills jag skulle landa. Skärmen skickade fram mig med en himla fart vilket gjorde att jag flög förbi min tilltänkta landningspunkt och landade framåt på knäna i fältet med torra gamla uppstickande pinnar.

Hand i hand så dök jag och Kenny ut på andra hoppet. Vi försökte hålla jämn fart mittemot varandra men när han hela tiden sjönk ifrån mig och jag till slut slog över och hamnade på hans rygg så släppte vi och for åt varsitt håll. Den här laddningen blev om möjligt ännu sämre. Det fanns ingen vind att landa mot så jag kom i full fart och landade i stickiga kardborrebuskar med stortån först. Ajdå!
Till och med storfräsarn fick till ett snubbel i landningen och skrapade upp ena knät, inte ens proffsen lyckas alla gånger!

Med en klump is under tån i skuggan och kallt vatten i strupen så kände jag mig nöjd med hoppningen och blev inte för ledsen när det meddelades att hoppningen var slut för dagen. Vi satte oss då i den lilla söta Smartbilen och åkte ”hemåt”, mot havet!

Efter ett kort ombyte och en svalkande dusch på det gav vi oss av till en fiskrestaurang vid hamnen.
Kenny went bananas och beställde in friterade räkor, grillade räkor, kräftor, norska (!) languster och en tallrik musslor på det, med aioli förstås. Tanken på att komma i mina redan trånga jeans när jag kommer hem känns riktigt jobbig. Men jösses vilken lyxmiddag, vilket notan också bevisade!

Det var på nåder att jag orkade gå hem med tjockmagen och min blåa tå! Hur ska detta sluta?!

Med en alvedon i kroppen för min bultande tå och kortisonsalva på Kennys knä så gick dom skadade och la sig innan lördagsnatten startat.

Kenny har tagit mig till jordens hetaste byhåla! Det rinner svett om mig när jag sitter stilla i skuggan och det finns inte en tillstymmelse av en endaste liten vindpust. Hålan ligger i utkanten av Sevilla, i mitten av landet, där inget svalkande hav finns att tillgå, jag kommer att förångas. Hur kan man lämna stranden och havet för det här?

När vi kom till fallskärmsklubben strax efter lunch så skickade dom precis upp sista hopplanet för dagen, vilken tajming va?!

Om inte Kenny åtminstone hade irrat fram till en restaurang lite snabbt så hade han fått handskas med ett monster! Istället kompenserades jag med massor av mat och någon Sangriavariant. Det hjälpte mot allt utom värmen. Jag dör!

I den här lilla byhålan hittade vi i alla fall ett rum på ett hostel, som Kenny bodde på sist han var här, och rummet hade AC! Om dom inte hade haft en dator bakom disken med googles översättningsverktyg så hade det dock inte blivit något rum. Jag kan tycka att det skulle vara knepigt att driva ett hotell när man inte ens förstår när besökare frågar efter ett ”room”. Men vad vet jag, det kanske ofta kommer in massa folk med väskor på axeln som vill veta var närmsta jordgubbsodling ligger, eller nåt.

Efter en välbehövlig dusch och nedkylning under AC’n så gick vi ut och åt igen. Jag tror han försöker att äta ihjäl mig!

Värmen är ofattbar! Jag hade på något sätt inte räknat med att få så mycket värme trots att yr utlovat högsommarvärme. Jag blir förvirrad när klockan är halv åtta på kvällen och solen fortfarande står högt upp och stranden är full av badade människor.

Havets temperatur trotsar mina farhågor, tydligen så kommer det varma strömmar även till Malaga då och då. Att bada är ett härligt och billigt nöje, jag njuter fullt ut av att få plaska runt i vattnet. Kenny ser det mer som ett nödvändigt ont för att kyla ner sig och saknar ett par värmegrader. Han förstår helt enkelt inte hur härligt det är.

Jag vet inte om vi missförstått tapasgrejen men vi tycker att spanjorerna snålar med maten, så till lunch kallade vi in fyra huvudrätter och gick framåttunga därifrån en timme senare, kippandes efter luft. Det kan vara så att jag kan leva på räkor och aioli en vecka framöver.

Efter att Kenny sovit en timme för att vila upp sig efter sin tvåtimmars sömn på stranden så kom vi äntligen ut igen. Vi hoppade in i den lilla söta bilen och åkte till Marbella.
Det tog definitivt längre tid än jag räknat med och vi var senare ute än vad jag trott så när vi sladdade in vid tio så hade solen precis gått ner.
Trots brist på sol, vilket nog var bra för våra röda kroppar, så strosade vi omkring i hamnen bland lyxjakter i multimiljonklassen och deras stekiga bilar, smaskandes på varsin Ben & Jerryglass. Ingen av oss var sugen på mat efter vår frossarlunch.
Jag undrar om den här staden någonsin sover, vi gör det en hel del i alla fall medans bruset från stan fortsätter utan oss.

Om det inte hade varit för att solen och värmen lockade så mycket så hade jag inte kommit upp igår morse när klockan började pipa kvart i fyra.

Det som var positivt var att Kenny i alla fall hunnit hem från Norrland och trillat in två timmar tidigare, det är överskattat med stora marginaler!

Planet var inte fullt vilket gav oss lite extra utrymme att sova på och det utnyttjade vi till fullo.
När vi kom fram var klockan strax över tio och värmen var överväldigande. Det var inte heller svalare i parkeringsgaraget där vi fick stå och vänta på hyrbilen i 45 minuter.

Till slut fick vi den lilla söta Smartbilen, till det dubbla priset som vi betalat efter att försäkringar, självriskreducering och extra förare hade lagts till på priset.

Med nöd och näppe fick vi in våra väskor i bilen och satte fart mot lägenheten som skulle ligga 10 minuter från flygplatsen.
En timme senare så satt vi fortfarande i den lilla söta Smartbilen. Eftersom Kenny varit i lägenheten för tio år sedan så ansåg han att han borde hitta utan att ringa hem och fråga efter adressen.
En halvtimme senare så kom vi ändå fram till vår destination, utan hjälp. Jippie, vi vann…

När vi proppat i oss vitlöksräkor från kokande olja så släpade vi oss ner till havet och tog det första doppet i ett ljummet hav, vilket var alldeles underbart!

Framåt kvällen så gick vi ner till hamnen för att hitta mat. Det fanns ett otal restauranger att välja på och när vi velat fram och tillbaka i en timme så satte vi oss till slut på första bästa
hak vid båtarna och tog in musslor och räkor som vi doppade i aioli, grymt gott. Sen så råkade en stor kletig sockervadd åka ner av farten också.

Mätta och nöjda så började vi promenera hemåt. Klockan hade passerat tio och temperaturen låg fortfarande på fantastiska 25 grader. Vi var bara två minuter hemifrån när vi gick förbi lunchstället och stannade till så att Kenny kunde stoppa i sig ännu en gryta med kokande räkor innan vi somnade under takfläktens vindar.

Jag går upp på fredag morgon vid sju och packar ihop en väska inför helgens tripp till Gryttjom. Det är säsongsavslutning för hoppning på veckodagar och det avslutas med Gryttstock, en hippiefest.

Innan vi drar så går jag ut och kollar gårdagens målning och blir lite skraj när jag får en klump röd färg på fingret. Det har inte torkat det minsta under natten.
Med förhoppning om att det ska lösa sig med solens hjälp så åker vi från det blöta huset.

När jag väl kommer upp med planet och hoppar ut så märks det att jag inte hoppat på nästan två veckor, jag tumlar runt i luften i nästan 1000 meter innan jag får ordning på min svank och blir stabil. Dessutom så har planet släppt av oss för tidigt så jag har inget annat val än att landa i en åker (eller på landningsbanan för flyget) och får därmed en liten promenad tillbaka till klubben.

Andra hoppet går bättre, trots att resan upp är jobbig som bara den eftersom det är knökfullt i planet och jag får sitta som ett ihopknölat äppelskrutt.

När Kenny börjar tjata om att vi ska göra ett helikopterhopp så tvekar jag och försöker komma med minst fyra olika ursäkter till att inte göra det.
Tio minuter senare så är vi på väg mot helikoptern.

Efter en kort instruktion på hur vi ska bete oss så blir vi ivägslussade till plåtfågeln med två andra killar. Det är ingen stor sak vi ska åka i, utan vi sitter tre stycken ihopklämda på golvet med stora gapande hål på sidorna där det brukar sitta dörrar och Kenny åker fram.
Avsaknaden av dörrar gör att det är hemskt kallt på vägen upp och dessutom så har det börjat komma stora mörka moln på himlen som drar ner temperaturen alldeles för många grader.

När helikoptern ställer sig och hovrar 2000 meter ovanför klubben så är det dags. De andra två killarna klättrar ner på medarna och försvinner snabbt, vilket betyder att det är min tur.
Att medarna befinner sig 2 meter ned innebär ett litet problem för mig, jag får klättra nedför helikoptern på darrande ben och klängande armar tills jag hamnar rätt och där är det sedan meningen att jag ska falla framåt.
För första gången så tvekar jag! Det känns skitläskigt!
Men, eftersom jag ska av så släpper jag taget och faller framåt.

När man hoppar av ett plan så är ju planet i rörelse vilket gör att man får fartvinden på sig omedelbart vid exit. På en stillastående helikopter så finns det uppenbarligen ingen fartvind att landa på utan det dröjer ett par sekunder innan magen har något att ”surfa” på. Dessa sekunder var sjukt läskiga! Vid ett ögonblick så blev det nästan lite för mycket för mig att hantera, så då blundade jag. Sen så kom vindbubblan och la sig under magen på mig och jag kunde börja andas igen. Spännande värre!
Väl nere på marken så kände jag att var nöjd över att ha gjort hoppet och bestämde mig för att jag och mina upplevelser hade fått nog för dagen! Det är ju en del att smälta efteråt också!

Plötsligt så händer det! Resan till Malaga som vi pratat om så länge blir bokad och resan är ett faktum. Ryanair går dock bet på oss trots att dom är ett par hundralappar billigare, det känns inte värt det, den dagen jag känner att jag vill bli behandlad som en ko så ska jag tänka om.

Timmarna fram till resan går dock inte ihop med to-do-listan! Vi ska måla klart huset, uppleva en hippiefestival på hoppfältet (efter att vi kört upp en scen dit), hämta och lämna släp, jobba, packa och hinna med planet efter att Kenny har tagit en sväng fram och tillbaka till Älvdalen på söndag kväll! Jag ser framför mig hur jag står på Arlanda tisdag morgon och svettigt spanar efter sista-minuten-killen som (förhoppningsvis) kommer rusandes i sista sekund till avgångshallen.

Jag längtar efter värmen, trots att jag vet att jag kommer klaga över den också. Jag vill bada i havet! Åh, vad jag vill bada! Häromdagen så råkade dessutom mitt hoppcertifikat trilla ner i postlådan vilket ger mig möjlighet att hoppa fallskärm utomlands, som till exempel i Sevilla! Det här kommer att bli bra, jag känner det på mig!

När jag kom hem igår från jobbet så möttes jag av en man i kalsonger som stod och målade mitt hus. Det var samma man, fast mer påklädd, som även stod och målade huset i strålkastarens sken klockan tio på kvällen. Vad otroligt skönt det är att inte alltid behöva vara ensam om att fixa allt!

Igår eftermiddag så bestämde vi oss för att luftfuktigheten troligtvis var bra och att fasaden på huset borde ha torkat och sen målade vi och målade och målade. Fast Kenny skulle väl antagligen säga att jag mest kladdade, jag hävdar bestämt att min pensel läckte mer än hans, eftersom alla mina andra saker verkar läcka.
Och förresten så är det väl ingenting som säger att det inte är fint med vita prickar på marken runt huset.

När klockan var åtta på kvällen och vi hade en vägg kvar att måla så föreslog jag att vi skulle starta grillen och få lite energi i oss men blev nedröstad, alltså så målade vi sista väggen också, och så här i efterhand så känns det ju bra eftersom den nu är klar. När vi en timme senare var klara så orkade vi inte röra oss längre utan landade i soffan med uppvärmda matlådor.

Nu är huset alltså grundmålat, i vitt och det är faktiskt väldigt fint, ja om man bortser från att det är fläckigt med en röd nyans under, det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig ett vitt hus. Fast med tanke på att mitt hus är ett av fyra i en länga med röda hus så misstänker jag att det är bäst att det förblir rött, för att inte sticka ut för mycket.

Så eftermiddag/kväll så vet jag vad jag ska göra – måla!

Den luktar som en likbil i alla fall efter att fasadtvätten läckte ut ur sin dunk i morse.
Min fina lilla bil som var nästintill ny för ett och ett halvt år sedan har fått vara med på många resor sedan dess och det syns (och känns).

Fram tills bara någon vecka sedan så var golvet i baksätet fyllt av tomburkar och vattenflaskor. På passagerarsidan så plockade vi ur ett antal gamla halvtomma frukostpåsar som vi tagit med oss på bilresorna fram och tillbaka i landet. En oljeflaska som stått på gummimattan fram visade sig läcka och innan jag hann se det så hann mattan dra åt sig en hel del olja och bli lite deformerad.

När jag i morse ställde in 3-liters flaskan med fasadtvätt i bilen som jag tänkt lämna tillbaka eftersom den är oöppnad så räckte det med att den la sig ner i första svängen för att den skulle börja läcka.
Påsen med biltvättsgrejer (jag har varit på gång!) ligger bakom förarsätet och kan ni tro, avfettningsflaskan har också läckt!!
Varför tillverkas det inga korkar som håller tätt nu för tiden?

Ena baksätet är skitigt, spår efter en nattlig promenad i Västerås. Tre av BMW-märkena som ska sitta mitt i fälgen ligger i handskfacket och rullar fram och tillbaka i varje sväng.
Innehållet i min bagagelucka är vad man skulle kunna hitta på en båt, fiskespön och drag, två sovsäckar, en jacka och en filt.

Är det någon som tror mig om jag säger att jag handtvättade och dammsög mina bilar minst en gång i veckan för tio år sedan? Att ingen annan fick köra mina ögonstenar och att min värsta mardröm var att få en repa i fälgen?
Tiderna förändras, och jag med den!

Valet låg mellan att åka till ön för att sola, bada, åka wakeboard, äta gott, dricka kalla drycker eller att stanna hemma och fixa saker med huset som man inte hinner att ordna med när man ständigt är på resande fot.
Det blev det senare alternativet.

Så här i efterhand så kanske jag hade valt det första alternativet och blundat för vilka problem det skulle innebära när färgen trillar ner av sig själv, men så blev det inte.

Medans jag klippte ner buskar och rensade lite på olika håll så skrapade Kenny huset, ett idiotjobb. Bara ljudet av skrapningen fick vartenda hårstrå på kroppen att ställa sig rakt upp, usch! När huset sedan såg 25 år äldre ut, med färgflagor liggandes längs hela husfasaden så var det dags för fasadtvätt.

Nu är i alla fall allt ogräs och alla buskar på baksidan borttaget från det som en gång har varit en stenrabatt och ett träd försvann dessutom på köpet. Man får väl ana sig till att det retat grannen eftersom han kom förbi och berömde oss för att vi äntligen tog bort skräpet. ”Skräpet” eldades senare på kvällen upp i min stora grill och spred en obehaglig doft rakt in i hans sovrum som stod med fönstrena öppna. Vad gör man inte för grannsämjan?!

Min optimistiska syn på att få måla huset samma helg som skrapandet och tvätten gjordes grusades redan när vi åkte och köpte färg då färghandlaren påpekade att huset måste få torka i några dagar. Med tanke på dagens regn så sköts det tydligen upp ännu ett par dagar, vilket inte alls är bra eftersom det definitivt inte passar i min tidsplan.