Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Telefontassar, öronmuffar och tjockaste vinterjackan (och en varm bil förstås)! Mig biter inte kylan på!
Jag är förberedd och skräms inte av att termometern visade minus 16 grader i morse! Bring it on!

Det här, kära vänner, är det jag har pratat om! Salt och choklad i en magisk blandning.

Jag har letat efter dom i alla matbutiker jag varit inne i men det verkar som att de bara går att få tag på i Norge. Men nu verkar det som att dom kanske ska lanseras även för svenskarna inom en framtid!

Tills dess tar jag med en stor väska till Norge i nästa vecka så att vi kan köra VIP-invigning hemma.

Först är det måndag och så smäller det bara till och nästa gång jag hinner reagera så står det torsdag i kalendern.
I måndags drog jag ner till Malmö för att delta i den stora invigningen på tisdag morgon. Det var människor överallt och musik som dånade ut ur enorma högtalare under hela förmiddagen, en klar succé alltså!
Eftersom jag ändå var nere i söder så passade jag på att köra en förhandling med facket samtidigt, vilket flöt ovanligt smidigt!

För att belöna oss för gott arbete åkte sedan jag och min chef till flygplatsen i god tid innan och drack vin och pratade skit. Det var en trött och salongsberusad Solan som somnade in på planet hem.

Kenny hämtade mig vid flyget och vi hann knappt landa i soffan innan Kennys nya bästis i Fiskbilen ringde på dörren och lurade på honom räkor för 1600kr. Nu vet jag vad vi kommer äta den närmsta tiden, lite variation från korven om inte annat.

Igår blev det konferens med mina kollegor hela dagen och när jag kom hem så var jag så galet trött men tvingade ut mig i snöstormen för en timmes promenad och ja, det hjälper definitivt mot trötthet!

I helgen var det dags att sätta på klorna på däcken, nu verkar vintern vara på antågande med full kraft, åtminstone kylan då SMHI påstår att det ska bli -12 grader nästa helg.
Efter att vinterdäcken var monterade, sommardäcken tvättade och arkiverade så åkte vi hem till Kattis för att titta på film.

Filmen var grekisk och hette Dogtooth, en av dom sämsta filmer jag har sett faktiskt. Vi väntade på att filmen skulle nå någon slags höjdpunkt och precis när vi trodde att något spännande skulle hända så kom eftertexterna.
Not worth waiting for! (Rubriken hänvisar till innehållet i filmen)

Sista bilden visar vad som händer om man stoppar in ett par skinnhandskar tillsammans med rosa handdukar. Att jag stoppade in skinnhandskarna i tvättmaskinen var för att de är gamla och slitna och jag tänkte att det inte gjorde något om dom förstördes. Jag hade dock inte räknat med att handdukarna skulle förstöras!
Ja, vad gör man inte för att få möjlighet att åka till Ikea?!

Igår pratade Olof Röhlander om små saker som gör att man tycker att man har en lyckodag, som till exempel att man hittar en tia på vägen till jobbet, att man lyckas fickparkera på första försöket etc. Då tänker man ”åh, det är min turdag idag”.
Med det färskt i minnet så kom jag till jobbet i morse och möttes av en flaska Aloe Veradryck på mitt skrivbord! Så ja, det är nog min turdag idag!

Korvbilden är med mest för att illustrera att korvmannen kommit hem med ännu mer korv. Att han dessutom tog med sig korvskinn hem tyder på att det nu inte räcker med att äga en korvfabrik utan det ska tillverkas korv hemma också…

5,3 mil har jag gått och sprungit under november. Det är kanske inte så mycket att hänga i granen för normalt folk, men i min orörliga värld är det 100% mer än vad jag brukar röra mig och dom fjuttiga milen har gjort att jag tappat 3 kilo hittills, vilket jag till och med kan se. Detta trots mitt vanliga mat- och sockerintag!

Varför började jag då?
Jo, i september så hade vi ännu en stegtävling på jobbet och denna gång så använde jag faktiskt säkerhetsremmen på stegräknaren vilket gjorde att jag lyckades behålla den under hela tävlingsperioden.
Nu var tävlingen visserligen under min allra hektiska period då jag flängde runt i Sverige, så någon bra prestation gjorde jag inte, men jag var i alla fall ute och gick 100% mer än vad jag gjort de sista månaderna.

När jag var ute och promenerade under stegtävlingen så blev jag mer och mer sugen på att börja springa. Jag har aldrig haft någon längtan efter att jogga, men däremot en önskan om att jag ska tycka det vore kul. Och efter ett antal snabba promenader så blev jag mer och mer sugen på att öka takten lite och prova på att springa.
Nu tycker jag väl i och för sig fortfarande att det inte är så himla roligt i sig att jogga, men oj, vad det känns bra efteråt!

Åh, vad trögt det var att gå upp i morse. Jag snoozade visserligen inte, men huvudet var inte alls med. Dessutom så har det dom två senaste dagarna känts som att jag har pipande bomull i ena örat, vilket resulterar i en ganska taskig hörsel på den sidan och som i sin tur gör mig lite disträ.

Jag kom upp i alla fall och redo till lunch, då det var dags för mig och en kollega att åka in till stan för lite inspiration från Olof Röhlander, så började jag komma igång.

Seminariet var riktigt bra, jag har hört honom förut, men han var lika bra den här gången också! Jag blir otroligt imponerad av personer som kan dela med sig av så mycket energi, så länge och utan fusklapp. Nu lever han förvisso av att hålla föreläsningar och kör dom ibland två gånger om dagen, så egentligen vore det konstigt om han inte kom ihåg vad han ska säga, men ändå!

Väl hemma så funderade jag på om jag skulle lata mig eller springa. Men varje gång jag velar på det sättet så tänker jag – ”om jag gör det idag så slipper jag imorgon”. Nu kan det i och för sig bli en besatthet också som kan fortsätta i all oändlighet, men jag kan inte se att det skulle kunna resultera i något negativt. Känslan efteråt när jag kommer in efter joggingturen är värd mycket!