Om har man gått i 29 fulla veckor utan några bekymmer så får man väl stå ut med en och annan kullerbytta som dyker upp och nu kom en. I tisdags kväll när vi hade varit på Idas födelsedagskalas och haft en väldigt mysig kväll så upptäckte jag att jag blödigt lite och när jag sedan gjorde det på morgonen igen så ringde jag Danderyd för råd och dom sa att dom ville att jag skulle komma in för kontroll.
Sagt och gjort så åkte jag dit och sa till Kenny att han minsann inte behövde följa med för jag skulle ju bara kolla mig och åka till jobbet sen.
Det var nästan tomt i väntrummet så jag fick komma in nästan på en gång och lägga mig på en brits för kontroll av bebisens hjärtljud och rörelser. ”Reodor” höll full fart som vanligt och visade inga tecken på att må det minsta dåligt, vilket även visade sig på andra kontrollen hos läkaren där hon med en enklare variant gjorde ett ultraljud.
”- MEN, vi har som rutin att man blir inlagd om man haft en blödning så du blir kvar här till imorgon.”
Det hade jag inte räknat med i alla fall!
Så från klocka 10 till fem så fick jag ligga i mitt ”nya” rum för natten och göra typ ingenting!! Jag blev liksom genast inlagd på riktigt, så till den grad att dom skjutsade mig en våning upp i rullstol! Det kändes väldigt jobbigt och jag försökte påpeka att mina ben fortfarande fungerade utmärkt, till döva öron.
Det var så sjukt långtråkigt så jag inte ens kunde sova! När två sköterskor strax efter fem kom inrullande med en tv till mitt rum så fick jag bita mig i läppen för att inte fråga varför dom inte rullat in den tidigare. Runt en timme senare kom Kenny med en påse hemmasaker och då blev det genast mycket bättre.
(Sen kan jag inte låta bli att undra hur han tänkte när han plockade ihop min sms-lista. Jag hade skrivit gympabyxor men han tog med sig gympaskor istället, tänkte han att jag skulle ut och springa tro?)
Jag genomled natten, med betoning på led. Usch, vad tråkigt det är med sjukhus! Till min stora förtjusning så släppte dom lös mig för att gå och äta frukost själv och inte långt efter att jag kommit tillbaka så dök mamma upp.
Om hon dök upp av ren skicklighet just då eller av tur vet jag inte, men hon råkade komma precis innan det var dags för ett riktigt ultraljud vilket gjorde att hon fick möjlighet att se sitt barnbarn på skärmen för första gången (både barnet och ett ultraljud).
”Reodor” var så himla fin, men nu hade han växt ifrån skärmen så bara delar av honom fick plats samtidigt. Jag fick se hans lilla uppåtnäsa och sovande, plutande läppar på nära håll. Han hade inte förvandlats till en tjej på vägen heller utan var fortfarande av manligt kön.
När vi fått titta oss halvnöjda (jag tror aldrig man kan bli mätt) på bebisen så kollade läkaren att livmoder och moderkaka såg bra ut och nu hade den senare växt till sig på rätt ställe vilket gjorde att allt var check!
Så läkaren hade ingen anledning att hålla mig kvar längre och blev tvungen att släppa ut mig i friheten igen, dock med en reservation för en veckas sjukskrivning med ordination på vila!
Efter ett dygn hemifrån så är det underbart att vara hemma igen, men nu har jag i alla fall rekognoserat vart vi ska vara då det är dags för nedsläpp.
Fotonot: bilden här nedan visar ett typiskt tvättställ av modell högre på ett av rummen på förlossningen. Jag kan säga till er som inte har en bebismage att bära på, att det är en ren utmaning att försöka nå fram till hon och kranen med en kula på magen. För att överhuvudtaget ha en chans så fick jag överfalla den från höger sida men det var inte helt lätt det heller då kranen som jag skulle skölja ansiktet med fortfarande var på säkert avstånd från mitt ansikte.
Just saying!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer