Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Igår tog jag ledigt på förmiddagen för att först åka till barnmorskan och lyssna på hjärtljud och ta diverse prover och sen för att titta på huset som jag och Kenny skulle köpa. Ja, vi var ganska inställda på det i alla fall och Kenny hade med sig stora plånboken.

Ju fler gånger vi tittat på mäklarbilderna desto mer kära blev vi, därför var det ganska tråkigt att komma ut och se att huset inte alls motsvarade våra höga förväntningar. Vi skulle ju bo där?!
På vägen hem stannade vi på Brostugan och åt lunch i den sköna solen, sådan lyx!

Jag åkte till jobbet och jobbade en stund innan Kenny hämtade upp mig och istället för att åka hem så drog vi till Vaxholm och åt glass i solen som fortfarande värmde fantastiskt skönt och strosade runt lite i hamnen. Det är så underbart med solen och värmen som kommit nu så det är svårt att smälta det!

Pyret verkade också ovanligt livlig och glad för igår kväll så kunde både jag och Kenny känna av sparkarna i magen när vi skulle sova.

Man kan ju undra lite hur jag kan vara i graviditetsmånad 6 om jag gått hälften nu…jag tänker ju inte gå med bebisen i magen i 12 månader!

Det här ser jag när ja tittar ner! Visst har jag haft lite överhäng ibland men det HÄR är en ny erfarenhet.

Framifrån ser det ut så här:

Det känns som att det händer mycket nu från en dag till en annan så jag är sjukt tacksam för den påsen med mammakläder som jag fick av kompis Jenny!

Nej, jag har inte kunnat låta bli att titta på vår bebis ganska många gånger idag! Den är ju så fin!
Kenny erkände villigt att han också tittat på kortet ett antal gånger under dagen.
Plötsligt känns det som att bebisen vet att vi uppmärksammat den extra mycket för hela dagen idag så har jag känt några slags rörelser i magen.

Idag fick vi se lilla pyret i ett större format än sist. Den har liksom växt till sig nu och den hade fortfarande inte förvandlats till en groda. Det ÄR en bebis som håller på att formas.

Barnmorskan mätte den från alla håll och kanter och den låg precis där den skulle. Så himla fin!

Kenny har ju gått runt och kallat pyret för Reodor i ett par månader och idag fick vi reda på om han gör rätt i att kalla bebisen för Reodor eller inte. (Med tanke på att jag tänkt på namnet Reodor som en övergående fas så menar jag alltså inte att det är ”rätt” att kalla den det…). Men äh, det jag menar är att vi vet vad det är och det kändes faktiskt inte som någon stor överraskning, fast det kom en tår eller två ändå.

Nu verkar det vara några som inte vill veta än så jag ska försöka bita mig i tungan så länge det går och inte skriva det här, men jag garanterar ingenting.

(Publicerat 30:e april)

(Nu blir det inga fler tillbakablickar för nu har jag i princip kommit ifatt!)

Jag säger det igen – vecka 17!
Varje gång jag säger till Kenny ”- kan du FÖRSTÅ att det gått 17 (16,15,14 osv) veckor?”, så svarar han bara helt enkelt ”ja”.
Det kanske bara är jag som inte förstår hur tiden rasar fram och magen växer!

Magen lever sitt egna liv och det märks att det händer saker där inne. Ibland är det som att någon blåser upp en ballong nedanför tuttarna och plötsligt står magen rakt ut. Vem vet, det kanske är mina organ som är ute på vift och letar efter en plats att få utrymme på.
På nätterna så får jag ligga med en kudde under/på magen för att det ska kännas skönt och ganska ofta får jag brottas med Kenny som använder mig som sin kudde.

Han har för övrigt förvandlats till en pojkvän som är så omhändertagande och ansvarsfull så jag vet inte vad som hänt. Ordningen hemma är det han som står för just nu och det känns väldigt ovant men fantastiskt härligt!
Varje dag ligger han och klappar magen och försöker få någon respons från den lilla avokadon där inne.
(Överallt i appar och på nätet så står det; nu är din bebis stor som ett hallon, apelsin, avokado osv, men när vi pratade om storlek med barnmorskan så fnös hon och sa ; jag förstår inte varför man ska jämföra bebisar med frukter, barnet är ju inte runt som en apelsin heller!)

Mina närmsta kollegor på jobbet har nu fått ta del av ”nyheten” (som uppenbarligen är 17 veckor gammal). När jag sedan säger hur långt jag har gått så svarar flera förvånat: VA?!! SÅ långt??

Vikten är hyfsat stabil fortfarande och ligger kvar runt de +6 kilon som jag rasade upp i början. Mina kläder börjar dock kännas lite tighta. Det är ju en sak om man verkligen har en gravidmage, men just nu är den i den degiga fasen och då känns inte tighta kläder så lockande.

Det är så mycket som ska funderas på nu; var ska vi bo? Vad ska vi ha för bil? När ska jag ansöka om föräldraledighet? När ska vi ha semester?

För övrigt så börjar det bli dags snart för kläder med lite mer utrymme, annars ryker knapparna snart.

Kompisar! Det känns som att det är dags att dela med mig av lite nyheter eftersom hela släkten nu fått reda på det, på olika sätt som jag kan berätta senare om.

I sommar kommer jag att vara en tjockis eftersom jag och fina Kenny har tillverkat en bebis!

Om allt går som det ska så tittar vår lilla kotte ut i september.
Vi kan minsann!! =)

Ps. Kenny tycker det är viktigt att få lägga till att "riktiga män tillverkar pojkar".
(Och då vill jag lägga till att vi inte vet vad det blir än…)

(Publicerat 29:e april)

Sådär ja! Nu har nyheten delats till nästan hela familjen.
Jag passade på när jag lunchade med pappa och Eva och vi satt och pratade om hur öron var uppbyggda. När vi var mitt uppe i samtalet så slängde jag fram min telefon med en bild från ultraljudet. Pappa och Eva satt och hummade ett tag och vred telefonen upp och ner i olika vinklar tills pappa till slut klämde fram: ja, det ser ju inte ut som ett skolboksexempel på ett öra.
Jag fick hjälpa dom lite på traven med att påpeka att det faktiskt var vår lilla skrutt de tittade på och då blev dom ganska paffa.

När Kenny skulle berätta för sin pappa med fru så gick han dock steget längre. Mitt uppe i fisketävlingen i Åre där 430 personer samlats på isen och satt med stora förhoppningar om att få en liten fisk så ropade arrangörerna plötsligt ur i högtalarna:
– Viktigt meddelande till Hasse och Maria! Hör upp! Hasse och Maria – ni ska bli farmor och farfar i höst!
Där kan man prata om att dra till sig uppmärksamhet!

Kennys stackars mamma fick det dock inte lätt. Eftersom hon bor i Dalarna så är det inte bara att svänga förbi och leverera nyheten så Kenny skickade någon orelevant bild till henne med en väldigt långsökt koppling som rebus som egentligen bara han förstod. När hon väl fick klart för sig vad det handlade om så hörde jag minsann att hon snyftade lite, och då kunde jag förstås inte heller låta bli att släppa en tår eller två. Helt sjukt vad blödig man blir så fort man pratat om lilla pyret! Den kommer minsann att vara efterlängtad när den väl kommer ut i höst!