Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Vecka tolv? Jag har släppt på garden och planerar att vi ska få en bebis. Vågar jag verkligen sluta oroa mig nu bara för att jag passerat ”den magiska gränsen”?

Eftersom jag hade havandeskapsförgiftning förra gången så kommer jag att få gå på fler kontroller. Jag fick träffa läkaren för en vecka sedan och han förvånade mig genom att göra ett ultraljud och där var det, den lilla bönan. Det är konstigt att den bekräftelsen gör så mycket när man ändå varit medveten om att kroppen förändras och man vet att det är en bebis där, men ser man den så finns den.

På torsdag ska vi till Sofiahemmet för att göra ett mer ordentligt ultraljud där de ska mäta nackspalten och ge oss en sannolikhet på om barnet har Downs syndrom.

Det börjar bli dags att tala om för folk, typ er, varför jag är trött, andfådd och tjock. Fasiken alltså. Med Felix så gick jag till vecka 17 innan jag berättade för mina kollegor eller någon börjat misstänka något. Redan nu börjar magen bli större än brösten och jag förstår inte att ingen ser.

Just nu önskar jag att magen växer lite till, så att den blir sådär, ”ah hon är gravid” och inte som nu ”hm, hon har nog lagt på sig en del”.
När magen blir en gravidmage så kan jag börja ha tajta kläder istället för de tält jag lever i nu.

Nu ska vi bara komma på ett roligt sätt att informera er om vår lilla böna.

Tiden springer iväg och rätt som det är så står det vecka åtta i gravidappen, eller 7+5 som det heter.
Jag tog ett eget graviditetstest ett par veckor efter jag kommit hem från sjukhuset. Jag måste kontrollera, med egna ögon.

Nu i veckan övergår jag till vecka nio.
Jag är väldigt dämpad över det här, det tidigare missfallet i vecka 6, tidigare i år har sett till att man inte ska ta något för givet. Jag vågar inte vara glad utan går på ett slags pausläge.
Samtidigt så är det svårt att inte börja tänka på vad som faktiskt sker, vad som komma skall. Om det går vägen.

Kenny frågar ofta hur Ludwig mår. Han håller sig till temat Flåklypa grand prix. Solan, Reodor och Ludwig.
Jag vågar inte ta det så långt än men ser vecka 12 som någon slags magisk gräns. Just nu.
Jag behöver skriva in mig hos barnmorskan snart, kontrollera mina värden. Göra tester. Prata risker för havandeskapsförgiftning. Kommer jag att åka på det igen?!

Precis som förra gången så påverkas jag omedelbart av graviditeten. Jag är hungrig jämt och blir alldeles matt om jag inte får mat, jag är andfådd redan nu och magen svullnar upp, precis nedanför brösten. Inga nya känslor, bara bortglömda.

Det är så konstigt, vi har längtat efter det här, försökt att få det att hända under en längre tid och när det händer så blir kommer ändå känslan ”hjälp!”. Klarar vi det här? Tre ska bli fyra. Hur ska vi orka?

Men jag vågar inte tänka praktiskt än. Jag låtsas som om allt är som vanligt, en liten stund till.

Den 13:e oktober runt halv nio fick jag reda på det.
Jag hade precis blivit inskriven på dagkirurgi på Danderyd för att operera bort cellförändringar.

Eftersom man inte opereras om man har mens så visste jag att kroppen skulle spela mig ett spratt. Jag var tvungen att få min mens på lördagen innan för att den skulle hinna vara över till tisdagen och alla tjejer vet det, om den behöver komma en viss tid så gör den inte det. Det är bara så.

Så kom tisdagen och jag var nöjd över att jag mentalt hade lyckats skjuta upp den så länge så att det inte skulle spela någon roll.
För säkerhets skull så bad jag dock personalen att kolla om jag var gravid, eftersom jag skulle sövas.

Jag låg nerbäddad i en sjukhussäng, redo för operation när läkaren kom till mig och konstaterade ”du är gravid”.
Helt enkelt! Eller inte alls enkelt.
Här har vi försökt i ett år att bli med bebis och precis då som jag behöver att inte vara gravid så är jag gravid. Så typiskt mig.

Nu blev det snurrigt. Där ligger jag och får reda på att jag är gravid, bara ett par veckor in och läkarna vet inte vad de ska göra.

Jag fick träffa narkosläkaren som menade att det såklart finns risker med att bli sövd och att alternativen var att skjuta på operationen, vilket skulle minska risken för barnet men öka den för mig eller att gå på ryggmärgsbedövning och efter många vändor fram och tillbaka så kom de fram till att vi skulle ryggmärgsbedöva mig trots att det blev en mycket större apparat helt plötsligt.
Grattis till mig.
Det här var inte så som jag planerat min förmiddag och Kenny hade lämpligt nog åkt till Gotland för att jaga så det blev lite pannkaka.

Alla sköterskor och läkare var så snälla och rara och tillsammans med nyheten så rann det över i operationssalen och jag började snyfta.
Är det inte galet vad livet leker med en ibland?!