Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Onsdagen den 15:e juni var bokad för att vår bebis skulle plockas ut.
På tisdag kväll så packade vi det sista som skulle ner i väskan, fyllde upp mat och vatten till hönsen, tvättade kläder, satte in babyskyddet i bilen och så vidare.

När jag började känna mig klar så gick jag in i duschen och körde hela den reningsritualen jag fått i uppgift att göra inför operationen.
Vi hade mer eller mindre bara satt oss i soffan förrän jag plötsligt blev blöt i trosorna. Det blev lite konstigt – vi har ju tid imorgon, vad händer NU?
Efter samtal med Danderyd så bestämdes det att vi skulle åka in.

Sagt och gjort, vi bar ut en sömndrucken Felix till bilen som blev lite fascinerad över att bli väckt när det var kväll ute och satt och babblade lite om det innan han somnade om och vaknade utanför sjukhuset av att mamma och Kattis tog över honom till deras bil.

Själv blev jag satt i kontroll för bebisens hjärtljud och mätning av sammandragningar. Det konstaterades rätt snabbt att det faktiskt var vattnet som gått och att vi skulle stanna kvar och förhoppningsvis fortsätta på den satta planen för utplock på morgonen.

Vi fick ett rum och bäddade ner oss. Kenny somnade förstås omedelbart och låg och snarkade för kung och fosterland. ”Jag behöver nog sova för att klara morgondagen, liksom”.
Själv hade jag den hemskaste sängen av alla, gjord att föda i men inte sova i, som gjorde att hela kroppen låste sig av stelhet så sömnen blev sådär. Till slut tröttnade jag och klämde ner mig i Kennys lilla säng och då fick jag faktiskt sova en stund innan värkarna kom.
För att förhindra att värkarbetet kom igång så fick jag två sprutor med något som skulle stoppa sammandragningarna men det fungerade inte så väldigt bra så jag låg i någon slags dvala och kved och väntade på att morgonen skulle komma snart.

Runt sju kom personalen in och skulle flytta på oss för att låta personer som var på väg att föda få ett rum. Vi skulle få komma upp till en annan avdelning i väntan på operationen men sen måste det ha blivit ändrade planer för de körde mig direkt till operationssalen där läkare och narkos och diverse andra funktioner stod och väntade på mig.

Det blev lite förvirrat en stund då läkarna bara hade sju timmar gamla prover på mig och reglerna säger att de får vara max sex timmar gamla, men så kom de fram till att proverna såg så bra ut så man kunde köra operation ändå.

Till skillnad från förra gången då det vimlade av folk inne i salen så var de bara sex-sju stycken runt mig. Ingen jäktade och de förklarade hela tiden vad de gjorde och varför. Ryggmärgsbedövningen som jag var lite nervös inför gick superbra, bedövningssprutan kändes mer än själva ryggmärgssprutan och inom ett par sekunder så tappade jag känseln i underkroppen, ungefär upp till brösten, och de ”välte” ner mig på operationsbordet.

Ett skynke sattes upp framför mig, nedanför midjan och de började med snittet.
Jag blev lite illamående då och då, kanske av mitt låga blodtryck just då eller av den skumma känslan, jag känner att hela magen bearbetas, att den rör sig och behandlas ganska tufft med men samtidigt helt utan smärta. Jätteskum känsla. Så fort jag blev illamående så fick jag syrgas och någon medicin in i blodet så att illamåendet släppte.

Efter ett par minuter sa läkarna att bebisen var på väg ut och strax därefter så började vår lillstrumpa att skrika.
De tog med sig Kenny in i ett angränsande rum för att torka av henne och kontrollera att allt var bra innan de kom och la henne vid mig så jag fick pussa och gosa på henne. Vilken lycka!

Medan jag var upptagen med lillstrumpa så syddes magen ihop och även här så kände jag av den troligtvis ganska bryska behandlingen av magen, tack och lov för bedövning!

Vi kördes iväg till uppvaket och lillstrumpa fick börja amma innan hon slocknade.
Bedövningen satt väldigt bra vilket gjorde att det dröjde nästan tre timmar innan de tyckte det var dags att köra upp oss till eftervårdsavdelningen.

Alla tre var ganska slitna efter dagen men lättade över att allt gått så bra och det var inga större bekymmer att somna den kvällen, överlyckliga för vår fina fina dotter.

Så hur går det för tjockisen då?
Det var illa under ett par veckor då jag hade så ont i höfterna att benen ville vika sig. Trots min ovilja att ha ännu fler läkarbesök i min agenda så lydde jag barnmorskan och gick till en sjukgymnast.

Han verkade dock aldrig haft en gravid patient och hade inte så himla många tips att komma med annat än att han ville prova akupunktur. Ungefär där gick min gräns på vad jag har lust att göra och som tur var så har det blivit betydligt bättre. Kanske var det för att jag la in en utifall-att-krycka i bilen som kroppen skärpte till sig.

Så nu har jag mest ont när jag har ansträngt mig, när jag inte kan sitta still i en solstol och bara ta det lugnt utan känner att jag behöver tvätta fyra maskiner, tvätta fönstren, dammsuga och våttorka altanen, flytta ut utemöblerna och såna grejer. Fast då kan jag ändå förstå och gå med på att jag får ont.

För övrigt så har jag nog bara mest tjockisbekymmer, det är tungt liksom, och tacka …. för det, kroppen krossas ju nästan över min respektabla tyngd.
Men nu är det fasiken nedräkning.
Jag kan räkna veckorna på en hand och när jag gör det så blir jag lite skraj igen för när nedräkningen är klar så har vi en bebis! Jösses!

Jag måste hinna jobba klart också. Den här graviditeten har inte gjort underverk med mitt immunförsvar för nu är jag hemma sjuk igen med hosta och förkylning. Jag behöver vara på jobbet lite till så att jag kan göra min överlämning, så att jag kan lämna ifrån mig allt med gott samvete. Vi får väl se hur det går med det.

När jag gick med Felix i magen så la jag upp bilder på min gravidmage. För närvarande så vill ingen del av mig vara med på bild. Fy bubblan vad jobbigt det är att bli tjock på nytt. Förra gången var jag, oavsett vad jag tyckte då, ganska smal när jag blev gravid, men denna gång låg jag +10 kilo från början och trots att jag har en finbebis i magen så är det fortfarande jobbigt att gå igenom viktökningen.

Rent allmänt känner jag mig stor, klumpig, trög i huvudet, trött och gammal. Jag får nu ont i höfterna ganska ofta men jag har något minne av att jag hade det förra gången också, fast under en kort period så förhoppningsvis försvinner det snart.

Bebisen verkar må bra i alla fall. När jag var på tillväxtkontroll sist så var bebis rätt storlek, så jag hoppas att det fortsätter så i tio veckor till.

Magen den växer och jag känner mig proppmätt konstant.
Den där våldsamma hungern jag kände de första 10 veckorna, även med Felix, är nästan bortglömda. Nu känns det som att maten aldrig kommer ner utan står mig upp i halsen.

Jag vaknar varje morgon med en känsla av halsfluss, som har varit konstant i snart två månader, jag tror det kallas halsbränna.

Jag pustar och frustar när jag rör mig och suckar över kollegor som springer ifrån mig i korridoren. När jag rör på mig, minsta lilla utöver min normala dagsrytm så får jag ont i höfterna. En tur i skogen i Felixtempo får min kropp att stelna och göra ont i flera timmar efteråt.

Och att sova på rygg framöver är bara att glömma, mina organ känns som att de ska kollapsa under tyngden.

Men det är ju bara om jag ska klaga förstås. Egentligen tycker jag att jag mår ganska bra för att vara över 40 och bära på en bebis. Jag är jättenöjd om jag kan få må så här till det är dags för bebisen att titta ut för jag har planerat att jobba åtminstone tre månader till.

Idag var jag på ännu ett ultraljud. Ett så kallat notchultraljud för att kolla att mina flöden är bra och att tillväxten på bebisen är som den ska. Jag kommer minsann bli granskad utan och innan den här gången och hinna se bebisen på skärmen många gånger innan den, hon, tittar ut. Så blir det tydligen om man haft havandeskapsförgiftning förut.

Jag, eller vi, måste nog också börja vänja oss vid att kalla bebisen för hon för barnmorskorna hittar, inte ens en liten snopp, när de letar.

Jag bloggar så sällan nu så att gå ut med ett blogginlägg som meddelar att jag är gravid igen är old news (men jag kanske återkommer mer till det senare, trots allt).
Men det som är nytt är att det verkar som att vi får en tjej.

Idag, i vecka 20, så var vi på Ultraljud och vi var ute i god tid. Klockan tre hade vi tid men vi hann knappt sätta oss ner i väntsalen när vi kom, strax efter halv tre, innan vi fick komma in.

För en gångs skull (på ultraljud) så fick vi träffa en supertrevlig och pratglad läkare, Nasim. Hon la 50 minuter på oss och min mage, mätte och kollade på bebisen från alla håll och kanter medan hon förklarade vad hon såg och vad hon tittade efter.

Kenny babblade på i vanlig stil med sitt machosnack om att män gör män, det är självklart att det är en kille, nu måste vi köpa dubbla crossar, traktorer bla bla bla. Alltså ingen ödmjukhet eller insikt om det som är större än Kenny, det opåverkbara.

Kanske var det därför som goa Nasim ansträngde sig så mycket för att försöka se vilket kön bebisen har. Hon vände och vred på kameran, skakade på magen, skickade ut mig för att kissa men bebisen låg i skräddarställning och ville inte flytta på sig.
Hon vågade på sig att säga att hon nog trodde att det var en flicka ändå och precis när vi gett upp om att få ett klart besked så fick hon till en bild där hon tyckte att det var uppenbart att något saknades.

Kenny såg faktiskt lite chockad ut, lite som att han inte ens hade tänkt tanken att det kunde bli något annat.
Så nu har machosnacket vänt om till att han och Felix nu måste skydda ”henne” mot alla idioter till killar som kommer att vilja dejta henne.

Det var en rolig nyhet minsann men mest glad är jag för att allt såg bra ut.