Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Så var det det här med båten, hur tänkte vi där? 15 kvadratmeter nöje och harmoni, var nog det jag använde för att sälja in båtidén till Kenny.

I onsdags eftermiddag ringde Kenny och sa att han tyckte vi skulle dra ut med båten. Han skulle komma hem vid sju och tyckte att vi kunde spontanåka till båten då. ”Vi slänger bara med fyra sovsäckar”. 

Jag är visserligen spontan men att åka till båten utan mat eller packning med två barn och en man som tycker mat är en oviktig och ibland onödig detalj ser jag inget lyckligt slut på, alltså bestämde ”vi” oss för att åka torsdag morgon istället.

Eftersom det skulle bli vår första övernattning för i år så hade vi en mängd prylar med oss ut. Det tog mig ett par timmar att plocka i ordning allt i båten och medan jag höll på i ruffen, helt skymd från solen, så mekade Kenny på däck.

När barnen började bli gnälliga så kastade vi loss och åkte ut. Eller ja, nästan. Vi fastnade med fendrarna i stolparna direkt så vi kom inte ens ut utan trassel. Man kan nog lugnt säga att de utnyttjar varenda centimeter av bryggorna på klubben.

Kenny hade fått tips om en väldigt mysig vik, bara en kort bit från hamnen och vi tog sikte på den. Infarten till den här viken är cirka tio meter bred och djupet i mitten är runt en och en halv meter plus att det strax efter kommer tre grynnor på raken, en passage man passerar under koncentration alltså.

Precis när jag börjat styra in skeppet i passagen började Felix ”jag är törstig, jag vill ha saft”. ”Vänta lite”, ”ska bara”, ”ett ögonblick”, ”var tyst en liten stund”, ”alldeles strax”, ja alla de där uttrycken är som en trigger för Felix, samtidigt som Tuva nu skriker också.

JAG VILL HA SAFT NUUUUUUU!

När jag väl kommit igenom och hade sikte på hur jag skulle undvika grynnorna började Kenny härja också. ”Vad gör du?”, ”ska du åka DÄR?”.

Här någonstans blir det för mycket för mig. Tilt. Det är ingen som skriker hur jag ska göra utan bara vad jag inte ska göra. Det slutar med att vi bara snurrar runt med båten, exakt ovanför grynnan enligt GPS’en och vi båda tackar högre makter för att vi inte är en segelbåt.

När vi passerat avgrunden och Felix har fått saft så sparar vi på orden och andas istället. Vi lyckas lägga till mot en klippa och få Tuva att sova. Solen är för länge sedan dold bakom tunga regnmoln men tystnaden är underbar. 

Vi blir kvar där över natten. Jag hostar så att det ekar mellan väggarna men den friska luften söver alla.

Det är oundvikligt att ta sig från viken utan att passera Bermudatriangeln igen. Vi har en plan, Tuva sitter i babyskyddet och Felix är mutad. Ändå hamnar vi i exakt samma situation igen. Kenny får panik när han ser min plan och skriker att jag gör fel men har ingen annan lösning heller och jag vrider frenetiskt på ratten och får då en rak position direkt mot grynnorna. Det dröjer nog innan vi ger oss in där igen.

Vi klarar av en tur till Vaxholm också där vi får mat och glass, en humörhöjare.

När vi ger oss ut igen så är det ganska gnälligt, Tuva vägrar att sova men vet inte vad hon vill göra istället heller så hon skriker. Felix studsar upp och ner och ska knyta fast allt han ser i sina rep. Jag gnäller på att ratten är seg och att gasen är trög. Kennys tålamod har tagit slut och han är inte sugen på att sova på båten en natt till, så vi åker mot hamnen.

Väl i hamn så gör jag en nervösgrej igen och gasar framåt när jag ska backa, det är något med kombinationen Solan och Kenny som inte fungerar när det ska till koncentration. Ingenting händer förutom att vi får ta ett omtag men här behövs det uppenbarligen lite övning, från båda håll.

När vi sätter oss i bilen och jag spänner fast Felix så säger han spontant ”det var jätteroligt att åka båt”.