Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Idag ringde de från dagis och sa att Felix har fått vattkoppor. Jag trodde det var myggbett från gårdagens vistelse på dagis.
Jag är fortfarande inte övertygad om att det är vattkoppeutslag, men jag får väl se hur det ser ut imorgon.

På ett sätt är det bra att han får det nu innan bebisen kommer men om man tänker att jag redan varit hemma hela veckan hittills pga min egna skitförkylning så är det mindre bra att ha ett par VAB-dagar framför sig också. Men dem delar jag och Kenny på förstås.

Nu när vädret plötsligt visar sin bästa sida så blir det ännu mer aktiviteter på dagis.
I förra veckan tog de med sig alla barnen på avdelningen och åkte buss till en stor lekplats.

Där lekte de, grillade och sov. Jag har svårt att få Felix att somna hemma, i mörker, i sängen, men på dagis får de barnen att somna på en filt på marken i fullt dagsljus med ljud och rörelse runt omkring. Det är galet!

Det känns så skönt att han trivs så himla bra på dagis och att de gör så mycket bra. Ibland skulle jag dock önska att han inte tyckte det var sååå himla roligt eftersom han aldrig vill åka hem därifrån.

Nu mår knappast ungarna på dagis så dåligt va?! Visserligen så tror jag att de är mindre brydda av vädret än vad vi vuxna är men det är nog ganska skönt att inte behöva ha så mycket kläder på sig längre.

Plötsligt blir dagarna så otroligt långa när solen fortfarande skiner efter middagen och läggdags känns väldigt avlägset, speciellt om Felix själv får välja. Vilket han inte får.

Min utmaning just nu är att försöka hänga på Felix utomhus. När jag säger ”nej” eller ”kom” så springer han åt andra hållet. Jag blir lika arg varenda gång.
De gånger jag faktiskt måste springa efter så är jag helt slut efteråt och magen spänner sig som en fiolsträng. Jäkla busunge!

Det ska bli skönt att få tillbaka sin egen, dock lite tjockare, kropp mot sommaren.

Det är fortfarande ”dagis roligt” som gäller, även fast vägen dit är densamma varje morgon, dvs att när man säger att han ska klä på sig så springer han och gömmer sig. Varje morgon.
Den leken är lika rolig varenda dag…

Det var det första Felix sa idag när Kenny kom hem med honom och han upprepade det igen när vi skulle sova – roligt dagis.

Idag när Kenny skulle hämta honom så var han ensam kvar och han blev argare är någonsin över att behöva åka hem.
Mina lämningar går på två minuter. Jag har knappt fått av honom kläderna innan han säger hej då, pussar och vinkar åt mig innan han springer iväg.

Han verkar som sagt trivas väldigt bra och det gör mig himla glad.

I måndags var det luciafirande på dagis.
Klockan halv tre (det gäller att ha ett flexibelt jobb) så smög vi föräldrar in i vilorummet i väntan på luciatåget.
Till slut öppnades dörren och de små supersöta figurerna kom in till oss. (Söta Julia var ju Lucia förstås).

Felix var sist ut och såg mest förvånad ut av alla människor men han såg inte mig och Kenny.
Alla barn satte eller ställde sig i en halvcirkel framför oss och började sjunga, förutom Felix som satte sig i mitten med ryggen mot alla.

Efter en stund tittade han mot oss och då vinkade jag för att han skulle se att vi var där och direkt kom han för att kramas. När jag sedan viskade i hans öra att han skulle gå till de andra barnen och sätta sig så blev han sur och la sig på golvet.

Väl hemma så trissades hans dåliga humör upp. Ingenting var okej eller roligt och allt vi gjorde var fel. Från klockan fem till sju så skrek han konstant, absolut ingenting fungerade i hans värld.
Det slutade med att jag, snart lika sur som honom, gick och la mig och han var inte mycket svårsövd den kvällen, inte jag heller för den delen.

Det är ett väldans temperament den där killen har fått minsann. Är det någon i släkten som tänker ta på sig den biten tro?