Alla som är, eller har varit, småbarnsföräldrar känner nog igen känslan av att tiden bara blixtrar förbi.

Ibland kommer jag på mig själv med att jag längtar till att dagen ska ta slut för att komma vidare till nästa dag, lite som att jag otåligt går och väntar på att få börja på ny kula, på att något nytt eller oväntat ska hända.

När jag reflekterar över det sättet att tänka på så blir jag lite skrämd eftersom jag samtidigt tycker att jag blir av med dagar som jag aldrig får tillbaka. De dagarna som jag saknar kan vara då det är en extra fin solnedgång, eller när det är en perfekt vinterdag ute och frosten bitit sig fast i träden så att det ser ut som ett Narnialandskap. När jag i tankarna har en stund över för att bara reflektera och njuta över det vackra.

De dagar eller kvällar då jag istället sitter inne med barn som är stökiga eller kvällar då jag gått och lagt mig tidigt i sängen med barnen eftersom jag tröttnat på att springa dit varje tionde minut för att någon gnyr eller vaknar av mardrömmar eller växtvärk. Då när jag tycker att jag förlorar tid från något annat. Eller illusionen av något i alla fall.

Det är som att jag vill hinna med så mycket mer än vad jag har möjlighet eller ork att hinna med, och när jag har tid så lägger jag det ändå på saker som jag i slutändan inte tycker är viktigt.

Jag tror att jag, när jag blir gammal, kommer att känna störst panik över tiden jag slösade på skitsaker, som att surfa på mobilen för att se vad vänner och vänners bekanta och fasters mosters kompis gör och tycker på sociala medier.

Varför behöver man åka till Thailand för att kunna koppla av, varva ner och lägga bort telefonen och bara njuta av livet? Felix tjatar konstant om att få åka till Thailand, fem år gammal så har han redan fastnat för landet. Han vill inte ha kläder på sig, definitivt inte Reimas varmaste vinteroverall. Han vill på sin höjd ha shorts. Idag upptäckte han ett hål i sina kalsonger och snabbt pillade han ut snoppen i det så att den hängde och dinglade ut genom hålet – befria det som befrias kan, liksom.

Han börjar bli så stor, min kära Felix, precis som Tuva. Snart är jag ingen småbarnsmamma längre.

Tiden går alldeles för fort!