Väskorna står packade i hallen. En skötväska till Tuva med mat och blöjor och en orange tygpåse till Felix med kläder inför övernattningen hos bestemor. Jag har förberett väskorna så att Kenny ska slippa att virra runt på morgonen och leta efter mat, kläder och blöjor. Allt finns där i väskorna.

Kenny kliver över väskorna när han åker hemifrån. Han har inte en tanke på att han, eller bestemor, kan tänkas behöva något annat under dagen än det som ligger i babyskyddet, dvs Tuva.

Bestemor försöker så länge hon kan att mörka att Kenny glömt skötväskan, men när hon lämnar av Tuva utanför mitt jobb så blir det ganska uppenbart att hon inte har den. Efter att hon har plockat upp Felix på dagis så får hon åka förbi oss och hämta Felix väska med ombyten och hon gör det utan att gnälla. Hon är van vid glömska män, säger hon.

Jag gnäller inte heller förrän han lägger fram sin ursäkt, även kallat sitt försvar, – ”du kunde väl ha burit ut väskorna i bilen”. Då gnäller jag, även så att det hörs.