Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Så var dagen kommer till slut, Thailanddagen alltså. Vi flyr novembermörkret och fyller på D-vitaminerna i söder, och C och B också för den delen.

När mamma lämnat av oss på Arlanda och vi checkat in två rullväskor (modell hockeybag), en bärmes och den nya fina Cityjoggervagnen så gick vi in i taxfreen och länsade den på Grov General innan vi satte oss och åt lunch.

När jag sedan gick till Waynes för en finkaffe så insåg jag plötsligt att tiden faktiskt sprang ifrån oss. Vi köpte snabbt på oss lite dricka och gick mot gaten.
I kön mot passkontrollen så ropade dom ut att det var sista utropet för vårt flyg och gaten på andra sidan av glaset bakom passkontrollen var tom på folk.

Här hände nu något väldigt oväntat. Kenny blev röd i ansiktet och fick en panikslagen blick. HAN trodde att vi skulle missa planet och blev faktiskt rädd.
Vi missade det inte förstås utan vi klev på den fina Dreamlinern från Norwegian och satte oss på våra platser och slapp massa dödtid i planet.

Det var ett väldigt fint flygplan! Alla säten har egna skärmar och underhållning i form av filmer, spel, musik osv. Nu kunde man till och med beställa från minibaren via skärmen, lite Sällskapsresan alltså.
Plastgardinerna för fönstret är borta och utbytta mot knappar som dimrar ner själva fönsterrutan. High-tech!

Flygresan gick faktiskt förhållandevis bra. Det vimlade av barn i kabinen som mer eller mindre triggade igång varandra men å andra sidan så var det ju egentligen inte sovdags så jag förstår att många inte ville sova.

Felix sov totalt fyra timmar och säkert fyra timmar av hans vakna tid spenderade han hängandes på min axel. Kennys axel dög absolut inte!

Varken jag eller Kenny sov ett endaste ögonblick men ändå så tyckte vi att det gick ganska bra ändå och att flygningen faktiskt inte upplevdes som en 11-timmars resa.

Klockan sex lokal tid så landade vi i Bangkok, en stor flygplats. Naturligtvis så slapp vi barnföräldrar stå i den lååånga kön till passkontrollen utan fick gå till en egen lucka, only in Thailand! Jag hade bestämt mig för att vi skulle hitta en taxi med barnstol men efter att ha frågat runt på olika taxibolag så var det bara att inse att det var kört.
Så vi tog en taxi med en chaufför som lovade att köra oss försiktigt.

Det tog lite mer än två timmar att ta sig till Mae Phim, som ligger österut från Bangkok. Anledningen till att vi åkte hit var att vi har en kompis på semester här med sin familj och eftersom vi inte har någon brådska någonstans så tänkte vi att vi testar på staden.

Ganska snabbt så hittade vi ett hotell som såg bra ut och släppte iväg taxin. Vi fick en fin bungalow precis vid poolen och hundra meter till havet för cirka 300kr natten.

Vi slängde på oss badkläder under shortsen och gick för att äta lunch.

Staden här är extremt lugn. Många restauranger är stängda och turisterna är fåräknade vilket gör att stranden är nästintill tom.
Igår när vi efter lunchen sprang ut i det fantastiska havet så sa jag till Kenny att jag nästan blev nojig över att vi inte såg en kotte på stranden.

Havet var verkligen underbart! Kristallklart och så varmt så det är löjligt. Felix kunde inte ha blivit lyckligare över att få bada!


Han skrattade och plaskade och ramlade och hoppade och fullkomligt älskade att få bada, utan någon som helst respekt för vattnet. Det blev ett par kallsupar men han fortsatte att studsa runt.

När vi sedan gick upp till poolen så var lyckan fullkomlig.  Barnpoolen är precis så djup så att den når honom upp till bröstet och han kämpade fram och tillbaka i poolen, skrattandes och likt en mångubbe som försöker balansera sig fram, ganska ostadigt.

På kvällen mötte vi upp Hannes med familj och åt middag på en italiensk restaurang innan det var dags att åka till hotellet och jobba med tidsomställningen.

Just nu är vi sååå glada över att vara här!