Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Öppna sök
Etikett

Semester

Thailand, vi har saknat dig!

Efter Mexicoresan (läs flygresan från helvetet) så sa Kenny att han inte tänkte flyga med barnen igen förrän de var tonåringar. Vi visste förstås att det inte skulle bli så men vi hade inte räknat med att åka iväg så snart igen, men när Kenny hittar billiga resor så kan han bli hur flexibel som helst. 

Mitt krav för att flyga långt med barnen var att det skulle vara vettiga flygtider och efter att ha hittat ett plan till Thailand som gick kl 21:45 så var saken biff. Felix sov åtta timmar på planet (härliga tider) och Tuva kanske tre. Jag förstår inte hur hon kan vara så mycket vaken, som om hon är superrädd för att missa något.

Efter en dag i Thailand så var Kenny frälst igen. Han ÄLSKAR Thailand (och Tom yam-soppa)! Jag är också väldigt förtjust (inte i soppan). 

Jag bokade ett hotell hemifrån för 617 kr natten som såg väldigt fint ut, 10 minuter från stranden. När vi kom hit så hade de hyrt ut vår bokade studio så vi blev uppgraderade till en liten lägenhet, superfin! Vi har nog aldrig bott så här fint på våra semestrar. Här kan vi köpa med oss mat och låta ungarna härja bäst de vill istället för att försöka kasta i oss maten på restaurang. 

Hotellet har en minibuss som både kör oss till stranden och hem om vi känner för det. Poolen är ganska stor och ekar tom så där badar vi när vi kommer hem från stranden. Jag har aldrig badat i en sån varm pool! Babysim kan slänga sig i väggen, här pratar vi kroppstemperatur på vattnet. För att få upp Felix ur poolen så måste vi locka honom med Pippis guldmynt (chokladpeng) eller pyjamasmys.

Jag tror vi kommer att få en skön semester!

0

Flygresan hem!

Jag har inte varit så positivt inställd till att vi skulle flyga med Thomas Cook efter vår resa till Dominikanska i januari tidigare i år. Då flög vi i en riktigt gammal maskin där askkopparna fortfarande satt kvar och där minitv-apparaterna satt i taket och visade samma Vänneravsnitt fyra gånger innan jag sa till. Personalen var riktigt ovänliga och vi serverades mat som fortfarande var frusen.

På grund av detta så hade jag inte så höga förväntningar på flygresan men ack så fel jag hade. Vi fick åka i fina och fräscha flygplan där personalen verkligen var fantastisk. De gjorde allt för att hjälpa oss barnfamiljer som inte hade det så lätt och kom och smög till oss mutor till barnen (läs Felix), alltid med ett leende på läpparna.

Nu på vägen hem så hade vi en hel stolsrad bakom oss med tre lediga platser och då kom en i besättningen och sa till oss att vi kunde ta den raden också för att underlätta för oss. Alltså fick jag och Kenny varsin stolsrad att breda ut oss och ungarna på. Barnen var väldigt skötsamma, som helt andra barn jämfört med ditresan. De sov till och med i flera timmar. Jag är så glad att resan hem gick så smidigt, jag hann till och med se två filmer! Otroligt?!

0

Slutet!

Jag vaknar sista dagen med en klump i halsen. Det är alltså bokstavligen en klump i halsen, den gör ont. Inte igen, nu är jag less på vår sjukstuga.

Högvis med amerikanare och turister från andra länder dräller in på hotellet de sista dagarna, allt blir ganska stökigt. Vi får stå i kö till frukostmatsalen för att det är så mycket folk. Ungefär där går min gräns, frukosten är helig! 

Jag tror att jag retar på mig småsaker för att jag ska ha en ursäkt till att vilja åka hem. Den stora anledningen till att jag kan tänka mig att åka hem är för att slippa fukten, jag längtat verkligen till min säng med torra sängkläder. En torr kudde. 

Mexico – vi är inte färdiga med varandra, vi kommer tillbaka.

0

Turtelstur i Akumal!

Idag åkte vi hem från Tulum, men på vägen till Playa del Carmen så stannade vi i Akumal för att snorkla med sköldpaddor.

Vi hade fått höra och läst om att man på vägen till stranden skulle bli överfallna av säljare som vill sälja snorkelturen eller hyra ut flytvästar, snorklar och så vidare. Andrew hade också varit där och menade att vi skulle strunta i alla säljare och att de inte hade någon rätt att hindra oss snorkla på egen hand.

Eftersom barnen sov så lämnade jag och Kattis Kenny i den väntande taxin och gav oss ner mot stranden. Stora klungor av säljare stod längs hela promenaden ner mot stranden och skrek efter oss om flytvästar, snorklar och guidade turer. Vi ignorerade dem totalt och gick med bestämda steg mot havet.

Stranden var fullsatt och det var människor överallt i snorklar och flytvästar. Vi slet av oss kläderna och sprang ut i vattnet med sikte på plätten där flytvästarna verkade samlas ute i vattnet. 

Inte länge efter att vi simmat över repet som markerade platsen för sköldpaddor så såg vi dem. En ganska stor och en jättestor, betandes på gräset på havsbotten. Strax efter att vi fått syn på sköldpaddorna så insåg jag att det var stök runt om mig. Någon försökte få kontakt med oss men jag låtsades som att jag inte såg det. 

En vakt, i vattnet, försökte få Kattis att förstå att vi inte fick vara där utan flytväst. Hon försökte även hon att låtsas som att hon inte hörde eller förstod men när vakten, iförd flytväst och snorkel och grejer tar fram en visselpipa som han blåser argt i för att hans kollegor ska uppmärksamma oss så kände vi att det blev lite mycket uppståndelse och simmade tillbaka mot stranden, mycket nöjda över att vi fått se sköldpaddorna och lite nöjda över att ha trotsat kommersen runt omkring oss.

0

Minihoudini!

Den här killen försvann igår. Kattis var här på besök och när vi ätit lunch så gick vi mot receptionen. Precis innan receptionen så vek vi av till höger men Felix fortsatte gå mot receptionen. 

Felix går ofta in egen väg, han har inget behov av att hålla sig nära oss utan vill gärna utforska världen på egen hand och komma tillbaka när han vill. Just nu så är enda sättet att få honom att följa med oss, mot sin vilja, att vända sig om och gå åt hans motsatta håll och säga hej då. Då kommer han, fortfarande, tillbaka.

I alla fall så var Felix ur vår syn i max 10 sekunder innan vi stannade och vände om för att se om han tänkte komma tillbaka och följa med oss.

Det gjorde han inte. Han var borta.

Kenny ryckte på axlarna och sa i vanlig ordning ” det löser sig” (som om han kan veta det). Jo men visst, det mesta brukar lösa sig, men inte av sig själv bara och jag tänkte inte tappa bort ett barn i Mexico i alla fall. Regnet öste ner och Kenny gick mot receptionen för att leta och Kattis åt ett annat håll medan jag vaktade Tuva och sprang runt i receptionen.

Felix borde nu ha kommit fram från vad han än höll på med, men det gjorde han inte. Både Kenny och Kattis kom tillbaka för att se om jag gav tummen upp för en hittad Felix men jag hade ingenting att komma med.

Nu gick Kenny till vakterna för att be om hjälp. Det är lika mycket personal här som gäster och hälften av dem har en walkie talkie så meddelandet om Felix gick snabbt ut. Precis när vi dragit igång cirkusen så kom Felix, från lunchhållet. Jag vet inte hur han missat att vi vek av från vägen, men han måste ha gått i sin egna värld och vi måste ha missat honom på sekunden när han vände från receptionen och gick tillbaka.

Det kan vara så att han lärt sig något av det här. Han har sagt flera gånger efteråt att vi inte får tappa bort honom. Jag försöker förstås lägga över skulden på honom och säga att han inte får tappa bort OSS men jag vet inte om det går bra.

Nu är han hemma i alla fall.

0

Sjukstuga i Mexico! 

Hotellet blir bättre och bättre nu när vi fått vänja oss vid vad det är för slags hotell. Personalen är fantastisk och här är det verkligen all inclusive, inga dolda kostnader om man behöver något extra. Ska du däremot handla i butiken på området, ja då får du betala minsann.

Djuren och naturen gör det här stället till något riktigt extra. Vi drömmer om att åka på utflykter och se hur det ser ut utanför området, men vi har inte ens utforskat hotellområdet än. Dessutom så är vi sjuka. Jag skriver vi nu för igår morse började min hals att rossla och idag har jag ingen röst alls. Kenny hostar helt tokigt mycket men han säger att det börjar kännas bättre. 

På grund av det här så kan vi ju inte planera några utflykter alls, doktorn ordinerar vila men det är inte helt lätt med två barn som är fulla av energi. Eller ja, när Felix somnar så sover han i tre timmar men det tar på krafterna att leka i vattenparken. Någon av oss måste vara med Felix i poolen hela tiden, oavsett hur vi mår. Han älskar alla rutschkanor men fastnar gärna i en och samma som han åker 20 gånger i rad. Om ni tycker han ser eländig ut på bilderna så beror det dels på hans blåtira, hemifrån när han gick en omgång med ett måttband, och dels för att han fått myggbett på samma öga nu. 

Idag har jag också fått medicin så förhoppningsvis borde vi kunna få en bättre vecka två.

0

Sandos Caracol Eco Resort

Vi kom till hotellet till slut! Fast det är inget hotell, det är en liten stad, ett enormt komplex där man planterat ut hotellrum i djungeln. 

Det är djur överallt, pelikanerna dyker vid strandkanten, näsbjörnarna bökar i jorden längs gångvägarna, ett par leguaner kröp upp på poolområdet igår, vi mötte en tvättbjörn på vägen hem från middagen, aporna hoppar i träden och de har en grupp hjortar som går och betar. Då har jag nog inte ens fått med allt. Som sköldpaddorna som bor i de här pölarna med grundvatten. Det är riktigt häftigt!

Det ligger pooler överallt och utanför oss så ligger vattenlandet med vattenrutschkanor i alla former. Tröttnar man på det så kan man gå till leklandet.

Allt är egentligen ganska bra om det inte hade varit för att Kenny är ganska sjuk. Han hostar upp lungorna och går på penicillin. Läkaren menar att han borde röntga sig om det inte blir bättre snart. 

Felix känns också lite hängig, är inte så intresserad av att äta och kräktes på mig igår natt. Fast när han är i vattenlandet så är han i toppform.

Även jag börjar känna av halsen nu. Vilken cirkus alltså!

Kattis bor på eget håll inne i stan och verkar ha det väldigt bra. Det känns så skumt att man är i Mexico tillsammans men ändå inte. När båda barnen skriker och Kenny hostar så känner jag mig lite avundsjuk på Kattis som ligger och läser en bok på stranden, i lugn och ro.

0

Vad har vi gjort?!

12 timmar tar flygresan till Mexico. Vi hade pratat med Felix i förväg om hur lång resan skulle vara, hur man ska bete sig i planet och laddat upp med leksaker och film i IPaden.

Det hade absolut ingen betydelse!

Han skrek, klättrade på sätena, kastade saker, vägrade att äta och sova. Flygvärdinnorna försökte hjälpa till men det var lönlöst. Ingenting gick hem. 

Planet hade toaletterna en trappa ner och där fanns ett litet utrymme för kön till toaletterna, där satt jag med Felix när han skrek som värst. När vi suttit där i någon timme så blev det kraftig turbulens och vi fick snabbt spänna fast oss i nödsätena för att inte trilla omkull. Det studsade riktigt ordentligt och jag var glad över att sitta fastspänd. Men det var nog det bästa som kunde hända för DÅ somnade Felix och jag kunde bära upp honom igen när det blev lugnt i luften igen. Jag kan ärligt säga att jag förväntade mig applåder när jag kom bärandes på en sovande Felix, som en trofé, men passagerarna vågade nog inte utmana ödet och nöjde sig med menande leenden.

Någonstans mitt i resan så blossade det plötsligt upp ilsket röda prickar på mina armar också som brände och var ömma. Jag fattar verkligen inte vad som hände, men jag lutar åt att det har något med stress att göra.

När vi landat så sa Kenny; det här gör vi inte om förrän barnen är tonåringar. 

Vi kommer att glömma den här flygresan. Kroppen kommer rensa ur den ur vårt försvar, den är för tung för att bearbeta. Lets never ever talk about this again!

0

Rhodos – du kommer inte sakna oss.

Tre halvdöva kvinnor och två barn som skulle kunna ge vem som helst hörselskador, vilken perfekt semesterkombination! 

Tre generationer behövde tre dagar innan det small. Som tur var så behövdes det inte tre dagar för att komma över det igen, men jag tror att vi alla tre funderade på både hotellbyten och tidigare flyg hem efter kollisionen. Två skrikande barn gör inte under för tålamodet och humöret.

Vi hamnade alltså på Rhodos, med en och en halv dags varsel. Kattis ville ta en sista minuten och jag och mamma, och ungarna förstås, spontanbokade med oss på resan. Så här i efterhand så tänker jag att jag borde tänkt mer verklighetsbaserat. Varför skulle ungarna sluta skrika bara för att man åker till ett varmt land? De kanske bara skriker av andra anledningar. Felix i alla fall. Tre vuxna som ständigt passade upp på mina skrikande barn och man undrar vad det är för fel. Semester är ett ord som inte känns relevant i sammanhanget.

Bada fick jag göra i alla fall och det har jag verkligen längtat efter i år. Vilket vatten! Så klart och fint badvatten så att snorkel var överflödigt och så varmt och härligt, när man väl kom i. Hotellet var det värre med, frukosten var knappt värd att kallas för mat men middagen fungerade att mätta magen med. Man får vad man betalar för och vi betalade inte så mycket men oj vilka förbättringsområden det fanns där. Men havet alltså…och värmen! Åh!

På väg hem så varslades det om strejk för flygledarna i Grekland vilket gjorde att alla flygbolag tidigarelade sina flighter så det var total kaos när vi kom till flygplatsen. En timme tog det oss att komma in i terminalhuset, men till min stora glädje så sov båda barnen! Samtidigt! Det var som att vinna på lotto.


0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑