Sök

Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Hur tänkte du där?

Fixarlördag!

image

I lördags skulle vi minsann fixa. Vi skulle ut i lillstugan och gräva fram alla påsar med babysaker så att jag kan lägga in dem i garderoben.
Sen skulle jag packa ner alla vinterkläder och kläder som Felix inte använder längre och stoppa in dem i stugan.

Felix vaknade tidigt, som vanligt, det ovanliga var att jag också gjorde det, vilket gjorde att dagen kändes jättelång när vi vid klockan nio redan hade hunnit med frukost och städning.

För att frigöra så mycket utrymme som möjligt i sovrummet inför den kommande bebisen så möblerade vi om och flyttade Felix säng, som idag tjänar mest som en stor klädhängare.

Så nu har han en mysig hörna för sin säng, frågan är bara om han faktiskt kommer att sova där.

Vid lunch kom mamma och Peter och hämtade Felix för att vi skulle få fixa resten, men då var jag helt färdig och hade så ont i höfterna så då kunde jag inte fortsätta.
Jag är inte helt nöjd med min nivå på presentationsmöjligheter just nu.

Vår på dagis!

image

image

Nu mår knappast ungarna på dagis så dåligt va?! Visserligen så tror jag att de är mindre brydda av vädret än vad vi vuxna är men det är nog ganska skönt att inte behöva ha så mycket kläder på sig längre.

Plötsligt blir dagarna så otroligt långa när solen fortfarande skiner efter middagen och läggdags känns väldigt avlägset, speciellt om Felix själv får välja. Vilket han inte får.

Min utmaning just nu är att försöka hänga på Felix utomhus. När jag säger ”nej” eller ”kom” så springer han åt andra hållet. Jag blir lika arg varenda gång.
De gånger jag faktiskt måste springa efter så är jag helt slut efteråt och magen spänner sig som en fiolsträng. Jäkla busunge!

Det ska bli skönt att få tillbaka sin egen, dock lite tjockare, kropp mot sommaren.

image

image

Vecka 29!

När jag gick med Felix i magen så la jag upp bilder på min gravidmage. För närvarande så vill ingen del av mig vara med på bild. Fy bubblan vad jobbigt det är att bli tjock på nytt. Förra gången var jag, oavsett vad jag tyckte då, ganska smal när jag blev gravid, men denna gång låg jag +10 kilo från början och trots att jag har en finbebis i magen så är det fortfarande jobbigt att gå igenom viktökningen.

Rent allmänt känner jag mig stor, klumpig, trög i huvudet, trött och gammal. Jag får nu ont i höfterna ganska ofta men jag har något minne av att jag hade det förra gången också, fast under en kort period så förhoppningsvis försvinner det snart.

Bebisen verkar må bra i alla fall. När jag var på tillväxtkontroll sist så var bebis rätt storlek, så jag hoppas att det fortsätter så i tio veckor till.

Soliga Stockholm!

image

image

Vi behövde bara åka hem från Åre för att få se solen och hej vad härligt det var att få sitta på trappen till altanen en stund och känna värmen.

Tack vare att vi åkte hem i söndags så fick vi en ledig dag hemma till att packa upp, tvätta och såna där roliga uppgifter men det blev även tid för lite lugn och ro och korvgrillning med Hasse och Mia.

Kenny håller nu på ute i trädgården med grävmaskinen, eller ute på leråkern snarare. Men nu när det blivit torrt ute och varmare i backen så går det nog snabbare att få till lite ordning så att vi kan så gräs snart (eller köpa några längder).

Det är nu när isen smält och vädret blir bättre som tomten kommer till sin fulla rätt, om det inte hade varit för leran alltså.

image

image

Felix statusuppdatering.

image

Det är fortfarande ”dagis roligt” som gäller, även fast vägen dit är densamma varje morgon, dvs att när man säger att han ska klä på sig så springer han och gömmer sig. Varje morgon.
Den leken är lika rolig varenda dag…

Ett grått Åre.

image

Sovmorgnar (för mig eftersom Kenny tagit Felix) och lata dagar, och ändå så är jag dödstrött, hur ska jag orka ända fram?!

Kennys kompis Micke som bor granne med stugan i Huså åkte upp samtidigt med oss och tog med Kennys och sin egen flygmaskin som de lekte med en del.

En dag skulle de flyga på långtur och när jag och Felix kom ner till isen på skoter, för att se hur fisketävlingen gick så såg jag killarna hänga i sina flygmaskiner långt bort.
Så vi styrde mot dem istället och hoppades på att komma ikapp. Jag låg bakom dem, med Felix sovande i min famn, i nästan en timme utan att de gjorde min av att se oss.
När de flög över en viadukt, i slutet av sjön så gav jag upp och vände om men stannade för en kopp varm choklad från termosen först.

Plötsligt kom killarna tillbaka och landade 100 meter framför mig, fortfarande utan att ha sett mig och jag var alltså i princip helt ensam skoter på isen hela vägen, snacka om blindstyren.
Men Kennys förvånande min när jag körde upp bredvid honom var rolig att se, han blev så himla glad.

Ett plötsligt snöfall kom över oss och gjorde att sikten försvann helt. Jag hade ju ett spår att följa tillbaka men killarnas skärmar hade blivit så tunga av den blöta snön så de fick inte upp dem i luften.
Eftersom de stannat på isen nedanför en kompis så var det inte hela världen utan vi fick hjälp upp till deras stuga och fick låna bilen hem istället. Micke åkte tillbaka senare och lämnade bilen och tog skotern tillbaka.

I lördags drog vi in till Åre och strosade runt. Det var nästan bra att vädret var grått och tråkigt för det hade varit jobbigt att se alla åka i fina backar i strålande sol.
Vi stängde in oss i badhuset istället. I tre timmar plaskade vi runt och plaskade med Felix som fullkomligt älskade att få leka i vatten så länge. Det var inte helt enkelt att få honom att gå därifrån sen.

På söndag morgon var det fem grader varmt ute och fortfarande ingen sol. Skoterföret såg bristfälligt ut och jag kände en längtan hem.
Vi fixade och donade med packning och städning tills vi kom iväg vid halv fem.
Strax innan midnatt så var vi hemma igen och oj vad skönt det är att sova i sin egna, dock ganska trånga, säng.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Påskäventyr till fjälls!

image

Så kom påsken, en efterlängtad ledighet. Det blir väl den sista ledigheten innan det är dags för föräldraledighet.
Vi velade fram och tillbaka på vad vi skulle göra och kom till slut fram till att vi skulle åka till Åre trots bristen på snö.

Vi kom inte iväg förrän tio på kvällen på tisdagen och resan upp gick sådär, Felix var inte vrålsugen på att sitta fast i en bilbarnstol hela vägen upp, men Kenny var fast besluten om att inte stanna och sova på vägen. Tjurskalle.
Nisse som fick åka med också sa dock inte ett pip, lika nöjd som vanligt alltså.

Vi kom upp ungefär samtidigt som solen och var allihop hyfsat jetlaggade. Till vår förtjusning så upptäckte vi att det trillat ner en hel del snö i alla fall så det var en positiv överraskning som gav oss möjlighet att ta varsin skoter och dra ut i skogen.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Vecka 25 – 3:e mars!

Magen den växer och jag känner mig proppmätt konstant.
Den där våldsamma hungern jag kände de första 10 veckorna, även med Felix, är nästan bortglömda. Nu känns det som att maten aldrig kommer ner utan står mig upp i halsen.

Jag vaknar varje morgon med en känsla av halsfluss, som har varit konstant i snart två månader, jag tror det kallas halsbränna.

Jag pustar och frustar när jag rör mig och suckar över kollegor som springer ifrån mig i korridoren. När jag rör på mig, minsta lilla utöver min normala dagsrytm så får jag ont i höfterna. En tur i skogen i Felixtempo får min kropp att stelna och göra ont i flera timmar efteråt.

Och att sova på rygg framöver är bara att glömma, mina organ känns som att de ska kollapsa under tyngden.

Men det är ju bara om jag ska klaga förstås. Egentligen tycker jag att jag mår ganska bra för att vara över 40 och bära på en bebis. Jag är jättenöjd om jag kan få må så här till det är dags för bebisen att titta ut för jag har planerat att jobba åtminstone tre månader till.

Idag var jag på ännu ett ultraljud. Ett så kallat notchultraljud för att kolla att mina flöden är bra och att tillväxten på bebisen är som den ska. Jag kommer minsann bli granskad utan och innan den här gången och hinna se bebisen på skärmen många gånger innan den, hon, tittar ut. Så blir det tydligen om man haft havandeskapsförgiftning förut.

Jag, eller vi, måste nog också börja vänja oss vid att kalla bebisen för hon för barnmorskorna hittar, inte ens en liten snopp, när de letar.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑