Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Onsdagen den 15:e juni var bokad för att vår bebis skulle plockas ut.
På tisdag kväll så packade vi det sista som skulle ner i väskan, fyllde upp mat och vatten till hönsen, tvättade kläder, satte in babyskyddet i bilen och så vidare.

När jag började känna mig klar så gick jag in i duschen och körde hela den reningsritualen jag fått i uppgift att göra inför operationen.
Vi hade mer eller mindre bara satt oss i soffan förrän jag plötsligt blev blöt i trosorna. Det blev lite konstigt – vi har ju tid imorgon, vad händer NU?
Efter samtal med Danderyd så bestämdes det att vi skulle åka in.

Sagt och gjort, vi bar ut en sömndrucken Felix till bilen som blev lite fascinerad över att bli väckt när det var kväll ute och satt och babblade lite om det innan han somnade om och vaknade utanför sjukhuset av att mamma och Kattis tog över honom till deras bil.

Själv blev jag satt i kontroll för bebisens hjärtljud och mätning av sammandragningar. Det konstaterades rätt snabbt att det faktiskt var vattnet som gått och att vi skulle stanna kvar och förhoppningsvis fortsätta på den satta planen för utplock på morgonen.

Vi fick ett rum och bäddade ner oss. Kenny somnade förstås omedelbart och låg och snarkade för kung och fosterland. ”Jag behöver nog sova för att klara morgondagen, liksom”.
Själv hade jag den hemskaste sängen av alla, gjord att föda i men inte sova i, som gjorde att hela kroppen låste sig av stelhet så sömnen blev sådär. Till slut tröttnade jag och klämde ner mig i Kennys lilla säng och då fick jag faktiskt sova en stund innan värkarna kom.
För att förhindra att värkarbetet kom igång så fick jag två sprutor med något som skulle stoppa sammandragningarna men det fungerade inte så väldigt bra så jag låg i någon slags dvala och kved och väntade på att morgonen skulle komma snart.

Runt sju kom personalen in och skulle flytta på oss för att låta personer som var på väg att föda få ett rum. Vi skulle få komma upp till en annan avdelning i väntan på operationen men sen måste det ha blivit ändrade planer för de körde mig direkt till operationssalen där läkare och narkos och diverse andra funktioner stod och väntade på mig.

Det blev lite förvirrat en stund då läkarna bara hade sju timmar gamla prover på mig och reglerna säger att de får vara max sex timmar gamla, men så kom de fram till att proverna såg så bra ut så man kunde köra operation ändå.

Till skillnad från förra gången då det vimlade av folk inne i salen så var de bara sex-sju stycken runt mig. Ingen jäktade och de förklarade hela tiden vad de gjorde och varför. Ryggmärgsbedövningen som jag var lite nervös inför gick superbra, bedövningssprutan kändes mer än själva ryggmärgssprutan och inom ett par sekunder så tappade jag känseln i underkroppen, ungefär upp till brösten, och de ”välte” ner mig på operationsbordet.

Ett skynke sattes upp framför mig, nedanför midjan och de började med snittet.
Jag blev lite illamående då och då, kanske av mitt låga blodtryck just då eller av den skumma känslan, jag känner att hela magen bearbetas, att den rör sig och behandlas ganska tufft med men samtidigt helt utan smärta. Jätteskum känsla. Så fort jag blev illamående så fick jag syrgas och någon medicin in i blodet så att illamåendet släppte.

Efter ett par minuter sa läkarna att bebisen var på väg ut och strax därefter så började vår lillstrumpa att skrika.
De tog med sig Kenny in i ett angränsande rum för att torka av henne och kontrollera att allt var bra innan de kom och la henne vid mig så jag fick pussa och gosa på henne. Vilken lycka!

Medan jag var upptagen med lillstrumpa så syddes magen ihop och även här så kände jag av den troligtvis ganska bryska behandlingen av magen, tack och lov för bedövning!

Vi kördes iväg till uppvaket och lillstrumpa fick börja amma innan hon slocknade.
Bedövningen satt väldigt bra vilket gjorde att det dröjde nästan tre timmar innan de tyckte det var dags att köra upp oss till eftervårdsavdelningen.

Alla tre var ganska slitna efter dagen men lättade över att allt gått så bra och det var inga större bekymmer att somna den kvällen, överlyckliga för vår fina fina dotter.