Min blogg alltså! Nu har jag, med mycket hjälp från WordPress support, lyckats få över hela min gamla blogg, med alla bilder från och med år 2007, till den här bloggen. Grattis till mig!
Vilken idyll va?! Familjen samlad i en båt för maximal njutning under ett par varma sensommardagar. Ja det kan man tro.
Kenny har nu tillbringat två och en halv månad med att Blocketsurfa båtar. Vi hade bestämt vilken sorts båt vi ville ha och när Kenny hittade en som uppfyllde alla kriterier så tog vi med oss ett båtproffs som fick följa med och titta på båten.
I onsdags åkte vi in till stan för att göra affär, och åka båt förstås.
Felix var all over, hans för närvarande normala status. Båtnissen verkade inte skitimponerad av vår vilde som skrikandes hängde och klängde i allt under tiden vi skrev papper och fick instruktioner men å andra sidan så hjälpte det oss att få det hela överstökat lite snabbare så att vi kunde dra ut på sjön.
Felix flippade dock ut helt och hållet. Han kan ha haft sin jävligaste dag hittills i onsdags. Absolut ingenting vi gjorde eller sa var bra, det var snarare katastrof! Han var så arg och han skrek och skrek och skrek.
Vi var mitt i ett storgräl när vi la till vid Brostugan för att lasta på packning som mamma och Peter kom med. När Felix plötsligt fick se mamma nere i båten så kom han av sig lite och då lyckades jag natta honom. Till och med Kenny, som har betydligt mer tålamod än jag, såg helt gråtfärdig ut den kvällen.
När båda ungarna till slut låg och sov bredvid varandra, som små änglar, bankade det plötsligt i båten och en surgubbe vrålade att vi skulle dra för här fick vi absolut inte ligga för natten. Så vi puttrade ut till en vik mitt emot Ängbybadet och la oss för att sova.
Torsdagen och fredagen blev betydligt bättre! Vi fick till och med njuta av finvädret och båten. Eller skeppet! Herregud vad båten är stor! Vi har alltså toalett med dusch, micro, en dubbelsäng fram och en bak, dieselvärmare och ett motorrum som man kan hoppa ner i! Bilden lite längre ner, där vi lagt till vid en uteservering visar ganska bra på hur stor båten är. Helt galet!
Kenny som varit extremt anti till båtliv är nu efter tre dagar på sjön redo att flytta in i båten, han älskar det. Jag med förstås! Jag har suttit bak i båten och tittat ner på vattnet som forsar fram under badbryggan och drömt om nästa sommar då jag ska bada rekordmycket! Åh så härligt!
Strax efter klockan sex i morse så vaknar Felix, som vanligt. Han börjar sitt rutinmässiga roterande mys och lyckas som alltid att sätta sina armbågar på ömma amningstuttar och sparka benen i min mjuka mage. Han klappar mig också, väntar och ser ifall jag ”vaknar”. Sen tittar han ifall IPaden ligger på nattduksbordet.
Jag mumlar att pappa har paddan, pappa sover på soffan för han får inte plats i sängen just nu. Felix travar ut till pappa väcker honom och säger att han vill ha välling och sen kommer han in till mig igen, kryper upp i sängen och börjar spela Trip trap träd eller Radioapan i väntan på sin välling.
Jag slumrar fram och tillbaka och väcks då och då av Felix som vill kramas och pussas. Kvart i tio vaknar jag på riktigt och då sitter Felix fortfarande bredvid mig och leker med Radioapan.
Jag blir förskräckt. Över klockan. Men mest över tiden som Felix suttit framför iPaden. Det blir för mycket nu, han håller på att bli beroende, känner jag.
Det är definitivt dags att starta dagen så jag går upp och då brinner Felix helt oväntat av. – Lägg dig, vrålar han. Jag försöker förklara att klockan är mycket och jag vill gå upp och äta frukost men han ger sig inte utan vrålar om och om igen att jag ska lägga mig. Plötsligt slocknar IPaden eftersom den varit inaktiv en stund under vårt ”bråk” och då vrålar Felix ännu värre och bankar på den, som om han försöker ge den första hjälpen. Det skrämmer mig att han blir så arg av att inte få använda paddan så jag bestämmer mig för att vi måste dra ner på det.
Felix är jättearg och skriker massor. Han utmanar mig genom att börja kasta kläder runt omkring sig och stirrar stint på mig med armarna i kors på bröstet för att se vad jag ska göra. Grymtandes. Jag tar inte upp hans kastade handske utan låter honom fortsätta. Men jag är arg.
Det blir en paus i skrikandet när han måste gå och kissa. När han kommer tillbaka är han mest ledsen så då passar jag på att kramas. Kenny gör sitt bästa för att liva upp stämningen och kommer med Felix kallingar på huvudet. Felix är inte så imponerad men när Tuva, som ligger i pappas famn, inser allvaret i situationen och lägger av en ordentlig prutt i pappas ansikte framför Felix, ja då kan han inte hålla sig längre utan skrattar hjärtligt.
Till sist kommer vi igång på ett bättre sätt och Felix får själv bestämma att han hellre vill åka till dagis utan sängen än att stanna hemma och sova?! (Hans egna alternativ alltså). Jag undrar vad jag får möta imorgon.
Igår var jag ett mentalt vrak! En helg med ungarna och jag har sju nya rynkor, ganska säkert. Då hjälper det inte att veta att Kenny bott på hotell i Karlstad och bara suttit av tid i väntan på finväder för att kunna flyga i Aerobatic SM, som dessutom aldrig kom. Vädret alltså, för det hade vi kvar här hemma i Stockholm.
Hur har alla andra föräldrar lyckats överleva barn nummer två? En lite gnälligare variant och en annan ganska mycket argare unge? Vad är hemligheten? Att ha ett barn är ju en walk in the park. Det är så jag kommer ihåg det just nu i alla fall, min nuvarande sanning. Men rynkorna som redan fanns innan Tuva måste ju ha kommit någonstans ifrån också.
Kämpa Solan, kämpa! Heja mig!
– Felix, idag ska vi klippa dig.
– Jag har långt hår. Titta! Så böjer han fram huvudet och visar sin skalp.
– Ja precis, därför ska vi klippa dig.
Vi går ut och jag tar med mig trimmern och en godisask, som uppmuntran (synonymt med muta alltså).
– Felix, ska vi klippa dig nu då?
– Neeej!
– Om du låter mig klippa sig så får du godis sen. Här, smaka en.
– Gooooodis.
– Ja om mamma får klippa dig.
– Måste samla ekollon först.
– Okej, men du får inte godis innan vi klippt dig.
– Goooodis!!!
– Kom så ska jag klippa dig då så får du godis sen.
– Måste samla ekollon.
Efter ett antal repetioner:
– Felix, nu går jag in och lägger tillbaka hårtrimmern och godiset.
– NEEEEEEEEEEEEJ! Bankar och slår på altandörren, skrikandes.
– Okej, så du menar att du vill klippa dig nu?
– Aaa.
Tar ut trimmern igen och sätter i sladden.
– Kom då Felix så klipper vi dig och sen får du godis.
– Näe! Måste samla ekollon.
(En betydligt kortare version av verkligheten)
Godisasken är alltså fortfarande kvar. Även håret.
Jag är så löjligt godissugen just nu! Planen var att barnen skulle sova och så skulle jag baka caramellows. Men barnen sover bara om jag ligger i sängen, inträngd i mitten med små kladdiga armar och ben slingrandes runt min kropp från båda håll som små bläckfiskarmar. Felix kan i och för sig sova utan mig men inte den lilla, inte så pass länge så att jag kan slå mig ner i soffan och titta på tv. Eller baka caramellows. Hennes tålamod sträcker sig som längst för en snabb kisspaus.
Alltså lägger jag mig strax innan halv nio, en lördagkväll på min plats, i mitten av sängen, så jäkla sugen på caramellows så att jag hallucinerar om hur gott det skulle smaka och så less på att behöva lägga mig innan kvällen börjar, bara för att få lite lugn och ro, lite tid utan barnaskrik. Och caramellows.
Välkommen till Andys i Bromma. Vårt nyaste bästaste 5500kvm. Ja, så står det på deras hemsida.
Kenny åkte idag iväg till Karlstad för att, ja gissa vad, flyga. I helgen anordnas Aerobatics SM som han ska delta i. Jag var sugen på att hänga med för att kolla tävlingen, som jag gjorde förra året, men Kenny såg det mest som en börda att ha mig med, då han skulle behöva ”roa” mig istället för att få vara i sin ”flygbubbla”. Alltså blev jag hemma.
Felix skulle vara med mamma och förkylda Peter i helgen. Eftersom det känns som att han har ganska stort behov av mig just nu så vill jag inte att han skulle vara utan mig, och vice versa för den delen, för länge så jag hämtade honom från dagis och åkte till det nya leklandet i Bromma där jag mötte upp Kattis.
Vi var jättepeppade inför besöket och hade stora förväntningar på Andys. Felix var dock betydligt mer nedtonad. Redan på dagis så sa fröknarna att han var väldigt trött.
Leklandet var inte bara tomt på folk utan även på lekalternativ. För er som inte varit på ett lekland så är det en hel värld utav klätterställningar med olika funktioner byggt både på höjd och längd. Det finns bollhav, rutschkanor, klätterväggar, piratskepp, linbanor, och så många saker som jag inte ens kan sätta namn på. Det är himmelriket för barn och för föräldrar också för den delen, speciellt för de som bara kommer och lämnar sitt barn och sitter i cafeterian under tiden utan att bry sig om vad deras ungar håller på med eller hur de beter sig.
Hur som helst så blev vi alla tre så besvikna över leklandet. Det var så litet och så tomt på aktiviteter, om man jämför med det vi brukar gå på. Klätterställningarna var smutsiga och det fanns inga soffor eller sittplatser för mig och Tuva att vänta vid medan Felix och Kattis lekte. Det fanns flera rum som de gjort till affär, veterinär, pizzeria, verkstad och så vidare men inga attiraljer att leka med.
Felix var inte heller på humör, allting var läskigt, han blev höjdrädd och ville inte ens åka rutschkana. När vi ätit middag hos mamma så gick vi en promenad med barnen i vagn och jag tror nästan att Felix tyckte det var betydligt mysigare än att vara på leklandet idag.
”Flytta på dig” säger han och jag tänker bestört att den meningen måste komma från förskolan, där andra barn säger så till honom. Ibland när han blir arg så slår han mig och jag undrar om det också är därifrån eller om det är en sån period som alla barn går igenom? Tänk om barnen är taskiga mot Felix? Mammahjärtat blöder av tanken, men sen tänker jag på det Felix sa igår kväll; Felix knuffade Milo.
Tänk om det är Felix som är den taskiga?!
Nu är tuppen historia! Vi fick höra via en granne att en annan granne irriterade sig rejält på att tuppen gal på morgonen så vi (Kenny) löste problemet. Till och med jag som varken är så känslig eller hör speciellt bra har lyssnat på tuppen i mina drömmar på morgonkvisten och det var som att han aldrig stannade upp för att ta luft ens. Ett konstant oljud alltså.
Vi har fortfarande en ungtupp kvar som inte försökt ta sig ton än, och kanske att han avvaktar med det nu när han sett vilka konsekvenser det kan bli?!
Solans tankar - en fortsättning på VARFÖR? 
Senaste kommentarer