– Felix, idag ska vi klippa dig. 

– Jag har långt hår. Titta! Så böjer han fram huvudet och visar sin skalp.

– Ja precis, därför ska vi klippa dig.

Vi går ut och jag tar med mig trimmern och en godisask, som uppmuntran (synonymt med muta alltså).

– Felix, ska vi klippa dig nu då?

– Neeej!

– Om du låter mig klippa sig så får du godis sen. Här, smaka en.

– Gooooodis. 

– Ja om mamma får klippa dig.

– Måste samla ekollon först.

– Okej, men du får inte godis innan vi klippt dig.

– Goooodis!!!

– Kom så ska jag klippa dig då så får du godis sen.

– Måste samla ekollon.

Efter ett antal repetioner:

– Felix, nu går jag in och lägger tillbaka hårtrimmern och godiset.

– NEEEEEEEEEEEEJ! Bankar och slår på altandörren, skrikandes.

– Okej, så du menar att du vill klippa dig nu?

– Aaa.

Tar ut trimmern igen och sätter i sladden. 

– Kom då Felix så klipper vi dig och sen får du godis.

– Näe! Måste samla ekollon. 

(En betydligt kortare version av verkligheten)

Godisasken är alltså fortfarande kvar. Även håret.