Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Nu fryser jag! Dåligt!

Vartenda litet hårstrå jag har står rakt upp, förutom på huvudet kanske…fast ja…det ligger ju inte platt heller förstås.

Och för att spinna vidare på det så kan man ju undra hur jag (och alla andra, försök inte) såg ut som tonåringar. Kommer ni ihåg den där tuperade sneluggen som var 10 centimeter hög?

Hur tänkte man då? Var det då vi började förstöra ozonlagret? Vad gjorde jag när det regnade? Hur såg jag ut när det regnade?

Mamma har gulligt nog hängt upp alla små skolfoton på mig och mina syskon i hallen hemma hos henne för att skrämma bort de som faktiskt lyckats ta sig ända dit. Det är bilder av oss från pyttesmå (nu var jag i och för sig ganska rund som liten, men ändå) till större och störst. Det är en skrämmande syn!

Psyket är inte vår starkaste sida måste jag påstå, hur kan man inbilla sig att man såg normal ut under alla dessa år av förändringar? Vad är det som säger att jag ser normal ut idag? Kommer jag att sitta och titta på bilder om 10 år och fråga mig hur jag tänkte 2007 när jag såg ut sådär?

Nu hade det varit lämpligt med en bild på mig med tuperad snelugg (de permanentade perioderna ska vi inte ens prata om), men det är varken fredag eller roliga timmen så ni blir utan.

”Om några år så har vi robotsex!”

Alltså, snälla….min absoluta favorittidning Aftonbladet slår mig med häpnad över hur intressanta nyheter de kan gräva fram. Dagens fråga är ”skulle du kunna tänka dig att byta ut din partner mot en robot?”.

Är det där vi är idag? Är det en relevant fråga? KAN ni tänka er att ha sex med en robot?

Med tanke på vad singelkillar i min ålder (nu drar jag alla över en kam, varsegod) har för inställning till förhållanden idag så borde det inte förvåna mig, men kom igen, en robot?

Har vi umgåtts så länge med människor att vi tröttnat på mänsklig hud och närhet? Har vi inget kvar att säga varandra, är orden slut? Ska vi ta med våra små robotar hem till vänner och bekanta och visa upp dom?

Om någon bytte ut mig mot en snygg tjejrobot så skulle jag starkt fundera på att hoppa från en bro.

Den eminenta tidningen påstår att det bara är en tidsfråga innan vi blir kära och gifter oss med robotar! Den dagen jag bli inbjuden till ett robotbröllop så kommer jag…..köpa en brödrost och slänga ner den tillsammans med roboten i ett badkar och kortsluta skiten.

Solans fråga: skulle du kunna tänka dig att bojkotta Aftonbladet för evigt?

Varför tänker jag på mat när jag ska sova?
Igår kväll så låg jag och tänkte på den perfekta middagen, det jag vill äta när jag går ut på restaurang nästa gång.

En riktigt bra trerätters borde vara, carpaccio till förrätt, en ganska blodig oxfilé (smördegsinbakad?) med pressad potatis och bearnáisesås och ginos till efterrätt. Eller blir det för mycket med både kött till förrätt och huvudrätt? Nej, det kan jag väl inte tänka mig, man kan nog aldrig äta för mycket kött.

Jag gillar att gå ut och äta, trots att jag gör det alltför sällan nu för tiden. Det fanns en period då jag åt ute flera dagar i veckan men då blev det å andra sidan inte såna här mastodontmiddagar. Då var det mer bara att äta för att få något i magen innan man gick ut på krogen.

Tanken på att någon annan står och lagar ens mat när man själv bara sitter och myser och har det trevligt lockar mig, eller är det i själva verket tanken på att någon som KAN laga mat som är det fina?

Solen strålade när jag vaknade, till skillnad från mig som var lite trött och sliten.

Det skulle komma någon gubbe och byta min elbox på morgonen så jag släpade mig upp och satte mig för att vänta. Nu kom det ingen gubbe, utan en väldigt söt kille istället, som fick med sig mina proppar när han gick, mummel.

När han gått så tog jag ett vuxet beslut (de kommer då och då) att jag skulle byta däck. Eftersom mina sommardäck är så slitna så vågar jag inte chansa och vänta på den första hala vinterdagen.

Nu så här efteråt så känns det riktigt skönt att ha det gjort trots att det krävde sin energi.

Den stora frågan nu är om den kvarvarande energin räcker till att hitta på något galet ikväll…

Nej, energin räckte inte till galna idéer ikväll. Det var snarare så att soffan lockade något enormt, så jag belönade den genom att sova bort ett par timmar i den på kvällskvisten. Oj vad skönt det var.

Nästa vecka så kommer jag frysa ihjäl! Det är till och med ganska troligt eftersom de ska stänga av värmen i ett par dagar för att fixa elementventiler och såna grejer.

Om jag i normala fall sover med dubbla duntäcken och dunsockor så vet jag inte vad jag ska ta mig till nu. Jag planerade att ta många, långa och varma bad….tills jag läste att värmepatronen skulle räcka till ett fåtal varma och korta duschar! Va fan, som jag brukar säga!

Hur ska jag lösa det här? Jag får låtsas som att jag är ute och campar och sover i tält, bara för att göra det till en upplevelse, eller så hyr jag in en lämplig kandidat som kan värma mig (laga frukost….tvätta min bil/mc…..handla mat….och kanske tvätta lite kläder åt mig). Plötsligt så verkar kommande vecka inte så tung. 🙂

Nu är jag en stolt faster! Lilla Wille kan säga mitt namn….eller ja, han försöker i alla fall. Han har nu börjat kalla mig för Ollan. Det är i och för sig en bit ifrån, fast ändå inte men han försöker verkligen, han är så söt.
När han ser på mig med sina stora blå så verkar allt runt omkring så oviktigt helt plötsligt, allt jag vill är att han ska tycka om mig. Jag vill hålla hans lilla mjuka hand i min och pussa på hans goa kinder i all oändlighet.

Måste han växa upp och bli stor? Kan han inte få vara så här liten och söt hela tiden? När han är riktigt glad så skrynklas näsan ihop och hans små tänder med den stora gluggen ler ett leende som får en att glömma allt annat. Är jag partisk eller är han världens sötaste lillkille?

Idag när jag träffade honom så lyfte jag upp honom i famnen och han la huvudet direkt på min axel, kind mot kind och låg så och höll om mig i flera minuter. Det smälte mitt hjärta helt och fullt! Sötnos!

Ps. K & S! Jag glömde för övrigt min nyinhandlade frukost hos er, enjoy!

I förrgår så fick jag det skönaste sms jag fått på länge!
– Godkväll! Här kommer en order: kom in TIDIGAST till kl 9 imorgon bitti. Ska du hålla samma tempo som chefen imorgon kväll så bör du följa denna ”rekommendation”. Ok? Kram Anna.

Nu så här i efterhand så kan man ju önska att jag gjort som vanligt, åkt till jobbet tidigt och åkt hem tidigt, men så blev det inte.

Det var konferens med avtackning av vår VD, vilket krävde sin fest. Jag blev hyfsat förvånad när jag upptäckte att vi skulle äta julbord, i OKTOBER?! I mina tankar så hade jag väntat mig en stor köttbit, men sill och köttbullar fungerade som alternativ.

Efter många timmars sk(r)ålande och dansande så stapplade jag upp på hotellrummet runt halv tre på morgonkvisten.

Trots en skön hotellsäng så sov jag ruskigt dåligt och det var tungt att masa sig upp när klockan ringde halv åtta.

Annas och mitt uppdrag för dagen var att ta oss från hotellet i Täby till Hallstavik för en ny konferens, det visade sig vara mycket svårare än vad man kunnat tro. Jag hade naturligtvis skrivit ut en vägbeskrivning (är någon förvånad?) vilket sa att vi behövde en timme till anläggningen.

Det tog inte en timme, det tog två!

När jag kör så kör jag, jag stannar inte och frågar om hjälp med vägvisning. Min filosofi är att jag kör tills jag vet var jag ska/eller var jag är, då kan jag vända och köra tillbaka om jag kört för långt.

Anna är inte av den sorten, hon frågar om hjälp. Så med stor skam så tvingades jag stanna två gånger för att vi skulle be om hjälp.

Nu visade det sig faktiskt att vi var på rätt väg, förutom på sista biten men det visar ju att min teori fungerar och att gula sidornas kartbeskrivning suger.

Resan hem tog bara en och en halv timme av någon konstig anledning. Min åsikt är nog att det inte bör finnas fler än en väg till en sådan liten håla som Hallstavik, whats the point?!

Jag behöver en tarmsköljning, i huvudet! Är det en modern form av lobotomi fast för magen?

Det rör sig för många gamla återanvända tankar i mitt huvud som jag skulle behöva rensa bort. Min önskan vore att radera alla analyserade tankar och långsamt fylla på med nya fräscha saker.

Är det verkligen för mycket begärt? En vattenslang in i ena örat och fullt pådrag så borde det lösa sig, man får bara se till att hålla munnen stängd så att det kan cirkulera som det ska.

Det är helt omöjligt att få plats med allt i det lilla utrymme som sitter på halsen.

Mina allra bästa idéer kommer alltid när jag ska sova. Jag har hört att man ska ha ett anteckningsblock vid sängen och skriva upp det man funderar på så att man kan släppa det sen. Frågan är bara om dessa tankar ska läsas i dagsljus, det kan ju vara så att de kommer när man ska sova för att de är så konstiga att man ska ha glömt dom när man vaknar.

Vad ska man ha på sig när man flyger?

Idag skippade jag medvetet skärpet hemma och alla andra saker som kan tänkas pipa när jag går igenom säkerhetskontrollen, trots det så blev jag av med skorna när jag skulle åka hem. Vrider dom upp känslighetssensorn ett hack för varje vecka? Förra veckan var det okej att gå igenom samma säkerhetskontroll med samma skor. Jag är helt övertygad om att min vodkaflaska kan vara mycket farligare än mina skor.

Man skrattar lite åt saken och säger skämtsamt ”snart får man väl inte gå igenom med några kläder alls”, men vadå? Hade vi verkligen räknat med att behöva ta av oss skorna för ett par år sedan?

Borde vi inte ha kommit längre med tekniken än så här? Det känns konstigt när man springer runt på en flygplats utan skor. I like my shoes, give me my shoes!

En annan undring är när de ska bemanna flygplatsen efter de säkerhetsrutiner de har skaffat sig. Är det verkligen meningen att man ska vara på flygplatsen två timmar innan (kanske lite överdrivet) för att vara säker på att hinna köa till alla olika stationer?

I vilket fall så var det en bra idag idag, trots att tanten bredvid mig på planet luktade surt.

Jag har förresten inte kommit på varför jag köper en falska vodka varje gång jag flyger. Jag dricker ju inte spriten jag köper? Varför kommer jag ändå alltid hem med en flaska vodka?