I förrgår så fick jag det skönaste sms jag fått på länge!
– Godkväll! Här kommer en order: kom in TIDIGAST till kl 9 imorgon bitti. Ska du hålla samma tempo som chefen imorgon kväll så bör du följa denna ”rekommendation”. Ok? Kram Anna.

Nu så här i efterhand så kan man ju önska att jag gjort som vanligt, åkt till jobbet tidigt och åkt hem tidigt, men så blev det inte.

Det var konferens med avtackning av vår VD, vilket krävde sin fest. Jag blev hyfsat förvånad när jag upptäckte att vi skulle äta julbord, i OKTOBER?! I mina tankar så hade jag väntat mig en stor köttbit, men sill och köttbullar fungerade som alternativ.

Efter många timmars sk(r)ålande och dansande så stapplade jag upp på hotellrummet runt halv tre på morgonkvisten.

Trots en skön hotellsäng så sov jag ruskigt dåligt och det var tungt att masa sig upp när klockan ringde halv åtta.

Annas och mitt uppdrag för dagen var att ta oss från hotellet i Täby till Hallstavik för en ny konferens, det visade sig vara mycket svårare än vad man kunnat tro. Jag hade naturligtvis skrivit ut en vägbeskrivning (är någon förvånad?) vilket sa att vi behövde en timme till anläggningen.

Det tog inte en timme, det tog två!

När jag kör så kör jag, jag stannar inte och frågar om hjälp med vägvisning. Min filosofi är att jag kör tills jag vet var jag ska/eller var jag är, då kan jag vända och köra tillbaka om jag kört för långt.

Anna är inte av den sorten, hon frågar om hjälp. Så med stor skam så tvingades jag stanna två gånger för att vi skulle be om hjälp.

Nu visade det sig faktiskt att vi var på rätt väg, förutom på sista biten men det visar ju att min teori fungerar och att gula sidornas kartbeskrivning suger.

Resan hem tog bara en och en halv timme av någon konstig anledning. Min åsikt är nog att det inte bör finnas fler än en väg till en sådan liten håla som Hallstavik, whats the point?!