Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Jag är inte hypokondriker!

Min chef ringde i morse när jag precis landat på jobbet och när jag råkade säga att jag var lite småhängig så fick jag en 15 minuters vänlig uppläxning om att jag borde ta hand om mig och gå till en läkare, igen. Eftersom jag nu är inne på min femte förkylningsvecka så kan jag väl hålla med om att det lät vettigt.

Redan på eftermiddagen så fick jag tid hos en finsk farbror doktor som kändes väldigt bra. Han tittade mig djupt i ögonen…..och sa att jag skelar lite på vänster öga (det har jag i och för sig märkt vid vissa få tillfällen förut, då sprit varit inblandat).

Han ansåg också att om jag är riktigt avslappnad så har min gom en bra förutsättning för att kunna snarka, nu händer det ju i och för sig aldrig att jag är riktigt avslappnad när jag sover för då är jag fullt upptagen med att gnissla tänder.

Förutom mina små tics så hittade han slem i ena lungan och lite feber, men annars var han lite frågande till vad det är med mig. Han misstänkte att jag är överkänslig mot något, men vad skulle det kunna vara?! Att gå upp tidigt på morgonen kanske, det får mig att känna obehag om inte annat.

Till slut var det dags för blodproven, ooh som jag har längtat efter den sprutan! Vad som helst, bara jag inte får en tops i näsan igen!

Naturligtvis så var det lika svårt som vanligt att hitta mina uppskrämda blodådror och när hon väl gjort det, tömt dom på två literflaskor (kändes som det) så drog hon ut nålen….bara för att upptäcka att hon glömt att fylla tredje flaskan. Så är det att vara spruträdd, det händer bara oss (mig)!

Idag lunchade jag med pappa, på Max. Jag blev precis så där härligt överjäst som man blir av en fet hamburgare.

Av någon anledning så kom vi in på mitt bloggande och precis som jag hört förut så antydde han att jag låter lite negativ när jag skriver och så ÄR det ju.

Men helt seriöst, hur kul vore det att läsa om jag skrev att allt var så toppen?

– Åh, idag när jag var ute och skuttade så såg jag vårens första snödroppe, det fick mig att känna glädje och hopp över att livet är så överraskande fantastiskt och glädjerikt.

Jämför det med alternativet:

– Idag när jag tvingade mig utanför dörren så trampade jag på något som jag först trodde var ett tuggummi, det visade sig att det var en blomma som förvirrat sig upp mitt i vintern. Skadeglad som jag är så fnissade jag förtjust över att jag trampat sönder årets första vårtecken och insåg att det var ett tecken på att resten av året kommer att bli skit.

Vilket alternativ tyckte ni var roligast att läsa?

Åh, vad det var skönt att gå, självklart lyssnade jag på mina oldies i lurarna (eftersom jag inte lyckas få in någon annan musik i telefonen). Jag trivdes till och med så mycket att jag gick och sjöng till musiken, efter att jag tittat att ingen var i närheten såklart.

Mattias kom med min gamla skrapade mc-kåpa som han lyckats knåpa ihop dekaler till så att den nästan ser ny ut igen. Efter ett himla pill så kom den till slut på plats. Så, nu är det dags att krascha igen!

Nu kan jag ångestlöst lägga mig i soffan och lata mig! Den där bra filmen jag pratade om har jag naturligtvis inte skaffat, så jag får titta på alla riktigt bra såpor istället….

Hur svårt ska det vara att hitta en hissgardin som är 60 cm och inte genomskinlig?

Jag tyckte inte det lät som ett omöjligt uppdrag när jag väl började titta runt men nu börjar jag verkligen undra. Igår var jag hur nöjd som helst när jag fick hem mina mullvadsbruna hissgardiner som i mina tankar lovade mig mörka och härliga morgnar utan solens strålar rakt i ansiktet (ja några gånger om året så händer det ju att solen tittar fram).

Jag hann bara sätta upp ena innan jag insåg att gardinen inte uppfyllde min önskan. Det spelar nog ingen roll vilken färg man har på gardinen om den är gjord av linne. Så, är det någon som sett hissgardiner på 60 centimeter gjorda av svart täckplast?

Som ett andra alternativ så önskar jag att solen inte skiner imorgon bitti.

Fredag! Lika mycket att göra som vilken fredag som helst, allt ska hinnas med innan helgen.

Fördelen med fredagar är att allt går fort, man får sjukt mycket gjort. Jag har idag avverkat ett mycket meningsfullt möte med facket, beställt ett nytt kök till kontoret och har suttit i en intervju.

Jag och min chef körde rollspel på intervjun, och jag fick därför möjligheten att vara en mycket (kanske lite för mycket?) dryg anställd som hackade ner på min medarbetare (i det här fallet min chef). Jag beskyllde henne för alla möjliga olika saker och var enormt barnslig, fast jag måste ju erkänna att jag hade väldigt svårt för att hålla mig för skratt när jag satt och lyssnade på mitt egna omogna beteende.

Veckorna springer verkligen ifrån mig nu. Fredagarna dyker upp våldsamt snabbt men är alltid lika välkomna förstås, dock så hinner jag aldrig att planera något för helgen eftersom jag plötsligt bara är där.

Idag var jag över en kort sväng till Östersund. Vet ni vad som händer om man inte har förbokat taxi från flygplatsen? Jag visste inte det när jag landade, men svaret är att man är körd och får därför ta flygbussen.

Det var i och för sig inget problem eftersom det är kostnadseffektivt och det gick smidigt, förutom att jag åkte till centrum istället för vårt varuhus som jag planerat från början. Redan efter någon kilometer i bussen fick jag ”här-skulle-jag-kunna-bo”-känslan, det var massor av snö, solen sken och jag kände lugn och ro i kroppen.

Bilden är tagen precis efter att bussen kört förbi en stor och fin räv som satt och latade sig i solen vid vägkanten (han var inte ens överkörd).

Väl i centrum fick jag i mig en halv fralla till lunch innan varuhuschefen ringde och talade om att han var på väg för att hämta upp mig för mötet vi skulle på.

Efter ett 45 minuters möte så var det dags att ta sig hemåt igen. När jag ringt alla två taxibolag i Östersund kände jag ett uns av panik när jag fick samma svar från båda bolagen: alla bilar är upptagna och det går inte att få en förräns kl 16.15 (min avgång var 16.15).

Lyckligtvis så var jag inte långt ifrån busstation där jag hittade en flygbuss, så pulsen sjönk ganska snabbt igen.

Väl på flygplatsen gjorde jag ett blondiemisstag IGEN, jag gick och köpte en flaska läsk och som jag blev stoppad med omedelbart i säkerhetskontrollen. För att demonstrera lite tjurigt så uppehöll jag kön bakom mig medans jag tog ett par klunkar innan jag fick slänga den. Lär man sig verkligen av sina misstag, eller är det bara ett fånigt talesätt?

Summan av mitt besök måste ändå bli att Östersund behöver flera taxichaufförer.

Jag tänkte skriva att jag nu kan titulera mig som författare, men när jag läste på om ordets betydelse så står det faktiskt att författare är någon som yrkesmässigt skriver längre texter och det stämmer ju inte alls in på mig.

I min värld så trodde jag att det räckte om man hade gjort en bok, men det visar bara hur liten min värld är (men jag trivs ganska bra i den).

För att komma till saken så har jag klippt, klistrat och lagt ner åtskilliga timmar på att göra en 100-sidors bloggbok som jag nu framkallat. Trots att jag till 90% svamlar i min blogg så är det ändå mitt svamel och när jag blir gammal och sitter i min gungstol på altanen någonstans så kommer jag förhoppningsvis vara glad över att jag sparat tankar och funderingar i en form som jag fortfarande (förhoppningvis) kan använda mig av.

Eftersom internet bara är en fluga så vet man aldrig när den här sidan läggs ner och då sitter jag där med skägget i brevlådan utan en aning om vad som hände i till exempel i juni 2007.

I morse åkte jag förbi Dr Peter och lät hans sköterska peta på min hjärna, det var något av det äckligaste jag varit med om. Hon tog en lång topsgrej och böjde till den för att den skulle passa min näsa och sen sköt hon in den. Det var som om hela huvudet började brinna på en sekund, tårarna sprutade och alla huvudets nervtrådar vidgade sig och skrek efter hjälp. Fy!

Hon var lite missnöjd över att hon bara fått in den 10 centimeter, jag vet inte vad hon hade för mål och vill nog inte veta det heller. När hon var på väg att släppa ut mig så frågade jag (dum som jag är) om det inte var meningen att ta halsprov också, och naturligtvis var det så, hon hade bara glömt det.

Halsprovet gick ungefär lika bra, så fort hon närmade sig min mun med topsen så kom kräkreflexerna igång, blä. Jag ska aldrig bli förkyld igen!

Det värsta som skulle kunna hända nu är att dom inte hittar något och att jag gjort det förgäves. Tänk om jag blivit hypokondriker! Men inte kan man väl av ren inbillning framkalla snor i snart fyra långa veckor?!

Sol och blå himmel, ja det var det när jag vaknade. För att slippa se dammråttorna leka i soljuset så sprang jag ut genom dörren (efter att jag tagit mig i kragen och beställt de mörka gardiner som jag pratat om i två år).

Jag och Kattis fick sällskap av mamma och Peter som gick en promenad med oss, det var himla skönt att komma ut trots att jag fortfarande inte har något flås eftersom snoret envisas med att bo kvar i min näsa.

För att kompensera kroppen med de kalorier vi blivit av med så bjöds det på tårta efter lunchen. Kattis och jag har hittat ett fik i stan som säljer de absolut godaste och största dammsugarna jag någonsin stött på, de är näst intill beroendeframkallande. Anledningen till att jag tar upp det är att vi skulle ha ätit dammsugare också idag om det inte hade varit för att Kattis och jag åt upp den igår.

Varför finns det inte nyttiga efterrätter? Varför kan man inte byta ut mat mot sötsaker? Varför måste potatis smaka potatis?

Jag tror att jag är sockerberoende! Vad är förresten motsvarigheten till socker?