Jag är inte hypokondriker!

Min chef ringde i morse när jag precis landat på jobbet och när jag råkade säga att jag var lite småhängig så fick jag en 15 minuters vänlig uppläxning om att jag borde ta hand om mig och gå till en läkare, igen. Eftersom jag nu är inne på min femte förkylningsvecka så kan jag väl hålla med om att det lät vettigt.

Redan på eftermiddagen så fick jag tid hos en finsk farbror doktor som kändes väldigt bra. Han tittade mig djupt i ögonen…..och sa att jag skelar lite på vänster öga (det har jag i och för sig märkt vid vissa få tillfällen förut, då sprit varit inblandat).

Han ansåg också att om jag är riktigt avslappnad så har min gom en bra förutsättning för att kunna snarka, nu händer det ju i och för sig aldrig att jag är riktigt avslappnad när jag sover för då är jag fullt upptagen med att gnissla tänder.

Förutom mina små tics så hittade han slem i ena lungan och lite feber, men annars var han lite frågande till vad det är med mig. Han misstänkte att jag är överkänslig mot något, men vad skulle det kunna vara?! Att gå upp tidigt på morgonen kanske, det får mig att känna obehag om inte annat.

Till slut var det dags för blodproven, ooh som jag har längtat efter den sprutan! Vad som helst, bara jag inte får en tops i näsan igen!

Naturligtvis så var det lika svårt som vanligt att hitta mina uppskrämda blodådror och när hon väl gjort det, tömt dom på två literflaskor (kändes som det) så drog hon ut nålen….bara för att upptäcka att hon glömt att fylla tredje flaskan. Så är det att vara spruträdd, det händer bara oss (mig)!