Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Fy fan vad jag är trött och ledsen på grottmänniskor!
Är killar verkligen ett släkte som borde få existera på jorden? Hur kommer det sig att deras hjärna blev placerad mellan benen istället för i huvudet? Finns det en rimlig anledning till det eller var det bara någon som tänkte fel när den hamnade där?
Är det överhuvudtaget möjligt att umgås med en person av det motsatta könet utan att det förväntas av alla att man ska hoppa i säng med personen? Finns det en hemlig kodbok på hur länge man får prata med någon eller hur många leenden man får ge per person innan man har hamnat över liggagränsen? Visst, jag vet att jag är naiv, tror för bra om folk och det tänker jag fortsätta med, men då får ni fan tro bra om mig också!!

Är jag bara intressant om det finns en möjlighet till att vi hoppar i säng? Är mina egenskaper som människa helt bortkastade? Får jag inte umgås med olika människor och göra det jag tycker är kul för att jag är tjej? Jag är så jävla besviken på människor så det finns ingen gräns just nu.
Om du som kille tror att jag tänker ha sex med dig för att jag är trevlig och social….ja du…då är det faktiskt ett problem som du har och inte jag!

Så…jag tänker fortsätta mitt liv som nucka och aldrig någonsin ligga med någon igen! Det ska bli spännande att se hur många som hör av sig till mig efter det uttalandet. Kanske betyder det att jag ska radera alla mina killnamn i telefonboken?! Sorligt!

Ja, oavsett skiten ovanför och mitt otroligt fängslande liv (bokstavligt talat) så hade jag i alla fall ett par timmars härlig mc-åkning (=sitta på mc och njuta av livet! Inte ligga, inte tafsa, inte hångla, dvs utan några som helst baktankar!) ute i naturen igår innan kallduschen kom. Ska jag lägga ner mitt mc-åkande tro? I vilket fall så ser det ut som att jag får fortsätta med mitt ensamåkande i framtiden, det verkar vara det enda som fungerar (för alla andra)!

Efter jobbet så plockade jag ihop min hoj och tog just en ensamsväng….av någon anledning så kom tankarna in ganska ofta på att man skulle kunna hamna i diket utan att någon märkte det. Skum känsla! Jag körde jättefort….nästan över laglig hastighet….det var skönt fast det gick över rätt snabbt igen.

Fan, idag landade jag. Kraschlandade! Uppenbarelsen att jag inte var kvar på Gotland kom så plötsligt. Igår trodde jag att det berodde på trötthet men idag insåg jag att det var min adrenalinnivå som föll till botten med ett plask!

Det är väl kanske inte helt underligt med tanke på att jag gått och väntat på den här helgen i över ett halvår nu, men jag hade inte väntat mig den enorma topp jag befann mig på till och med söndag…och därför inte heller vägen ner och tillbaka.

På jobbet var det lugnt, alldeles för lugnt. Vid fikat så satte jag och Tiina oss ner och åt morotskaka från förra veckan för att få ett par minuters sockerrus och det hjälpte faktiskt en stund. Förhoppningsvis så var den inte så pass gammal så att den kommer ställa till med andra bekymmer, men…då är det något som händer i alla fall.

Lagom till middag drog jag ut med the girls och åt mackor med skagenröra nere vid vattnet. Det var väldigt kallt, men är det sommar så är det!

Så kom måndagen….efter en fantastisk söndag. Kan jag få spola tillbaka helgen nu och börja om från början? Frågan är vad jag skulle göra annorlunda, kanske bara gasa mer.

Körningen gick riktigt bra på söndagen också uppenbarligen. Jag fick låna en tidtagningsapparat och körde mot klockan men fick inte till det riktigt pga andra deltagare som låg i vägen för mig på banan plus att jag är en omkörningsfegis. Runt halv fem så plockade vi väldigt snabbt ihop allting och åkte och badade i den Blå Lagunen. Det var inga större problem att hoppa ner i det kalla, klara vattnet, vi hade värmt upp oss ordentligt innan vi kom dit genom att stänga alla fönster i bilen och stänga av fläkten.

Innan båten gick så fick vi i oss varsin pizza i solen nere i hamnen, härligt.

Jag hade ju förväntat mig att jag skulle tokdäcka på båten men det var inte en tillstymmelse till grus i mina ögon. Men, när klockan var runt midnatt och jag och alla mina grejer var avlastade så däckade jag till slut hemma i sängen.

I förmiddags fanns det dock ingen effektivitet att prata om. När jag inte åstadkommit några storverk på jobbet till lunch så gick jag hem. Påminn mig att planera in en ledig dag nästa år efter Gotlandshelgen.

Jag lever i en drömvärld för tillfället, det går lite för bra för mig för att vara sant. Nej, jag har inte satt några banrekord eller kört på bakhjul eller något annat coolt men allt flyter bara på, det är så enkelt. Instruktörer åker förbi mig och håller tummen upp och jag har ett släptåg av mina teamkamrater som åker bakom mig för att få flyt i sin körning, jag är så himla lycklig! Hade jag bara haft lite kondition och styrka att prata om så hade det nog kunnat bli ännu bättre.

Idag har det varit ännu en alldeles fantastisk dag! Blå himmel och sol men dagen till ära så fick vi lite rotation på luften vilket var underbart.
Nu vill jag inte att de här dagarna ska ta slut, jag trivs så bra.

När vi lastat in allt….nej, när mina fantastiska vänner lastat in allt medans jag var ute och gick i depån så åkte vi hem och förberedde grillutflykten. Vi drog upp till den blå lagunen på norra Gotland och badade (inte jag förstås) i klarblått vatten för att sedan grilla lax i solnedgången. Mumma, bättre än så här blir det inte.

Imorgon ska jag ta varvtider! För det krävs det sömn och det ska jag införskaffa nu. Dessvärre så delar jag säng med myror, hoppas de låter mig sova.

Klockan 05.45 så pep allas mobiler här i huset i morse, jag trodde naturligtvis att det bara var jag som satt den lite extra tidigt för att ha tid på mig att fixa i ordning mig, men nej så var inte fallet.
Ända tills vi kom till banan så var jag lugn som en filbunke, men sen så smällde det till och alla fjärilar på Gotland samlades i min mage. I normala fall så brukar jag springa och kissa minst 7 gånger innan jag ska köra första passet, men eftersom de inte hade öppnat till toaletterna innan jag skulle köra så…ja, då fick jag hoppa över det.

Första passet gick så jäkla bra, jag satt bara och log innanför hjälmen…..vilket är så långt från sanningen som det går att komma….jag satt nämligen och kippade efter luft mest eftersom all saliv hade flytt min mun av spänningen, det var som om jag ätit sand i tre dagar. Men, bortsett från det så flöt allt på så bra trots att vi svettats som små barnarbetare i Kina i högsommarvärmen. Redan varv två så åkte knäna i lite överallt, och nej…jag vet att det inte är viktigt men det känns ändå som en termometer på hur snabbt jag kör.

Hela dagen fortsatte på samma sätt, allting fungerade bara så otroligt bra och smidigt. Jag kunde nog inte vara gladare och nöjdare just nu. Innan middagen så var jag som en zombie, totalt okontaktbar. Efter att ha vilat i en halvtimme medans mitt fantastiska raceteam lagade mat (skäms lite nu) så fick jag i mig lite energi, sådär lagom för att orka borsta tänderna för att gå och lägga mig igen.

Ja, så lyckades man sova ett par timmar ändå, det var välbehövligt. Klockan sju for jag till mamma med min monsterpackning och gjorde mig redo för min upphämtning kl 08:00…..som dök upp kl 08:30. Jag blir lite halvstressad (läs tokstressad) av att inte vara ute i sjukt god tid till allt så när väl kom iväg så satt jag och hoppade upp och ner i baksätet. Att jag sedan stjälpte i mig en stor mugg kaffe på det (jag dricker inte kaffe) gjorde inte saken bättre, mer speedad än så här har jag inte varit på evigheter, munnen gick i ett och jag kunde inte stå still en sekund utan studsade runt som vilken annan studsboll som helst.

Tempot höll i sig ända till kvällskvisten då vi fick i oss middag, då landade jag och kraschade in i lugnet igen. Stugorna vi hittat är hur fina som helst, men ligger mitt ute i skogen vilket gör att vi delar luftrum med en biljard myggor. Dock är jag förvånad, jag som brukar få mina första myggbett i februari har fortfarande inte fått ett enda idag….men de väntar väl på att jag ska somna förstås.

Imorgon så händer det! halv sju åker vi upp till banan för premiärturen! Åh vad jag ser fram emot det! (Fast det ska jag inte tänka på nu för då kan jag inte sova).

AJAJAJAJ! Vem har hoppat på mina höfter i natt? OM det var någon som hoppade på dom så märkte jag det inte för jag sov lika tungt som en skjuten bäver! När jag väl orkade ta mig till jobbet så kändes det som att jag lika väl hade kunnat sova sju timmar till, ståendes (så länge jag slapp röra mig).

Som tur var så var det inte bara jag som var seg idag, det var som att vi haft firmafest dagen innan, allt var lugnt och skönt, precis rätt medicin för mig.

Meningen var att jag skulle tvätta idag, men av någon konstig anledning så lockade det mig inte alls när solen sken (det gör den hela tiden nu) så jag gjorde det enda rätta….åkte och handlade trosor och strumpor istället. Så, nu kan jag skjuta på tvättandet i flera dagar.

Kattis och jag drog iväg till Barkarby flygfält och tittade på stuntnissar en liten stund. Hade vi bara haft med oss picknick och lite mer tid så hade det varit alldeles perfekt! Men…så har jag ju lite att se fram emot imorgon också då det bär av till Gotland för bankörning. Fasiken vad jag längtar! Nu ska jag bara vrida och vända mig ett par timmar i sängen. Vi hörs, puss på er!

Ja jösses vilken (födelse)dag! Dagen började med att Janne kom med en presentpåse som innehöll Damernas (hur ska jag tolka det?) och en 200gr chokladkaka (är det ok att tolka den som att jag ska äta upp mig?), det var verkligen tur att jag fått med mig två knäckebrödsmackor hemifrån annars hade jag ätit choklad till frukost.

Halva dagen gick åt att hålla kurs för att sedan rusa in till min födelsedagsfika för att efter det rusa in i en intervju med Anna och Linda. De pressade mig hårt och fick mig mot alla odds att köra rollspel, vilket är min svagare sida, definitivt. Men, nu är det gjort och nu återstår bara den oändliga väntan för att se hur det gick.

Klockan var fem när jag kom ut från intervjun och då var det en hastig avfärd mot Frescati där det var dags för vårruset! Hur hamnade jag där? Varför samlar man 20,000 tjejer som ska springa i en stor eländig klump samtidigt?

Om jag skulle komma på tanken att springa (vilket jag inte skulle) så skulle jag ju definitivt välja att göra det där jag inte behöver väja (ok, vara i vägen) för 19,999 andra människor. Att jag dessutom valde att starta i ”springa-fort-gruppen” var ju också så här i efterhand ett lite lustigt val. Inför start så var alla som en flock brunstiga tjurar, det sparkades upp sandmoln i marken, folk var otåliga och spända inför start.

Den första kilometern så joggade jag faktiskt, det kom bara av sig själv, fast gick över ganska snart igen när jag inte fick luft. Jag har nu en mycket större förståelse för hur astmatiker har det, det där sugröret dom pratar om satt i min hals idag, skulle jag ha skippat cigaretterna innan start tro? Det värsta var nog ändå när jag blev omsprungen av en halvdöd tant på 70+ som såg allmänt sliten ut, bar på en plastpåse med diverse saker, svart och vitblommig klänning (klänning alltså, om ni missade det), hudfärgade knästrumpor och jympaskor. Hon lär ju ha varit en elitidrottare i sitt levande liv, det måste vara så, allt annat är otänkbart!

Flåsande så gick jag (snabbt i alla fall) över mål efter 46 minuter, det är min krassa verklighet! Så, om ni bor 5 kilometer från mig och jag ska gå dit så tar det mig 46 minuter….om ni vill ha mig osvettig så får ni nog räkna med en timme.

Va fan är det för fel på söndagkvällar? Jag var totalt dödstrött igår vid åtta och då var jag så duktig att jag borstade tänderna och la mig i sängen. Runt tolv så var jag fortfarande jättevaken och tredubbelt så pigg som jag var när jag la mig. När jag väl somnat så vaknade jag om och om igen och vred och vände på mig. Nu har jag inte sovit ordentligt på snart en vecka, det här fungerar inte, jag kommer att bli ett vrak lagom till Gotland!

Imorgon har jag en hektisk dag, jag ska hålla kurs, fylla år, intervjuas och dessutom springa vårruset. Nej, förlåt…jag ska fan inte springa alls, jag ska GÅ, hör ni det era små hurtbullar, GÅ! Låt mig vara!

Det enda jag ser fram emot är att komma i mål, där väntar choklad i picknickkorgen.