Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

– Sögs ner i poolpump och dog. Nathan öppnade ett galler på poolbotten i Thailand och sögs in och druknade.

Ja? Vad skulle han dit och göra? Hur var det nu med det där att (bokstavligen) lägga näsan i blöt? Varför gör folk så dumma saker? Skulle jag kunna göra en sån sak? Hmm, jag tänkte automatiskt skriva nej, men när jag tänker efter så är jag rätt bra på att pilla på saker bara för att stilla min nyfikenhet. Om man inte är nyfiken så får man inte reda på något, men jag skulle inte kunna leva med att dö för att jag inte kunde låta bli ett galler i en pool.

Jag är galet rastlös nu, det kan bero på att jag tokdog i soffan efter att jag kommit hem från jobbet, det är ansträngande att jobba när alla andra är lediga. Även på jobbet visar sig min rastlösa sida, jag har börjat räkna mina steg i korridoren utanför. Oftast så får man rum med tre steg i en ”platta” men man måste variera det med två steg i vissa plattor för att få in flytet.

Dessutom så undrar jag över symmetrin i trapphuset hemma hos mig, åt ena hållet så är det åtta trappsteg och åt andra är det nio. Varför har man gjort det på det viset? Och om ni undrar så har mamma 17 trappsteg upp till övervåningen. Så, nu har vi fått min galenskap på pränt och ni vet vad ni kan förvänta er av mig!

Tips på hur man tillbringar en oplanerad lördag:

Man:

1. sliter sig upp klockan sex en ledig lördag, precis som vilken vardag som helst förutom att man varit uppe längre kvällen innan än en normal vardag eftersom det var fredag kvällen innan.

2. sätter sig sen i bilen och åker 50 mil genom ur, skur och djupa skogar på enfiliga småvägar dit bara långsamma husbilar och tyskar hittar.

3. går frivilligt in på STCC-området i Falkenberg där tusentals människor slåss om samma lilla yta, toaletter och matstånd.

4. tittar på ett högljutt mc-race i 31 varv, varav man bara ser två svängar av banan.

5. klappar händerna till prisutdelningen och undviker Pommacsprut av vinnarna.

6. sätter sig i bilen igen och åker 50 mil hem igen, även denna gång delvis i ur och skur…och naturligtvis samma enfiliga väg tillbaka.

7. kommer hem heeelt färdig med en solbränd näsa och är skitnöjd med dagens utflykt!

Hur var det nu med barn, hur blir dem till egentligen?
Aftonbladet: Mamman till en polsk 13-årig dotter stämmer ett egyptiskt hotell efter att dottern blivit gravid i hotellpoolen. ”Mamman är säker på att dottern inte träffade några pojkar under semestern”.

Nu blir jag lite nyfiken på hur gammal mamman är, hon måste ju vara uråldrig om hon glömt bort hur hon själv blev med barn en gång i tiden. Är det så att vara förälder? Man blir så blind över sina barns oskuldsfullhet att man söker alla andra ickelogiska förklaringar. Kan man tänka sig att det är mer troligt att dottern är en ny Maria än att hon faktiskt varit ute och slarvat med en egyptisk strandraggare? Inte skulle väl min dotter….

I vintras så var jag lite måttligt besvärad av solen som låg rakt in i mina ögon under kontorstid. Nu har det under den senaste tiden inte varit ett jätteproblem eftersom solen står högre på sommaren (när den visar sig), men idag kände jag ändå att det var dags att ta tag i problemet eftersom jag satt och kisade framför datorn.
 
För en månad sedan så var byggare Bob här och satte upp skenor i fönstren för lamellgardiner, visserligen så hade jag trott att han även skulle sätta upp gardinerna men det överlät han till oss hårt arbetande kontorsslavar. Så idag kände jag att jag hade precis lagom med energi för att titta närmre på upphägningarna. Lamellgardinerna jag fick tag på (alltså ”remsor” med tyg) var 260 cm långa och jag gick iväg i korridorerna för att hämta kartongen med de riktiga längderna, ja de som passar till mitt fönster som kanske är 150 cm högt.
 
Någon var snabb med att upplysa mig om att jag kunde glömma anpassade gardiner utan det var bara att ge sig på med sax?!
Så…25 jävla remsor senare och två naglar kortare så fick jag äntligen upp de där skitgardinerna, lagom tills att solen gått i moln. Varenda sketen remsa skulle klippas ner, vikas ihop för att fästas i ett takhänge, proppas i en tyngd i nederkant och sedan fästas i det där förbannade pärlbandet längst ner…på BÅDA sidorna och sen skulle skiten upp också! Är det något fel på måttanpassade gardiner?
 
När jag ändå var igång så tänkte jag fixa min kollegas fönster också, men fan Linda…det blir en annan dag!

Vilken natt!

Och nu menar jag inte det på det sättet som ni tror, säkert! I sann söndagsanda så gick jag och la mig supertidigt och precis som de allra flesta söndagar så tog det mig en evighet att somna. När jag väl hade somnat så dröjde det inte länge förräns jag vaknade igen, om och om igen. Trots dubbla duntäcken så frös jag som en kinesisk nakenhund på skidsemester och för att spä på eländet så var det någon som lekte tusen nålar i min mage vilket gjorde att jag kastade mig fram och tillbaka i sängen för att hitta en position där magen inte gjorde lika ont.

När klockan sedan ringde ett par timmar senare så var jag ändå tacksam för att få gå upp och få natten överstökad, men speciellt pigg och alert kände jag mig förstås inte. Efter att jag satt på ansiktet och klätt mig varmt inför dagens kommande regnväder så öppnade jag dörren för att kliva ut och höll på att trampa på ett paket som låg utanför dörren….till mig.

Instoppad i en happy meal-kartong låg en burk Nutella. Det är någon som vet vad en tjej behöver när hon har mindre bra dagar! Choklad!!

Trots att det är måndag idag och det regnar ute så känns dagen ändå bra. Sen att min syster kom hem från semestern gjorde inte saken sämre!

Hoppsan! Nu hamnade jag där igen! Jag snubblade och hamnade i svackan, den där som jag kan innan och utan, jag vet precis hur gropen där nere ser ut. Jag trodde nog att jag skulle se livet ur en annan synvinkel ett tag men så slängde någon illvillig ande ut ett krokben för mig som jag mer än gärna snubblade över. Om jag kunde lära mig att se mig för var jag går så kanske jag någon gång skulle kunna undvika gropen, men det lär väl dröja innan jag lär mig!

Som vanligt när tankarna trycker på i huvudet så satte jag mig i bilen och körde utan mål. Den här gången hamnade jag i Sigtuna, på mitt och mina syskons landställe. När jag forcerat djungeln med min älskade svarta riddare så kom jag fram till gläntan där den lilla gula stugan står. Jag gick upp på altanen i solnedgången och tittade ut över skogen och sjön och tog mig en funderare på om jag faktiskt skulle stå ut med att bo där ute i skogen. Det kom definitivt ett lugn över mig som kändes behagligt.

Det tog mig knappt 20 minuter att ta mig från landet till civilisationen, visserligen så åker jag sällan till jobbet klockan 21 på kvällen, men om man räknar med lite marginal för trafik så är det fortfarande jämförbart med vad det tar till jobbet idag.

Blir jag lycklig om jag köper ett hus? Eller blir jag bara med hus fast fortfarande lika ensam? Skulle jag fixa att dra igång ett bygga-hus-projekt? Ska det verkligen vara så svårt att hitta någon jag kan dela mitt liv och husprojekt med? Myggen delade definitivt mina drömmar med mig ikväll.

Om någon hade stått och sågat upp stugdörren med motorsåg i natt så hade jag nog inte vaknat av det. Jag är förvånad över att jag ens klarar av att andas när jag sover eftersom jag är som en klubbad morot när jag är på det humöret.
Klockan stod och ringde från klockan sex, när jag hörde den klockan fem i sju så trodde jag att det var första gången den ringt. Visserligen så behövde jag ju inte gå upp så tidigt men det visste jag ju inte då.

De tre förmiddagspassen gick bra utan några större vätskeförluster, värre var det efter lunch då man svettades av att finnas till och då var det ändå innan jag ens tittat åt skinnstället. För att få tillbaka lite energi så sjönk jag djupt ner i min solstol och blundade ett par minuter…trodde jag. Tydligen så somnade jag ifrån alla motorcykelljud, skrikande barn och den skrikande tutan som jag satt tio meter ifrån, för att vakna upp en timme senare, som sagt….jag sover djupt.

En halvtimme efter sista passet och den otroligt välbehövda och underbara kallduschen så brakade det loss med en ordentlig åska. Det blixtrade stup i kvarten och hela stugan vibrerade varje gång det dundrade, det var nästan så att jag faktiskt tyckte det var lite för läskigt.

Efter att det värsta ovädret dragit förbi så fick jag grillat med skitsnack i solnedgången, det var en trevlig kombination!

Idag var det dags för avfärd till Knutstorp för två dagars körning. Det hade inte krävts mycket för att jag skulle ha struntat i det och även när jag kommit halvvägs och satt och svettades i lånebilen utan AC med fönstrena nervevade och håret flygandes överallt så var jag fortfarande sugen på att vända.

Resan ner gick dock bra, jag gasade på bra och sjöng till all musik jag kunde hitta på radion. Dock blev det mer och mer pratstationer ju längre ner i landet jag kom. Gillar inte smålänningar musik?

Jönköping tog mig med storm som vanligt! Eller det är väl egentligen precis innan Jönköping, strax efter Gränna, när man kommer upp på höjden och ser ut över vattnet. Det är alldeles underbart fint och jag blir lika tagen varje gång jag passerar det stället. Där skulle jag lätt kunna ha mitt lilla hus med den enormt vackra utsikten!

Det var faktiskt ganska nära att jag stannade bilen för att ta ett dopp. Bikinin låg ju ändå i väskan liksom. Men som vanligt är allt en tävling, det gäller att komma först till slutdestination och efter att ha kört non-stop i flera timmar så kändes det som att jag skulle förlora massor av tid om jag stannade, dessutom så hade ingen kunnat rädda mig om jag skulle förfrusit i vattnet, så det var säkrast att fortsätta.

Väl framme så var jag naturligtvis först, men fan vad tråkigt och folktomt det var att vinna.

Ibland är livet bra och ibland suger det mesta. Igår när jag stod i mc-kläder och svettades i solen för att jag glömt tagit ur galondelen ur mina goretexbyxor så kände jag mig lite smått irriterad (ja jag vet…hur tänkte jag nu?).
Det var inte helt enkelt att slita av sig galonbyxorna i baksätet på en bil med skinnsäten och sedan få på sig de svettiga byxorna igen utan att ramla ur bilen.

Dessutom så väntade jag bara på att bli prejad av vägen av galengubben som hoppade på mig sist jag körde där.
Men, på vägen hem när jag lämnat skitvägen bakom mig så hade jag kul! Lite aggressioner bakom visiret kanske inte alltid är så dumt. Den dåliga körningen i onsdags bleknade bort ur minnet när jag på egen hand fick köra hem igår.

På kvällen njöt jag av gott sällskap och massor av god mat och då menar jag verkligen mat i mängder! Som tur var så hade jag dessutom lyckats med tårtan som jag fick recept på efter förra tjejmiddagen, så jag behövde inte ens skämmas.

Så…för en dag som var dömd att bli jobbig från början så blev den faktiskt helt okej. Nu väntar jag bara på dagarna som ska komma över okejnivån. :naiv