Solans tankar – en fortsättning på VARFÖR?

Apropå ändrad status som jag pratade om igår eller nåt så hade jag en sån där humörsskiftning i morse då jag ifrågasatte hela min existens. När ångesten kommer så slår den till med både högern och vänstern. Det är som när man var liten och ramlade på rygg, allting snurrar, man tappar luften, tror man ska dö, men man överlever alltid på något finurligt vis.

Dagen blev i alla fall inte ett dugg väntad, precis som vanligt. Min plan på att ligga i gräset och njuta av solen försvann i samma ögonblick som jag slog upp ögonen och tittade ut. Den där stora solen som smhi skröt om låg väl inbäddad i stora, mörka moln. Så, reservplanen blev att söka upp regnet i Karlskoga istället, där vet man i alla fall att det alltid regnar så det blev ingen överraskning när torkarbladen fick börja nöta gummi när jag närmade mig Örebro.

Efter ett spännade race där håret reste sig på armarna och magen levde berg-och-dalbana så gick dagen över till kväll med grillning och skitsnack med regnet forsandes runt omkring! Imorgon är en ny dag, med mer regn! Då ska jag nog inviga min kamoflagefärgade regnponcho och se hur väl kamoflerad jag är bland alla färgglada racehojar och bussar.

Har du inte facebook? Sorry, men då är du bortkopplad från världen!
På FB så händer allt! Du får veta allt du inte visste innan, det du trodde att du inte behövde veta och allt du inte ville veta om dina nära, kära och övriga ytliga bekantskaper.
Vad gjorde vi innan FB? Så här mycket har jag aldrig vetat om mina vänner, jag vet vad de äter till frukost, vad de känner, tycker och vad de gör minut för minut. Lite överdrivet kanske men inte så mycket som man kan tro. Plötsligt delar man med sig av precis allt man gör och tänker utan att ens fundera på sin i vanliga fall viktiga integritet.

Tack vare FB så inser jag även att jag inte är så konstig som jag kan tro ibland. Det verkar som att alla människor har sina upp och nergångar med jämna mellanrum. Statusen man läser på vännernas sidor är som ett skrik på hjälp; skitdag, sanningen gör ont, livet suger, lita aldrig på människor, osv. Folk i allmänhet har uppenbarligen riktigt dåliga dagar också! Nästa dag läser man att livet är alldeles underbart, solen skiner, fåglarna kvittrar och grodorna hoppar högt, osv.

Det är ju tur i oturen att de flesta eländen snabbt går över, men ska det verkligen hehöva vara så varierande hela tiden? Måste man ha borderlineliv hela tiden? Vad är det för fel på ett jämt flöde? Skulle vi bli uttråkade då och leta problem? Troligtvis, vi är ju bara enkla människor!

Sa jag förresten att jag har semester? Status: Livet är bra!

Det gör ont att leva! Ja, i natt gjorde det det fysiskt i alla fall. Min stackars högerarm var helt förbrukad efter en dags slipande och lackande så den pulserade och värkte något enormt när jag skulle försöka sova. I brist på annat så låg jag och tänkte på att jag kanske överansträngt den och hade fått en muskelinflammation eller liknande som gör att jag inte kommer kunna köra den nu ompysslade hojen. Men sen kom jag på att jag inte brukar vara en hypokondiker och då gick det över och jag somnade.

En annan stor nyhet är för övrigt att Britney Spears var ute och promenerade igår – MITT I STAN och SNABBT! Det var knappt att hennes livvakt hängde med skriver Aftonbladet. Stackars Britney som har en livvakt med så taskig kondition att han inte skulle orka springa efter henne om hon blev kidnappad! Själv så har jag så dåligt flås att jag inte ens skulle orka skriva en så stor rubrik som handlar om hennes uppmärksammade kvällspromenad.

Vad är det för människor som går på en jazzfestival? Uppenbarligen så är jag en av dem, men utöver det så är det mycket konstigt folk, ibland till och med ganska otippade personer.

Jag fick även för mig att det var extremt många homosexuella par som hittat dit, men det kan ha varit en ren inbillning att jag bara råkade se gosandes par av samma kön hela tiden.

Jag avskyr jazz! Den musikstilen stoppar jag i samma fack som dammsugarljud, det är enerverande och jättejobbigt att lyssna på. Nu var det tack och lov inte knäppa-med-fingrarna-jazz som vi lyssnade på utan det var sköngungande musik, sån där som jag skulle kunna spela rätt högt i min bil.

Med utsikten över vattnet bakom scenen, en varm langos i handen och härlig musik så hade jag och syster det oväntat trevligt!

Det toppenfina vädret som utlovades idag gick på halvfart. Solen sken då och då men den kalla vinden slet och drog i mig när jag satt och kämpade för fullt med mina kraschkåpor.
Jag hade redan igår bestämt mig för att ta tag i kåpprojektet. Nu har de där stackars kåporna legat i garaget i snart två månader utan att komma till användning och jag känner en stor motvilja till att sätta på dem på cykeln innan de blivit färglagda.

Så, i morse gav jag mig ut på jakt efter slippapper och färg. Det var lättare sagt än gjort eftersom någon EU-regel tydligen inte tillåter mackarna att sälja sånt längre. Till slut hittade jag i alla fall det jag skulle ha och satte mig för att slipa…och slipa…och slipa. Trägen vinner säger dom och det stämmer ju, men så här när jag är klar med allt slipande så är jag mör i hela kroppen. De där sprayburkarna är tydligen till för skogsarbetare med hårda nypor, själv fick jag använda båda händerna för att orka hålla nere sprayknappen hela tiden. Ja jag vet, klena fingrar!

Aldrig har jag varit så (hög på färgångor och) skitig från topp till tå som när slipningen var klar och då var det ändå innan jag fixade till lite färgklickar som komplement på den skitiga kroppen.

Nu har jag målat alla delar förutom sidokåporna, sen om det blir snyggt eller inte är en helt annan fråga, färgglatt lär det i alla fall bli.

Usch vilken dålig natt jag hade. Jag drömde att jag var på fest eller något liknande och att pappa var med. Av någon anledning så hade han och Jocke varit bra vänner och för att visa att Jocke fortfarande fanns med oss så bad pappa honom att tända julgransbelysningen som ringlade runt huset. I samma ögonblick han sagt det så tändes lamporna. Jag kommer ihåg hur jag kände rysningen i min kropp av att upptäcka att han faktiskt var med oss.

Plötsligt kom en enormt stor, svart kråka med ett människoansikte utformad som en svart mask, han försökte övertala mig att han kunde ta mig med till Jocke. Men när han plötsligt dök ner i gräsmattan så fick jag panik över att han försökte dra mig ner till helvetet. Någonstans där vaknade jag kallsvettig och livrädd för att röra på mig ifall monsterkråkan skulle upptäcka att jag var vaken.

För att kunna somna igen så försökte jag tänka på kattungar, det blev visserligen bara svarta kattungar som dök upp men det var bättre än svarta monsterkråkor i alla fall.

När jag packar inför bandagar så undrar jag verkligen vad jag håller på med. Två hockeytrunkar med bara kläder, skinnställ, hjälm, stövlar och diverse mindre önödiga prylar ska packas in med depåstöd, benvärmare, sovsäck, madrass och motorcykeln förstås. Det är som att man ska flytta varenda gång. Sen ska man färdas på något lämpligt sätt i minst 25 mil för att komma till närmsta bana, som jag sen ska stå och svettas på.

Just det jag skrev ovan känns inte speciellt lockande men sen när jag väl är på banan och får köra då är allt glömt och förlåtet.
Kinnekulle visade sin allra bästa sida under de två dagarna jag körde, det var helt enkelt två perfekta bandagar där allt fungerade precis som det skulle och jag fick alla adrenalinkickar som jag längtat efter.

Idag däremot så är det lite värre, kroppen känns mer död än levande och jag har nog ont i nästan varenda muskel. Men, ge mig en dag eller två så är även det bortglömt.

Jag gör så konstiga saker! Jag tror att min hjärna inte kan vänja sig vid att inte ha hundra jobbsaker att tänka på och nu vet den inte hur den ska hantera den lilla informationen som ska fördelas i det stora tomma huvudet. Kan man bli mer disträ än vad jag är?
Det är ett mysterium att jag över huvudtaget hittar till jobbet varje dag.

Jag har i alla fall hittat lösningen på ett av alla mina problem! Soverallen!! Hur genialisk är inte den? Jag ser framför mig hur jag står på Gotland Ring en kall dag iförd en soverall! Jag MÅSTE nog ha en sån! Sen att jag ser ut som en Teletubbie är ju en helt annan sak! Teletubbies är förresten skrämmande varelser, det är något väldigt ologiskt med hela deras uppförande och jag är väldigt tacksam för att lilla Wille har gått över till att bli en fan av världens coolaste hund – Bolt! Men det är klart, världens coolaste brorson måste ju hålla sig ajour med vad som är inne!

Jag är så taggad! På torsdag så är det bankörning igen och just nu så kan jag inte vänta tills det ska sätta igång. Vis av erfarenhet så vet jag att det kommer pirra schysst i magen torsdag morgon då jag står och väntar på min tur att få köra.

Inför varje bankörning så tänker jag att jag ska vara supersnabb och gasa så mycket så att jag överraskar mig själv, men nu blir det sällan (läs aldrig) så utan jag kör på i mitt behagliga lagomtempo som är precis lika mellanmjölk som det brukar vara. Hur svårt kan det vara?

Någon gång ska det väl ändå ske? Jag kanske ska vara arg, reta upp mig ordentligt på orättvisan i världen (dvs mitt liv), kan det vara medicinen för att ta sig upp till snabb grupp tro? Jag har ju sagt det själv i tv, så då måste det ju stämma: det hänger på gashandtaget!
Nej, nu är det dags, på torsdag gäller det!

Vi ses på ett sjukhus nära dig!